Somewhere I don’t belong

Så var man då tillbaka på Lunarstorm igen. Sajten som för ca 1 år sen inte ansåg mig passa in i deras lala-land, och därför förvisade mig genom omedelbar radering. 200 dagboksinlägg försvann på en minut. Så mycket skönhet spolades bort, bara för en sjuk Demolition Man-uppfattning om vad som är rätt och fel. Vad som bör existera och inte. Numera är sekten ännu mer waco-betonad, då man måste uppge personnummer om man vill vara med. Kan vi inte alla få ett eget lunarnummer, som Richard & Co kan tatuera in i nacken på oss, för att ha bättre koll? Eller varför inte nån form av wedlock, explosiva halsband, som går av om man går till en annan sajt, eller skriver nåt som….jag vet inte…KNULLA?

Så varför jar jag då bemödat mig med att lägga upp en regga en ny identitet, en ny pres, och så vidare, när jag innerst inne hatar detta blå-oranga koncentrationsläger?

Det kallas ångest. Kristallklar, isande, kroppskakande, traumatiserande, suicidal ångest, direkt från källan i bergslagen.

Den person som en gång fanns inom mig har nästan helt bränts ut. Efter alla 24 läkare, 8 olika sorters piller, 2 ambulansutryckningar och dagliga panikattacker och DBT, så är det antingen dö eller bedöva ångesten som gäller. Jag vet inte än om jag vill leva kalrt detta livet, Men tills den dagen kommer då jag ska lämna in vill jag göra det bästa av det... så... vill du bli min vän?