Fanmail

Skolavslutning, och återigen fylls vårat land med studenter, vars klädsmak är lika prediktabel i år som alltid. Klu Klux Klan har väl ett friare tygtema än studentpacket. Och avslutningsrutinen är lika written in stone som klädvalet. Upp på ett lastbilsflak fullt med kvistar och bös. Kanske en och annan heliumballong om man vill vara ritkigt crazy. Sedan köra runt stan ett par varv, till ljudet av idel tutande. Fan, dom har ju nyss gått ur plugget. Borde väl kunna ha lite mer fantasi än så. Smeta in sina nakna kroppar i blåbärsmuffins, hjula fram på drottninggatan samtidigt som dom sjunger Rock Me Amadeus i kanon.

DÅ hade jag kunnat tänka mig att se på asen frivilligt. Nu blir det mest påtvingat, där jag sitter lutandes mot en skitig BMW-ruta och ser den ena vitmössan efter den andra studsandes förbi med en utköpt öl i handen. Undrar hur många som kommer ha självbevaraelsedriften kvar inatt när alkoholen fått tala.

Jag tog aldrig studenten. Hell, jag gick inte ens ur högstadiet.Efter anstalten gick jag på IV-programmet, men det var inget riktigt gymnasium. Således ingen riktig student heller. Inga kläder, inga plakat. Inte ens föräldrar. Morsan satt väl stenad på tabletter i Falkenberg. Farsan jobbade. Närmsta päronet var 11 mil därifrån. Slängde i mig smörgåstårtan som skolan uppmustat. Proppade ryggsäcken full med dasspapper som jag snott från muggen (jävligt bra sätt att spara pengar på när man går på soc) och lunkade hem. Hade inga problem med att glömma dom 3 bortkastade åren av alla skenheliga lärare och dumma lektioner.

Låtsas att föräldrarna med plakat utanför BMWn letar efter sina barn, efter ett gisslandrama i en skola som sprängts. Eller att dom protesterar mot sina barns existens. Vadsomhelst utom den äckligt förutsigbara idylliska studenten.

***

Fick ett fanmail idag på lunar. Finns inget som är så underbart. Kärlek åt er!

Jönköping

En dimmig flackande bild av taket till tunneln som förbinder perrong 1 med bussterminalen. Taket var vitmålad cement. Tror jag. Stilnocten gjorde det svårt att urskilja och fokusera. Icke desto mindre är detta mitt sista minne av tunneln som gett mig fett med minnen dom senaste 3 åren; Alla iskalla vintermorgnar man tillbringat på trappan och skållat sin tunga på choklad från pressbyrån i väntan på bussen. Alla sprinterlopp till avgående tåg, och alla Ica-kassar man kånkat sönder händerna med då man tvingades mardrömspendla med 3 byten mellan Sollentuna och Väsby.

Jag kommer egentligen inte sakna nåt av dom minnena. Vet inte ens varför dom fick så mycket utrymme i denna dagbok. Antar att jag är bitter för att hela min trygghet i Stockholm på bara några veckor bytts ut till motsatsen, och vårdar alla minnen från Stockholm ömt. Bra som dåliga. Detta har hänt:

1. Har lagt av med piller helt, om man bortser från den occasionella (vet ej om det ordet fanns, men nu gör det det...) Stilnocten, vilket jag bara tar för att jag har dom kvar plus att jag fan är värd en hallis eller två. Annars är 2-3 års medicinberoende nu lika passe som den skållande pressbyråchokladen. Har redan börjat känna av det genom att jag får fler panikattacker än vanligt. Dubbelt så mycket mer ångest än vanligt.

2. Bytt jobb. Pga att en del dagboksläsare den senaste tiden utnyttjat min dagbok för att använda den mot mig, så vågar jag ej skriva mer om detta i den öppna. Allting som rör mitt jobb kommer bara kunna läsas i den dolda. Jag har inga spärrar eller hämningar när det gäller mig själv i dagboken, men när andra i min närhet riskerar att bli offer för att några internetgalningar stör sig på MIG, så drar jag gränsen. Fråga inte vad jag jobbar med, du kommer ändå aldrig att få ett svar. Mer om jobbets plågor kommer i nästa (dolda) dagbok.

3. En helvetisk flytt står på schemat om 2 dagar. Redan innan har det varit sjukt mycket planering, mycket som gått snett på alla sätt. Är redan innan den ens börjat ett fullfjädrat nervvrak.

***

Jönköping är en mycket kallare stad än Stockholm. Redan innan jag ens flyttat till Stockholm 2002, så hade jag tills dess hakat på länsrasismen och vanföreställningarna som övriga landet hade om huvudstaden. Stockholmare var dryga, dumma, självupptagna och levde i sin egen värld. Detta får man lära sig sedan barnsben. Och man går på det. Kaaanske är 08:orna som den spänniga killen i Norrlands Guld-reklamen. Som bäst.

