Oskulden borta

Hade en riktigt dålig måndag igår.

Det var synd, för helgen var sjukt angenäm. Flög till Skåne på lördagen. Först var tanken med besöket att träffa en väninna och gå på Sci-Fi-mässan. Har ju gett mig fan på att få min Lord of The Rings-DVD signerad av varenda kotte i produktionen, och fick ”Gimlis” namnteckning samma eftermiddag. 2 down.

Passade i samma veva på att träffa en annan flicka, som jag känt i lite mer än en månad. Vi var väl lite mer än vänner redan på nätet, men varken jag eller hon ville hoppas eller gå händelserna i förväg. Jag själv hade blivit för bränd tidigare för det. Eller så har man haft så höga förväntningar på mötet att man tagit död på det innan.

Freeade mitt mind så gott jag kunde på tåget mellan Malmö och Ystad. Det funkade.

När jag klivit av såg jag en kort tjej i mörkrött hår axellångt hår, vackra återhållsamma ögon och ett svagt Cameron Diaz-leende.

I samma minut vi kramades, så visste jag att allt kändes rätt för mig. Några timmar senare var hon min. Och jag hennes. Kände hur en stor bit av min ångest dog i samma stund. Tror jag med ångesten förlorade min förmåga att kunna skriva. Men det offrar jag gärna. Kändes som att sväva. Som att bli kvitt en boja. Förhållande-oskulden borta. Jag har sparat mig sålänge. För den rätta. Och det var så värt det. Tycker så otroligt jävla mycket om henne.

Helgen avslutades med att chefen ringde mig på hemfärden.”Dom kickar igång nya projektet i Jönköping om 2 veckor. Gör dig redo att flytta!”

”Projektet” har varit på G länge. Men ju längre tiden gått, desto mer har jag börjat tvivla på om jag verkligen vill. Har inte fått vara så delaktig som jag trodde jag skulle bli. Och dessutom var det tänkt att börja först i augusti. Fine. Jag kan flytta med 2 veckors varsel. Har lämnat platser bakom mig förut på kortare tid. Börjar bli rätt bra på det.

Men då är det en förutsättning att man har nånstans att flytta TILL. Jobbet som ville ha dit mig hade inte ansträngt sig särskilt att hitta en lägenhet åt mig, ett krav som jag tidigt ställde, men ärendet bollandes runt mellan massa personer, och hamnade i ingenmansland till slut. Så nu kom dom på 2 veckor innan kickoffen att nåt fattades; mig. Och att mig skulle ha nånstans att fucking bo. Så hastigt och olustigt fick det bli en 1:a i Husqvarna, en timmes pendling enkel väg, dyrare hyra än jag har nu, och mindre yta. Dessutom möblerad, så man kan ju fråga som om det ens var i första hand.

Har offrat mycket för mitt jobb genom åren. Men här drar jag gränsen. Ge upp ett surt förvärvat förstahandskontrakt i Stockholm, för detta? Samma dag som jag blir gayporr-stjärna då.

Hade ändå ställt in mig mentalt på att flytta och överge min tjänst här. Så det var ett dilemma. Spela iskallt och bo där man vill, eller hora och leva råttan. Jag höll min mark. Sa att det inte funkade, att dom får fixa nåt billigare, med bättre läge. Min chef tyckte jag var orimlig. Samma person som nyss bett mig flytta med 2 veckors varsel och i ett halvårs tid sagt att jag ”inte behöver oroa mig för det här med lägenhet” tyckte JAG var orimlig. Han blev stött. Märkte hur jag sjönk i hans ögon. Alltid ställt upp. Kompromissat. Men för första gången börjat ställa ett krav. Vek mig inte en tum. Dom hade själva fixat soppan. Han anklagade mig, sa att jag hela tiden vetat om att det skulle bli med 2 veckors varsel. fastän både jag och han vet att det är skitsnack. Lade på luren, och satt i en timme och ritade en cirkel på ett block, som åt sig igenom papper efter papper. Såg i ögonvrån hur en arbetskompis öppnade dörren och stängde den igen när han såg mig sitta där. Apatisk. Rödsprängda ögon. Chefen ringde sen, och sa att dom börjat leta lägenheter med mina krav. Är skit samma nu. Tappat lusten helt ändå. Känns döfött att offra nåt för nån som dom.

Bakslaget kom ändå ganska bra, skulle samma eftermiddag till en sprillans ny psyk-farbror, och behövde min berövade ångest, för att få nya knaspiller och rehab (otroligt vad en anmälan till patientnämnden kan åstadkomma). Skulle vart nobben direkt om jag kom dit och var kär och glad. Så mycket kan jag om dom.

Killen var väl inte den värsta jag sett. Men jag tappade respekten när han frågade vilken medicin jag ville ha. Jag sa att det var ganska olämpligt att jag som patient skulle välja. Jag visste ju nada om dom. Kunde i princip ta nån som lät kul på namnet. Som fucking Pippi Långstrump i godisaffären.”Du vet, det är ju egentligen ingen skillnad på medicinerna... dom har ju samma effekt allihopa.” sa han. Sa ändå att det kändes dumt. Om jag hade kommit in med ett avskjutet ben så hade nog inte läkarfan frågat hur jag tyckte vi skulle fixa skiten.

”Du är väl läkaren av oss...eller?” sa jag med dryg röst, och fick efter lite bitchighet utskrivet ett nytt piller.

Dagen avrundade med att min mor ringde. Började efter artighetsfraserna fråga om jag litade på henne. Hon var fortfarande bekymrad över vårat bråk sen flytten. Hade skuldkänslor. Hon ville väl bli kvitt dom... men boy om hon ringde till helt fel ställe. Jag försökte förlåta henne i 9 år efter hennes självmordsförsök. Inte för själva försöket. Det var den bästa dagen i mitt liv. För alla år innan. Och jag hade nästan lyckats. 9 år av frånvaro från henne. 9 år av förträngande. 9 år av bearbetning. Så nära. Och så kommer hon och pajar det i slutspurten.

Jag sa ”Nej, jag litar inte på dig. Inte efter vad du gjorde sist. Har du tur kanske det tar 10 år till. Om du har tur. Förmodligen kommer jag aldrig kunna förlåta dig” sa jag iskallt och likgiltigt.

”Men jag är ju din mamma!!!” skrek hon i panik. Jag hörde henne bryta ihop. Hörde henne svälja. Hörde henne snyfta. Hörde hennes tystnad.

”Spelar ingen roll. Jag kan inte förlåta dig för att du eller jag säger det... det måste komma från hjärtat. Och just nu kan jag inte det. Jag är hemskt ledsen. Men jag kan inte” fortsatte jag.

”Så du säger upp kontakten med mig?” grät hon.

”Nej. Inget så dramatiskt. Jag klarar bara inte av att vara med dig, lika lite som du klarar av att vara med mig. Vi är inte bra för varann. Om det efter 10 års frånvaro bara krävs 2 dagar för att göra dig och mig till totala vrak, så var det inte menat att vara”.

Jag var ändå ganska snäll. Hon kan aldrig förstå ens en bråkdel av mitt förakt.

Jag dödade hennes enda son igår.