Redrum

Sitter i en hotell-lobby drygt 1 timma söder om Oslo. Klockan är strax efter midnatt. Håller en öl i ena handen, och mobilen i den andra. Om nån mot förmodan kollar på mig, så ser det ut som om jag är helt inne i mobben. Men det är jag inte. Den har inga pengar i sig. Och saknar täckning (Norge). Och är dessutom lika avslagen som ölen. Jag låtsas. Låtsas läsa ett färskt sms. Småler t.o.m. lite för att fejka känslorna som ett sms från rätt person kan framkalla. Men på insidan skriker jag. Det är förstås den sedvanliga panikångesten, lika obligatorisk på fest som schlagerlåtar på ett gaydisco, och just nu springer den gatlopp i min kropp. Jag fortsätter le. Låtsas som jag har ett liv. Timman senare står jag på dansgolvet bland alla andra får och hoppar till Bryan Adams låt Summer of ’69, återigen för att försöka passa in. Gjorde nog ett ganska bra jobb. Gillar ju låthelvetet. Så när coverbandet sätter micken under näsan på mig får jag faktiskt sjunga textraden ”Now that the times are changing, look at every thing that’s come and gone” själv, och improviserar även in ett Kid Rockst ”Awh!” på slutet för att piffa upp den. Men det spelar ingen roll. Jag är död på insidan. Rusar strax därpå upp till rum 391, vräker mig på sängen, och andas häftigt. Ber en stilla bön att nån dold makt ska ta mig igenom denna natten. Panikångesten gör att alla hatkänslorna som han skapat rinner igenom mig. Man får intrycket av att alla i ens omgivning föraktar en. Föreställ dig att du går ut på stan, och alla du möter försöker attackera dig. Denna skrämselkänslan framstår irrationellt nog för dig som helt rationell. Ungefär så kan man bäst beskriva panikångest. Fast nu är man hörnad på ett hotell ute i ödemarken istället. Ingenstans att fly. Bara att dansa klart med dansen som djävulen bjudit upp till. Så får jag alltså gå ner till festvåningen igen. Vet ju hur skitsnacket och frågorna om mig kommer hagla imorgon annars. Jag plågar mig själv omedvetet. Säger till mig att ingen vill vara med mig. Vilket faktiskt inte är inbillning; har taskiga odds i vanliga fall, nu har man dessutom ångest i blick, och nån jävla skrikig 80-tals-trasa tack vare kvällens dumma tema. Men oftast behövs varken ångest, 80-tals-trasa eller alkohol för att få fram hatkänslorna mot mig själv och min existens. Dom kommer så bra ändå. Men dom är aldrig så starka som på en fest. ”Hur kunde du få födas? Hur kan du få finnas? Varför kan du inte dö?” säger rösten inom mig om och om igen. Hela mitt väsen vill fysiskt dö, men går ändå runt och lever i kroppen som är Marcus. Som en skadad motsägelse. Det är det jag hör eka i skallen, innan jag i panik återigen flyr upp till rummet. Där kan jag på nytt andas ut, och njuta av den ensamhet som tilldelats mig. Aldrig förr har mörker och tystnad varit så himmelskt.