Men upptäckte ju snart att så inte är fallet. Faktum är att det inte finns något trevligare och artigare folk i Sverige än just stockholmare. Stan är full av kärlek och avspändhet. Ingen tror att dom är mer än nån annan. Det finns en ständig gladhet i länet.

Där har Jönköping mycket att lära. Har bara varit där i två veckor men vill redan inte veta av staden eller dess befolkning mer. Ta bara Hell Hotell (se tidigare dagbok). När jag i måndags gick in i receptionen blängde tjejen surt på mig. Tjejen som sa att jag kunde ha kvar mina saker på rummet över helgen, trots att det skulle bo folk där. Jag var väldigt noga med att inte låta sur på henne alls, eller som jag skvallrade, men jag var ju tvungen att förklara inför hennes kollegor som jobbade den dagen varför jag inte packat. Och ville själv ha en förklaring på vad alla mina saker gjorde ihoprafsade i en stor hög. Minnet av min tandborste liggandes på min fotfil kan jag fortfarande klara mig utan. Så även OM jag uppträtt surt, vilket jag inte hade, så hade det varit förståeligt.

Men nu blänger hon som sagt bara. Från att ha kunnat småprata om kvällarna och varit glad och avspänd, till att ta långa omvägar så fort jag visade mig. När jag sa hej då till dom andra så vände hon ryggen till och gick därifrån. Och jag som tyckte synd om henne när en dryg snobb skällde ut henne på min första dag. Då stod hon bara och tog emot skit. Kanske man en gång för alla borde lära sig att köra med folk. Det verkar ju vara ända sättet att få respekt.

Nåja. Inte enda kanske. Pengar funkar också. Var på IKEA nästa dag för att bestämma mig för en soffa. Jag har tillbringat dag efter dag på deras soffavdelning, men ändå inte hittat nån som passade. Var till slut inne på att ta en vit rätt cool tygsoffa. bara för att ha nån. Frågade en ”Lisa” om hjälp, och hon bad mig vänta... jag väntade... sedan gick hon förbi mig 10 minuter senare, och utbrast ”Ja just det ja!” när hon såg mig... smooth. Frågade några dumma frågor om tyg och saldo. Hon verkade måttligt intresserad. Jag sa tack för hjälpen och funderade vidare. Insåg då att den enda soffan som jag vill ha var Vreta, tydligen deras Rolls Royce bland lädersoffor, och kostade därefter. Lisa gick förbi efter 20 minuter och frågade på slentrian om jag hittat nåt. ”Mm, jag tar en Vreta...” sa jag. Jävlar vad fart hon fick. Röstläget blev glatt och serviceminded. Jaja. Jag köper gärna respekten. Same shit.

Sedan ringde jag Jönköpings Trafikupplysning för att få restips. Killen jag pratade med hade direkt ”Jagtjänaruseltochbetermigdärefterochdessutomskaja gsnartsluta”. Fick mig att vilja be om ursäkt att jag ens fanns. När jag vänligt frågade om en sak han var otydlig över, så skrek han ”MEN HÖRDE DU INTE VAD JAG SA?!”.

Taxikillen Mohammed jag ringde till sa han skulle komma om en kvart. efter 20 minuter ringer han och säger att han inte kan komma alls. Han har även ”ringt runt” till alla andra taxikonkurrenter, men ingen kunde komma innan klockan 14:00. Så då skulle jag missa tåget hem till Stockholm trots att jag var ute nästan 2 timmar innan. Rindge själv upp en annan firma, och dom kunde ha en bil på plats inom 15 minuter. Märkligt.

Fattar inte hur jag lyckas dra till mig alla freaks. Blir så jävla trött på bonnläpparna och hela siesta-mentaliteten. Hela staden känns som en flunkande hemkunskapsredovisning i åttan. Nä, Jönköping är nog en stad där man får köra sitt eget race som person och konsument. Eller iallafall gå in i butiker och serviceställen med inställningen att inte få bra bemötande, på sin höjd sin produkt.

Handlederna skakar. Ny panikångestattack på G. Skriver mer om jobbet i min dolda dagbok imorgon.

Ryggmärgsbiff på Hell Hotell

Strosade in i rum 188 på Jönköpings Hotell igår. Mitt hem sedan en dryg vecka tillbaka, och skall så förbli fram tills onsdag veckan efter. Således var det inrett med mina privata prylar högt och lågt; en hög med smutstvätt på golvet. En halväten Daim på bordet. Hygienartiklar belamrade varenda klinker i badrummet. Och så mediciner, brev, avtal, CD-freestyle, laddare, avslagen Loka Smultron/Citron och en pocketbok på allsköns ställen. Igår när dörren smälldes igen så såg jag att nåt inte stämde. Ty alla mina privata prylar låg nedtryckta i min väska, som ställts på hallgolvet. Och dom som inte fått plats där hade lagts i plastpåsar, som sedan staplats uppe på väskan. Smutstvätt blandat med rena kläder. Tandborsten låg pressad mot fotfilen. Daimbitar hade runnit ut över CD-freestylen för 2500 kr.

