200 km/h in the wrong lane

Vaknar, men kan inte slå upp ögonen. Dom känns som bly. Inte av sömn, utan av medicinerna. Nattens antidepressiva sponsring bjöd alltså inte bara på feta hallucinationer. Väggen såg ut som om det rörda sig människor innanför tapeten, och taket föreföll vara fullt i tjock dimma. Minuterna senare passade jag out. och Ytterligare 9 timmar senare vaknar jag. Men bara fysiskt. Om ens det. Kan inte röra mig. Kan inte öppna ögonen. Jag bara ligger där.

Hjärnan har börjat spela upp fiktiva konversationer med människor jag inte ens vet om dom finns. Om och om igen lyssnar jag till en dialog där svaren är helt osammanhängande från frågan. Röster. Om och om igen. Bilderna i hjärnan denna morgon är ungefär som att nån satt en videokamera på huven av en Porsche som drar fram i 200 km/timmen, i storstäder och skogar. Svänger hela tiden så man håller på att bli åksjuk. Då och då i korta sekunder går allting i slowmotion, bara för att sedan växla till 200 igen.

Lyckas piska fram tanken ”Gå upp!” och upprepa den under flera minuter, innan sömnen hinner knipa mig igen. Dödstrött kan inte ens sammanfatta det. Ångestdämparna gör mig till ett större vrak än Titanic. Ögonen känns som kratrar, munnen är snustorr, skallen som om assyriska spelat fotboll med den. Det är en ständig kompromiss. Man får vackert välja, antingen slippa eller upphäva attacker på kvällen, och vara zombie dagen efter, eller må piss på kvällen och hyfsat på jobbet.

Jag går inte upp. Jag VÄLTER ur sängen. Med flit. För jag orkar inte stå än. Dunsen får mig att vakna något, men långt ifrån fullt ut. Försöker öppna ögonen på nytt, men det går inte. Ser bara ett ljust dis och små antydningar av möblerna. Kan även känna med fingrar och händer. Tillräckligt för att kunna ta mig till badrummet. Där tar jag mig lite vatten, som gör att muntorrheten förvandlas till slem istället. Loskar. Kupar händerna och fyller dom med vatten. Blaskar, och gnuggar ögonen med det. Ögonen chockas, dom blir iskalla. Men sömnen sitter kvar.

Blöt och rödflammig stapplar jag ut till datorn som stått på över natten. Ögonen är nu åtminstone på glänt. Släcker ner alla nattens msn-fönster som blinkar orange. Försöker läsa några mail, men jag får inget sammanhang; Kroppen sover ju till stor del fortfarande. Drar snabbt på mig arbetskläderna och går med raska steg till bussen, medans hela mitt kvarter fortfarande sover.Ju tidigare jag stämplar in, desto tidigare får jag stämpla ut. Och ju tidigare jag får stämpla ut, desto tidigare får jag lägga mig och sova. Och ju tidigare jag får sova, desto tidigare slipper jag omvärlden.