The Father, the son, and the holy shit I did it!
Hittade ett brev på hallgolvet när jag kom hem idag.
”Hej Marcus!
Jag heter Mikael ********** och ville bara tacka dig för din anmälan. Det var min son som var med på samma tåg som du åkte dagen före jul (dagbok från 25 december 2004 och 22 februari 2005 Instincts anm.). Har försökt skicka mail till dig men det verkar inte komma fram. Förstår att du grubblar över vad som hänt med Daniel så jag tänkte bara berätta lite om vad som sker nu. Jag har ju ansökt om ensam vårdnad för Daniel eftersom jag, precis som du, anser att Anette är olämplig som vårdnadshavare. Anette och jag har gått på samarbetsamtal på familjerätten och de tyckte att Daniel kunde träffa sin mamma 3 helger av 4. Det tyckte ju inte jag, och de har nog inte riktigt förstått hur dålig Anette är. Så det var jätteskönt att du anmälde händelsen på tåget. Nu har jag och familjerätten bestämt att Daniel bara får träffa sin mamma tillsammans med personal från familjerätten, tills vårdnadsfrågan är löst. Som du skrev i ditt mail till polisen, så tror jag också att Daniel är så van att han stänger av när han träffar henne. I skolan går det jättebra för Daniel, fröken säger att om han fortsätter så här kan han välja vilken utbildning han vill sen, och det känns jätteskönt för mig. Han går också på samtal på BUP och han tycker det känns bra att prata med någon där. Nu har du hört lite om hur han har det och du får gärna höra av dig när du vill. Tack än en gång.
Mvh/Mikael”
Så skedde det alltså. Ärkeslynan, vars utstuderade elakhet på gott och ont aldrig kan göras rättvisa i ord, åkte dit så det sjöng om det. Och hon lär nog inte ens fortfarande fatta vad som hände. Eller vem det var, som gjorde att hon aldrig mer kommer få se sin son annat än i sällskap av nån bevakare, och med lite tur, inte alls. 12 års presumtivt helvete avblåst på 4 månader. Av en herre som hon aldrig ens sett ansiktet på. Tänk om hon bara hållit käften under dom där timmarna den 23:e december. Eller om jag tagit ett annat tåg den dagen. Då hade inget av det här inträffat. Så långsökt. Vilken makt. Jag skulle kunna vänja mig vid att leka Gud *knäcker med fingrarna*. Gissar att hon spenderat X antal timmar på att klura ut vem jag jag är, vart jag satt och hur fan jag bar mig åt. Det sistnämnda är vi nog 2 om att undra.
That’s how you gonna beat’em Butch. They keep underestimatin’ ya!
Jag grät lite för Daniel idag.
”Hej Marcus!
Jag heter Mikael ********** och ville bara tacka dig för din anmälan. Det var min son som var med på samma tåg som du åkte dagen före jul (dagbok från 25 december 2004 och 22 februari 2005 Instincts anm.). Har försökt skicka mail till dig men det verkar inte komma fram. Förstår att du grubblar över vad som hänt med Daniel så jag tänkte bara berätta lite om vad som sker nu. Jag har ju ansökt om ensam vårdnad för Daniel eftersom jag, precis som du, anser att Anette är olämplig som vårdnadshavare. Anette och jag har gått på samarbetsamtal på familjerätten och de tyckte att Daniel kunde träffa sin mamma 3 helger av 4. Det tyckte ju inte jag, och de har nog inte riktigt förstått hur dålig Anette är. Så det var jätteskönt att du anmälde händelsen på tåget. Nu har jag och familjerätten bestämt att Daniel bara får träffa sin mamma tillsammans med personal från familjerätten, tills vårdnadsfrågan är löst. Som du skrev i ditt mail till polisen, så tror jag också att Daniel är så van att han stänger av när han träffar henne. I skolan går det jättebra för Daniel, fröken säger att om han fortsätter så här kan han välja vilken utbildning han vill sen, och det känns jätteskönt för mig. Han går också på samtal på BUP och han tycker det känns bra att prata med någon där. Nu har du hört lite om hur han har det och du får gärna höra av dig när du vill. Tack än en gång.
Mvh/Mikael”
Så skedde det alltså. Ärkeslynan, vars utstuderade elakhet på gott och ont aldrig kan göras rättvisa i ord, åkte dit så det sjöng om det. Och hon lär nog inte ens fortfarande fatta vad som hände. Eller vem det var, som gjorde att hon aldrig mer kommer få se sin son annat än i sällskap av nån bevakare, och med lite tur, inte alls. 12 års presumtivt helvete avblåst på 4 månader. Av en herre som hon aldrig ens sett ansiktet på. Tänk om hon bara hållit käften under dom där timmarna den 23:e december. Eller om jag tagit ett annat tåg den dagen. Då hade inget av det här inträffat. Så långsökt. Vilken makt. Jag skulle kunna vänja mig vid att leka Gud *knäcker med fingrarna*. Gissar att hon spenderat X antal timmar på att klura ut vem jag jag är, vart jag satt och hur fan jag bar mig åt. Det sistnämnda är vi nog 2 om att undra.
That’s how you gonna beat’em Butch. They keep underestimatin’ ya!
Jag grät lite för Daniel idag.
posted by Lita at 1:04 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home