Dom hade inte städat rummet en enda dag sen jag flyttade in. Undrar om detta var deras sätt att kompensera för det. Gick upp och frågade, varför mitt rum var besudlat, då jag kvällen innan frågat tjejen i receptionen om jag kan ha KVAR mina saker trots att jag reser bort över helgen. ”Inga problem!” sa hon glatt. ”Inga problem” som i ”Vi går igenom alla dina saker och lägger dom i en stor böghög” tydligen. Hade planerat en dusch innan hemresan inför helgen. Receptionenstjejen (ej samma som den som lovat att jag kunde få ha kvar sakerna) frågade mig med rådjursögon om jag kunde hoppa över duschen, eftersom mitt rum tydligen skulle disponeras omgående till några andra. Hon nickade mot deras personaldusch, och frågade om jag kunde tänka mig att gå dit. Seriöst.

Sedan var det där med maten. Hotell Hell har en resturang. Med en meny. Men man kan inte beställa. Jag missar frukosten varje morgon pga den tidiga arbetstimmen. Middagen på jobbet består oftast i nåt tinat helfabrikat. Så när jag kommer ”hem”, så vill jag gärna bli mätt och belåten. Jag insåg snabbt att jag kunde vara nöjd om jag fick mat alls. Första kvällen verkade tjejen i baren förvånad när jag bad om mat. ”Jaa, vi har ju ingen meny så direkt...”. Pekade på griffeltavlan bakom henne och gav henne en frågade blick. Fick inget vettigt svar. Men jag kan nog gissa att detta hotell främst är vana vid att servera stora grupper på dagen, och inte är förberedda på att fixa käk åt enstaka på kvällen. Hon gick in till kocken och frågade vad han hade. Ryggmärgsbiff. Det var allt. Nåja. Jag tog en sån.

Kvällen efter gick jag dit igen och undrade vad det fanns för mat. Ny tjej för dagen. Men även hon såg ut som om jag bett om en avsugning och en trisslott istället för frågan vad det fanns för nåt att käka. ”Ryggmärgsbiff!” sa hon med ett leende. ”Käkade det igår också, men ok...” muttrade jag. ”Om du vill så kan jag be kocken lägga undan nåt annat till dig imorgon som han kan värma”. Jag nappade direkt. Skulle få ångest om jag käkade den där biffen TRE kvällar i rad. Kväll 3 hoppade jag upp på barstolen och sa till tjejen för kvällen att kocken skulle ha lagt undan nåt till rum 188. Hon såg förvånat på mig, gick in till kocken, och kom ut med en skamsen blick. Missförstånd. Och ryggmärgsbiff igen.

Igår sa jag vänligt men bestämt att jag inte pallar mer ryggmärgsbiffar. Tjejen gick in och frågade kocken om det fanns nåt annat. Hörde hur han blev enormt tjurig. Dom tunna svängdörrarna lämnade inte mycket åt fantasin. Tjejen kom ut blossande röd, och bad direkt om ursäkt för hans sätt. Och fiskspett blev det. Slemmigt, inte mättande, inte direkt gott. Men det var inte ryggmärgsbiff iallafall.

Undrar vad nästa vecka på Hell Hotell bjuder på. Förutom menyn, så kan tydligen vadsomhelst hända.

Fel jävla månad att lägga av med piller

Kanske beror det på att inget solljus kan nå mig under hela dagen.

Kanske har det att göra med att den mörka platsen på 50 X 50 meter omgärdas av skyhöga galler.

Kanske spelar det in att ljudet på den mörka fängslande platsen enbart består av en radiokanal som tyckts viga sin existens åt att spela Robyns 47:e försök till musik, i form av låten Be Mine, (som förövrigt inte ens var bra första gången).

Kanske är det för att jag i denna lagerlokal gått mil efter mil på bara några dagar, och detta lett till att mina fötter är helt söndergångna.

Kanske är det för att insidan av mina lår är helt uppskrapade efter att ha gnuggats mot varandra, och svider vid minsta beröring.

Kanske är det för att mitt enda sällskap på hotellet som jag måste tillbringa ytterligare en vecka på, är en 14” brusig TV av märket Salora, vars bildrör buktar ut mer än bäckenet på en hög-gravid sjöka.

Kanske hänger det på att jag ligger ute med snart 4000 kr som jag ännu inte vet om jag blir ersatt för av mitt jobb.

Men det tror jag inte. Orsaken till att jag HATAR mitt nya jobb är okänd. För jag gör verkligen det. Hatar. Det var inte så det skulle bli. Efter över 4 år inom samma företag, och snart 3 år inom samma avdelning, en avdelning som jag skapat singlefuckinghandedly och kämpat för sedan dag 1, så skulle flytten till Jönköping bli körsbäret på glassen. My finest hour. Min baby skulle sjösättas. Jag fick inget extra för det, precis som jag inte fått nån gång under alla dessa år. Inte så noga. Jag ville bara vara med. Fortsätta sköta om avdelningen.

Jag flyttade ner med 2 veckors varsel. Fixade lägenhet helt själv. Samtidigt som jag bollade med 2 jobb, arrangemang kring flytten, och relationer. Och inte minst det faktum att jag samtidigt helt lagt av med allt vad piller och mediciner heter.

Med facit i hand kan man väl lugnt påstå att det var fel jävla månad för att säga upp bekantskapen med Det Vita Gänget.

Min baby, som jag naivt nog bara trodde skulle byta plats och ort, visade sig bli offer för byråkrati, egoism och ren och skär dumhet. Mitt arbete under alla dessa år betydde nada. Nu skulle en ny sektor inom företaget ta över. Well. TVÅ sektorer till och med. En i Norge, och en där jag nu jobbar. Och ingen av dom bryr sig egentligen om hur det fungerar i praktiken. Den norska sektorn skiter totalt i allt. Personen på den svenska sektorn är mer intresserad av att skaffa sig ett karriärsnamn på bekostnad av min baby. En fjäder i hatten. Kan väl köpa att jag inte har äganderätten till den, har ju bara skött om den åt företaget. Men efter allt blod all svett och alla tårar (bokstavligt talat) så gör det mig bitter att se den missbrukas för att nån annan ska ta åt sig äran.

Så sent som igår sa personen att ”vi kör igång den 6 juni!”.

”Det är nationaldagen... vi har stängt då...” muttrade jag.

”Aj då...”.

Det var ungefär så genomtänkt det var från hans sida. Det var så långt engagemanget sträckte sig; ordna ett datum. Som inte ens var RÄTT datum. Och jag är nu så trött att jag inte ens orkar bråka mer. Har påpekat alla brister som dom skapat inför sjösättningen den 7 juni (jo, jag styrde givetvis om datumet ganska snart) om och om igen. Ingen lyssnar. Dom vill inte höra på.

Är beroende av mail i mitt jobb. Tog förgivet att detta skulle vara samma, trots att jag bytte plats.

”Nä... vi kan inte ordna det...” lät det när jag frågade när jag skulle få det.

Jag kan lukta en lögn på 1000 meter. Så jag frågade igen efter en dag. Då hade killen hunnit tänka ut ett svar.

”Motivera varför du behöver mail!”

”Eh... jag skickar kanske 20 mail per dag. Godkänner räkningar via mail. Kontakt med vårat kundcenter. Kunder som vill avboka sin order måste kunna få ha chans att göra det.”

”Nej. Kommer inte finnas möjlighet till det längre.” sa han kort. Och det kändes som han kom på detta i just denna stunden. Vadsomhelst, bara jag inte får mail typ.

”Dessutom behöver ingen annan av dom 100 anställda mail... varför ska du då ha det?”.

Frågan bevisar att han inte har en aning om vad det handlar om alls. Det är som natt och dag på det jobbet jag gör och har gjort, och 100 st truckchaufförer som lastar på lastbilar dagarna i ända.

Men han har redan bestämt sig. Jag lyckas med nöd och näppe förhandla till mig en telefon. Fortsatte att fråga honom om lite grundläggande saker som vi behöver innan vi kör igång. Han tittade bara på mig och tycktes tänka ”whatever”...

Det är 1000 fler saker än bara dessa. Allting indikerar på att han inte bryr sig alls. Han vill bara framstå som självsäker, och gör det genom att låta säker när han levererar sina dumma beslut. Beslut som kommer bli ganska dyra för företaget i slutändan. Men som ingen lär fatta varför. Utom jag.

Har ingen lust alls att gå dit mer. Men om jag gör ett dåligt jobb, vilket jag är sugen på, så är det jag som får skit. Gör jag ett bra jobb, så är det han som får cred. Hopplöst.

Detta är samma företag vars sällskap jag älskat nästan varje dag i över 4 år, på mer än 10 olika orter. Jobbet som höll mig vid liv under alla dessa år, särskilt 2004, har nu blivit min fiende. Den har svikit mig. Förut under mina mörkaste perioder så fick jag stänga av hela mitt liv. Jobbet var det enda jag ville och kunde fokusera på. Jag flydde in i jobbet. I över 4 år. Nu måste jag fly från jobbet. Isolera mig från den helvetshåla jag hamnat i. Vill bara vakna upp, och vara tillbaka på mitt gamla jobb, med dom gamla arbetskamraterna, den gamla rutinen, borta från karriärskåta miffon och Kumla-betonade miljöer. Känner jag såhär efter några månader så måste jag allvarligt överväga att gå till en konkurrent och söka jobb. No more.

Om en pojke

Skrattade idag. Det var längesen. Fyra gånger dessutom. Visst finns alltid det vanliga fnisset som jag lägger av i tid och otid. Men asgarvet är desto sällsyntare. Jag har ett ganska speciellt skratt. Det är som en slags skadeglad variant av moahahahaaa. Fast mer sadistiskare. Och med ett eget unikt sound. Svårt att återge, men det är klart värt att vänta på. Faktum är att om jag lägger av skrattet, så garvar omgivningen också, bara av att höra det.

Orsaken var en helt otroligt bra film. Om En Pojke. Jag är inget fan av varken Hugh Grant, Nick Hornby eller brittisk film i allmänhet. Så förväntningarna var inte höga på denna rullen. Men inser efter 20 minuter att den är tamigfan genial. Helt igenom.

Sedan fastnade skrattet i halsen. Rullen återspeglade stora delar av mitt liv på pricken. Den galna självmordbenägna vänsterfuckade revolutionist-morsan (Toni Collette) som var mer intresserad av att lipa, må dåligt och tvinga på sin son endimensionella värderingar. Cyniska skämtande ensamvargen med dålig självkänsla (Hugh Grant), som skapar sin egen värld av prylar, i bristen på vänner. Sonen (Nicholas Hoult), som var outsider i plugget och spenderade år efter år med att trösta sin egotrippade mamma. Ungen som det handlade om hette t.o.m. Marcus. Doesn’t get any better than this.

Men nevertheless, se den direkt om du inte gjort det.

Förutom McMiggy så finns det inget bättre sätt att slösa bort tid på. Tro mig.

Veckans reflektioner

Köpte Se7en på DVD, såg på den idag. Insåg att det är den filmen som undermedvetet inspirerat min berättarstil i dagboken; Samma cynism och lågmälda samhällsiaktagelser, ständigt antydandes att något är fel. Särskilt scenen när Morgon Freeman (den kanske bästa skådisen någonsin) läser högt ur seriemördarens dagbok. Jag vågar faktiskt påstå att om det inte vore för den scenen, så hade kanske inte min dagbok sett ut som den gjort. Kunde lika gärna varit Instinct som skrivit John Doe’s dagbok och John Doe som skrivit Instincts. Måste gjort intryck på mig när jag såg den på bio som 16-åring. Bara några repliker, och ändå lever dom kvar och har spawnat 400 cyniska dagböcker... mindblowing. En av dom bästa filmerna någonsin, om du nu mot förmodan missat den.

***

Snattaren på jobbet häromdagen (se föregående dagbok) är in deep shit. Polisen kom och hämtade kassen, och ska ta fingeravtryck på den. Eftersom den var så preppad, och så många personer inblandade, så ligger han förmodligen löst till. Känns så jävla SKÖNT att kunna sätta dit kräket. Jag älskar.

***

Ida stormade in på jobbet igår och frågade vart våra tävlingsbidrag var. Alla undrade stilla vilka tävlingsbidrag. Visade sig att dom haft en Star Wars-tävling i en veckas tid. Hon hade bett en annan kollega vidarebefordra informationen. Denna snubben råkade vara fanatisk Star Wars-fan, och hade inga ambitioner på att säga till fler att det var en tävling. På så sätt skulle ju hans bidrag vara det enda. Jag totade ihop mitt bidrag på några minuter, och vann en biljett till premiären nu på torsdag. May divorce be with you eller vad fan det heter...

***

McMiggy är sötast! *kravmärkt puss*

Björnligan på nya äventyr

En kvart kvar på arbetsdagen. Ögonen är dåsiga, skallen går på tomgång, och mina steg är ojämna. Fyra timmars sömn inatt innan klockan ringde. Var fast besluten om att ta mig hem, käka lite egengjord mat, och lägga mig snuskigt tidigt, för att sova i 12-14 timmar.

En kille jag aldrig träffat satte P för detta.

Hör hur en kollega från kassan skriker ”SNATTARE! STOPPA HONOM!!!”. En kille börjar råspringa. Två *******-tjejer flinar åt killen i kassan och går även dom ut.Kassapersonalen har fått lära sig att skrika så fort dom ser nån snattare passera. Alla runtomkring reagerar. T.o.m. lilla söndermedicinerade jag. Hann precis se ett gult streck med en blå papperskasse springa ut genom entren och vika av åt vänster till ljudet av utlösta larm. Jag sprang åt andra hållet, hoppade över några TFT-skärmar på golvet, och sprang ut genom lagerdörren på baksidan.

Ser killen på håll, och han saktar ner. Trodde väl att han skakat av sig personalen. Alla utom en. Han försvinner bakom några träd, jag småspringer efter. Har inga förhoppningar om att hinna upp honom med min kondis. Kanske bara få en mental bild av honom, och se vart han går. Thats it.Är vid en byggarbetsplats, då jag plötsligt ser att killen vänt håll. Han går nu rakt mot mig, med händerna i fickorna. Jag vet vad han gör. Han har inte kassen längre. Han har slängt den. Kanske hämtar den senare, kanske skiter i den i och med att kuppen gick åt helvete. Tekniskt sett är han nu oskyldig; han har inget stöldgods på sig. Han kan stämma mitt företag för förtal om jag ens antyder att han snott nåt, och skulle jag ta in honom så är det frihetsberövande.
Så sjukt är systemet idag.

Killen är runt 20 år. Rakad, smal, lång, ser aggressiv ut. Ställer mig i hans väg och frågar rakt ut vad fan han sysslar med. Både jag och han vet ju svaret. Han säger inget. Går sakta förbi mig. Hör hur byggjobbarna ryter ”Hörrö, vad fan gjorde du med grävskopan?!?!” och börjar gå mot oss. ”Han är en snattare! Ring polisen!” skriker jag till dom på håll. Killen ökar nu stegen, jag tar tag i hans arm. ”Kom med här för fan!” säger jag. Helt spontant. För jag har inga visioner om att få med han tillbaka till mitt jobb. Det är nästan 100 meter, vilket inte låter så långt, men att ensam föra en agressiv snattare den sträckan är lika döfött som en glassbutik på nordpolen. Han sliter sig loss ganska lätt och vänder sig mot mig. ”VAD FAN GÖR DU? SLÄPP MIG FÖR FAN!” säger han. Sedan vänder han sig om och sticker som ett skott på nytt. ”Spring då din jävla nolla!” skriker jag efter honom . Han hör det. Hade förmodligen gått tillbaks och nitat mig under andra omständigheter, men smart nog prioriterade han flykten. Går bort till grävskopan och plockar upp hans kasse. I ligger ett inslaget paket med BR-papper. Jag ser lite förvånat på det, för det tillhör inte oss. Men likväl tjöt larmet när han var inne. Och likväl sprang han. Så jag kan ju inte varit helt fel ute.

Tar ändå med mig kassen tillbaka. Ger den flämtande till killen i kassan. Han hittar en lucka på den, och ser att den inuti är beklädd med lager och lager av folie och staniolpapper. Där ligger även våra TV-spel för över 3000 kr. Killen har verkligen lagt ner energi. Gått till BR, rivit av en bit papper, tagit hem det, gjort ett paket med en lönndörr, klätt skiten i folie på insidan, och i BR-pappret på utsidan. Han hade t.o.m. satt dit en jävla rosett på skiten. Man måste ge honom credit. Och så säger dom att ungarna inte lär sig nåt i skolan nuförtiden...

Vi såg på övervakningsbandet sen. Dom två *******-tjejerna (vill inte skriva vilken nationalitet dom hade, för är dom inte svenskar, så är man ju rasist) som hade flinat åt kassakillen var med på det. Tillsammans hade dom burit in kassen, och ställt den vid spelavdelningen. Killen kom in senare, och uppehöll våran expedit med dumma frågor, medans damerna fyllde paketet med spel. Sen hade killen fått ansvara för att ta ut den ur butiken. Rena amatörerna. Förutom att folien var satt för tätt för att ha nån effekt, så hade bara EN person misstänkts om killen själv burit in kassen, istället för TRE. Dessutom, om han bara hade fortsatt åt riktning ifrån mig, istället för att gå emot mig, så hade han kommit undan med spelen. Jag hade knappast haft ork att följa honom nån längre sträcka.Vid ringde såklart polisen med en gång, och några vakter kom ned. Vi hade mycket roligt åt den bögiga paketinslagningen, som offret lagt ned stor möda på. Polisen är dock inte för snabb med dessa ärenden. Snatterier prioriteras knappt alls, iallafall inte om vi inte har snattaren ifråga. Jag fick vackert vänta 1 timme, 2 timmar, 3 timmar, och se min planerade mat och sömn gå åt helvete även denna dagen. Frågade vakterna om polisen var här snart. Dom bara garvade. Lät mig förstå att det inte var troligt. Jag gav upp och åkte hem.Det är verkligen jättefint av våran regering att skära ned på poliserna. Tänk vad pengar vi sparar! Ta bort lite sjuksköterskor och brandmän också, så jävlar har vi det här landet på fötter in no time!

Oskulden borta

Hade en riktigt dålig måndag igår.

Det var synd, för helgen var sjukt angenäm. Flög till Skåne på lördagen. Först var tanken med besöket att träffa en väninna och gå på Sci-Fi-mässan. Har ju gett mig fan på att få min Lord of The Rings-DVD signerad av varenda kotte i produktionen, och fick ”Gimlis” namnteckning samma eftermiddag. 2 down.

Passade i samma veva på att träffa en annan flicka, som jag känt i lite mer än en månad. Vi var väl lite mer än vänner redan på nätet, men varken jag eller hon ville hoppas eller gå händelserna i förväg. Jag själv hade blivit för bränd tidigare för det. Eller så har man haft så höga förväntningar på mötet att man tagit död på det innan.

Freeade mitt mind så gott jag kunde på tåget mellan Malmö och Ystad. Det funkade.

När jag klivit av såg jag en kort tjej i mörkrött hår axellångt hår, vackra återhållsamma ögon och ett svagt Cameron Diaz-leende.

I samma minut vi kramades, så visste jag att allt kändes rätt för mig. Några timmar senare var hon min. Och jag hennes. Kände hur en stor bit av min ångest dog i samma stund. Tror jag med ångesten förlorade min förmåga att kunna skriva. Men det offrar jag gärna. Kändes som att sväva. Som att bli kvitt en boja. Förhållande-oskulden borta. Jag har sparat mig sålänge. För den rätta. Och det var så värt det. Tycker så otroligt jävla mycket om henne.

Helgen avslutades med att chefen ringde mig på hemfärden.”Dom kickar igång nya projektet i Jönköping om 2 veckor. Gör dig redo att flytta!”

”Projektet” har varit på G länge. Men ju längre tiden gått, desto mer har jag börjat tvivla på om jag verkligen vill. Har inte fått vara så delaktig som jag trodde jag skulle bli. Och dessutom var det tänkt att börja först i augusti. Fine. Jag kan flytta med 2 veckors varsel. Har lämnat platser bakom mig förut på kortare tid. Börjar bli rätt bra på det.

Men då är det en förutsättning att man har nånstans att flytta TILL. Jobbet som ville ha dit mig hade inte ansträngt sig särskilt att hitta en lägenhet åt mig, ett krav som jag tidigt ställde, men ärendet bollandes runt mellan massa personer, och hamnade i ingenmansland till slut. Så nu kom dom på 2 veckor innan kickoffen att nåt fattades; mig. Och att mig skulle ha nånstans att fucking bo. Så hastigt och olustigt fick det bli en 1:a i Husqvarna, en timmes pendling enkel väg, dyrare hyra än jag har nu, och mindre yta. Dessutom möblerad, så man kan ju fråga som om det ens var i första hand.

Har offrat mycket för mitt jobb genom åren. Men här drar jag gränsen. Ge upp ett surt förvärvat förstahandskontrakt i Stockholm, för detta? Samma dag som jag blir gayporr-stjärna då.

Hade ändå ställt in mig mentalt på att flytta och överge min tjänst här. Så det var ett dilemma. Spela iskallt och bo där man vill, eller hora och leva råttan. Jag höll min mark. Sa att det inte funkade, att dom får fixa nåt billigare, med bättre läge. Min chef tyckte jag var orimlig. Samma person som nyss bett mig flytta med 2 veckors varsel och i ett halvårs tid sagt att jag ”inte behöver oroa mig för det här med lägenhet” tyckte JAG var orimlig. Han blev stött. Märkte hur jag sjönk i hans ögon. Alltid ställt upp. Kompromissat. Men för första gången börjat ställa ett krav. Vek mig inte en tum. Dom hade själva fixat soppan. Han anklagade mig, sa att jag hela tiden vetat om att det skulle bli med 2 veckors varsel. fastän både jag och han vet att det är skitsnack. Lade på luren, och satt i en timme och ritade en cirkel på ett block, som åt sig igenom papper efter papper. Såg i ögonvrån hur en arbetskompis öppnade dörren och stängde den igen när han såg mig sitta där. Apatisk. Rödsprängda ögon. Chefen ringde sen, och sa att dom börjat leta lägenheter med mina krav. Är skit samma nu. Tappat lusten helt ändå. Känns döfött att offra nåt för nån som dom.

Bakslaget kom ändå ganska bra, skulle samma eftermiddag till en sprillans ny psyk-farbror, och behövde min berövade ångest, för att få nya knaspiller och rehab (otroligt vad en anmälan till patientnämnden kan åstadkomma). Skulle vart nobben direkt om jag kom dit och var kär och glad. Så mycket kan jag om dom.

Killen var väl inte den värsta jag sett. Men jag tappade respekten när han frågade vilken medicin jag ville ha. Jag sa att det var ganska olämpligt att jag som patient skulle välja. Jag visste ju nada om dom. Kunde i princip ta nån som lät kul på namnet. Som fucking Pippi Långstrump i godisaffären.”Du vet, det är ju egentligen ingen skillnad på medicinerna... dom har ju samma effekt allihopa.” sa han. Sa ändå att det kändes dumt. Om jag hade kommit in med ett avskjutet ben så hade nog inte läkarfan frågat hur jag tyckte vi skulle fixa skiten.

”Du är väl läkaren av oss...eller?” sa jag med dryg röst, och fick efter lite bitchighet utskrivet ett nytt piller.

Dagen avrundade med att min mor ringde. Började efter artighetsfraserna fråga om jag litade på henne. Hon var fortfarande bekymrad över vårat bråk sen flytten. Hade skuldkänslor. Hon ville väl bli kvitt dom... men boy om hon ringde till helt fel ställe. Jag försökte förlåta henne i 9 år efter hennes självmordsförsök. Inte för själva försöket. Det var den bästa dagen i mitt liv. För alla år innan. Och jag hade nästan lyckats. 9 år av frånvaro från henne. 9 år av förträngande. 9 år av bearbetning. Så nära. Och så kommer hon och pajar det i slutspurten.

Jag sa ”Nej, jag litar inte på dig. Inte efter vad du gjorde sist. Har du tur kanske det tar 10 år till. Om du har tur. Förmodligen kommer jag aldrig kunna förlåta dig” sa jag iskallt och likgiltigt.

”Men jag är ju din mamma!!!” skrek hon i panik. Jag hörde henne bryta ihop. Hörde henne svälja. Hörde henne snyfta. Hörde hennes tystnad.

”Spelar ingen roll. Jag kan inte förlåta dig för att du eller jag säger det... det måste komma från hjärtat. Och just nu kan jag inte det. Jag är hemskt ledsen. Men jag kan inte” fortsatte jag.

”Så du säger upp kontakten med mig?” grät hon.

”Nej. Inget så dramatiskt. Jag klarar bara inte av att vara med dig, lika lite som du klarar av att vara med mig. Vi är inte bra för varann. Om det efter 10 års frånvaro bara krävs 2 dagar för att göra dig och mig till totala vrak, så var det inte menat att vara”.

Jag var ändå ganska snäll. Hon kan aldrig förstå ens en bråkdel av mitt förakt.

Jag dödade hennes enda son igår.

Lunarstorm

Kan inte sova. Har legat i sängen sen klockan 22:00. Nu är hon 3:40. Om 2 timmar ska jag upp. Två timmars sömn är ett jävla skämt i sig. Dessutom fick jag nyss (pga tanken av hur jävla trött jag kommer vara senare idag) en ångestattack. Handlederna började rycka. Och inte kan jag ta sömntabletterna nu, då jag skulle vara helt stenad på jobbet.

Ingen ide att ens försöka sova nu med dessa förutsättningarna. In med lite torsk i ugnen, på med ZTV, vara uppe tills det är dags att pallra sig iväg. Be en bön att man orkar med förmiddagen på jobbet åtminstone, innan man kan ta sig hem och bryta ihop på nytt.

ZTV visar klockslaget till ära obscena hip hip-videos. Fan vad man känner sig gammal helt plötsligt när man sitter och stör sig på dom. Kan nästan höra mig yttra orden ”dagens ungdom”... huga. Inzoomade kvinnliga bakdelar, vars fett dallrar i slowmotion när 50 Cent daskar till dom. Och i andra versen ryker BHn. Därefter blir det girl on girl action lagom till sticket. Eller girls on girls action rättare sagt, då hela videon är en ormgrop. Ja jävlar. Vilken dynga. Musikvideo? Mer som porrfilm.

Nakenhet i all ära. Är inte svårövertalad om det vankas sånt i vanliga fall, men för fan, hela skiten känns så billig. Så patetisk. Han försöker vara manlig, men framstår bara som en tönt. Pimpformuläret 1A. Var lite originell. Gissningsvis hånglar brudarna upp varandra för att han inte är intressant. Fixa en skön låt till eländet åtminstone. Men jag har väl för höga krav.

Börjar förövrigt tro att det är nåt seriöst fel på mig. Har på väldigt kort tid stött på lite för många sexuellt frustrerade myndigheter för att det INTE ska kunna vara mig det är fel på. Först var det psykvården, vars inkompetens endast kunde överträffas i Wierd Al Yankovic-låtar som Like A Surgeon och He Got The Wrong Foot Amputated. Sedan var det konstapel Wiggum på Sollentuna Polisen. I förra veckan var det Lunar själva som stod för utspelet.

Har gjort flera anmälningar det senaste året på en diskusboss som förtalar mig och sprider lögner, och dessutom utan orsak blockerat mig från ’hennes’ diskus pga ett privat krig mot mig. Aldrig fått nåt svar på nån av dom, så jag antar att Lunarcrew bara kastat anmälan i papperskorgen var gång. Även denna gången uteblev svaret, men jag ville ändå ha ett av dom nu. Så jag ringde helt sonika upp dom. Frågade med diplomatisk stämma vad som hände med min anmälan, om en utredning kunde väntas. Kvinnan lät märkbart irriterad, måndag som det var och allt.

”Har du inget ärendenummer??”

”Nej, eftersom ni aldrig mailat tillbaka så har jag inget sådant...”

Hon pustade och suckade, och tyckte underförstått att jag var jättejobbig. Men det var ju deras eget fel att dom inte mailat ärendenummer, så hon kunde inte säga nåt. Jag sa vad som hänt igen, och kvinnans namn. Efter en sökning på hennes namn brast hon förvånansvärt spontant ut: ”Oj... det var som attan.... hon har fått över 30 anmälningar...!”.

Jahapp. Kanske man borde se som en varningsklocka då och ta min söta anmälan på allvar. Frågade artigt vad som skulle hända nu.

”Ja...vi får väl helt enkelt stänga av er båda 2...!”

”Eh. Va? Ska JAG bli avstängd när det är JAG som trakasseras?”

Här snappar det för henne, och hon skriker:”Ja! Vi har ju faktiskt över 1000 diskusar! Tror du verkligen vi har tid och ork att kolla upp varje enskilt ärende??! Va?”

Nu tror jag ju knappast att det är verbala krig i hunddressyr och The Hives-diskusarna. Och frågan är varför Lunarstorm betalar ut lön till donnan. Jag skulle väl tro att det ÄR just för att hon ska utreda anmälningar, inte blockera båda parter för att det inte passar in i hennes måndagsschema. Inte fan lär dom betala henne för hennes personlighet iallafall.

Isåfall har dom blivit grundlurade.