Fightclub

Finns inget som att begrava sig i jobb när man mår sämst. Visserligen ett väldigt flyktigt sätt att bearbeta ångest-hooplat, men just nu det enda sättet. Dessutom händer det kuliga saker. Har snöbollat mig (nej, inte porrfilms-inslaget ’snöboll’, bara metaforen för när det blir fler och fler göromål) till att ha blivit lagerchef för en av Sveriges bästsäljande hemsidor. Innan året är slut beräknas vi vara den största aktören på internet i Sverige. Mycket ansvar på köpet. Fnissar lite inombords när jag tänker på att dom anställt den mest suicidala och pillermissbrukande hombren norr om Ystad för jobbet. Men jag vill ändå tro att dom gjorde en bra deal. Ingen har högre krav på mig själv än jag. Är manisk perfektionist. Kontroll-freak deluxe.

Samma egenskaper ställer till det för mig i min chefsroll. Killen som jobbar under mig, som annars är jävligt duktig och reko, tyckte idag att jag var, citat, ”helt jävla dum i huvet!”. Bråket kom som vanligt från en skitsak, och är ett återkommande inslag i veckan mellan oss två. Snabb summering av bråkets ursprung: Vi är dagligen beroende av postburar för att kunna få iväg alla ordrar. Vi får själv ge oss ut i området, in i gränder, källare och lastkajer för att snoka reda på dessa burar. Ibland har vi tur och hittar några, ibland inte. Det FÅR inte hända att burarna tar slut för oss. Därför måste vi alltid ha ett kapital. Jag har satt som regel att vi alltid ska ha så fullt som möjligt med dessa burar på lager. Killen jag jobbar med håller inte med, och tycker det räcker om vi har 1. För det första är det tveklöst bättre att ha för många än för få. Sedan måste jag alltid säga till honom att gå ut och hämta, han kan aldrig göra det på eget initativ. Och sen anser han att det är en korkad regel, och vägrar därför göra den ibland när jag ber honom.

”Vill att du och Micke går och skannar området efter burar. Vi behöver fylla på”.

”Varför kan inte DU göra det istället?” flinar han och försöker spela tuff inför Micke.

”För att MICKE aldrig gjort det förut, och inte vet var dom finns, och för att DU kommer få göra det tills den dagen du tycker det är en bra ide att alltid ha uppfyllt med burar”.

Killen sätter sig vad datorn.

”Du... fixar du det...?” säger jag. Får inget svar. Killen surar. Blir irriterad, men ger han inget gratis.

”Hallå. Kan du fixa det eller”?

”JA! sluta tjata. Men då vill jag att du inventerar!”.

Eh, ok, HAN ger MIG en order? Och mest för att han tror att jag KÖR med honom, och verkar vilja hämnas. Sorry mac. Hade han verkligen behövt hjälp och bett på ett schsyt sätt. Men inte såhär.

”Nope. Har annat att fixa under tiden.” säger jag.

”Ok, men städa undan lite iallafall...” säger han då.

”Men lägg ner nu. Vad är problemet? Är det för ansträngande att gå ut några meter och hämta in en bur?” säger jag med klädsamt irriterad röst.

”Du är fan dum i huvudet. Hur fan kan du lacka för en sån sak? Alltså.. fy fan nu blir jag arg på dig. Det där är så jävla barnsligt.”

”Mm, men vet du varför jag är sur på dig? För att du inte svarade mig. Du svarar mig aldrig när jag ber dig om denna saken. Det är alltid jag som måste tänka på att det ska vara fullt. Det är alltid jag som måste tjata. Du kör alltid med samma stil. Varför kommer du med motkrav så fort jag ber dig om detta? Och ja, jag är helt jävla dum i huvet, men det hör inte hit...”.

Han vet att han är ute på tunn is. Man säger inte så till nån. Inte nån man jobbar med. Och absolut inte sin chef. Utgår iallafall ifrån att han vet så mycket, och skippar den barska rösten, och angriper honom knappt alls. En gång är ingen gång som jag brukar säga. Besides, jag gillar att försöka hålla mig lugn. Har ett förflutet av att bli rabiat på allt och alla, för minsta lilla. Funkar inte när man är chef. Försöker skapa en positiv atmosfär. Gnäller aldrig nedåt, hjälper alltid till, lyssnar alltid, jobbar hellre övertid själv än att dom gör det, snackar inte skit om dom jag jobbar med, och motiverar alltid saker, istället för att bara säga ”gör så”. Så måste jag även nu motivera varför vi alltid ska ha uppfyllt med postburar.

”Worst case scenario om vi har för många: ... kan inte komma på nåt. Worst case scenario om vi har för få: Kunderna får vänta 24 timmar längre på sina paket. Såtillvida du inte kan komma på en bättre orsak varför vi INTE ska ha fullt med burar, så är det bara att gilla läget” sa jag.

”Det där är så jävla löjligt! Vi behöver oftast bara 1 ändå. Och du är löjlig som lackar på mig för en sån sak! Jag tänkte på det igår. Du och ditt jävla humör. Går mig på nerverna”

Hade han sagt det för 3 månader sen hade jag fattat vad han menar. Nuförtiden är jag dock iskallt lugn. Jag blir bara Instinct om jag måste, i absoluta nödfall, för att allting ska klaffa. Max en gång i månaden. Killen ifråga får sina utbrott varje dag. Dock verkar han själv helt blind inför detta. Känner igen mig i honom en del, när jag var ny inom företaget. Fick utbrott på min dåvarande chef. En gång blev jag så arg att han bad mig gå hem. Oändliga var dom antal kvällar då jag bröt ihop på det ena än det andra sättet. Men jag såg alltid till att göra bästa möjliga tänkbara jobb. Jobbet var, och är, allt jag har. Jag hade förmånen att hitta en arbetsgivare som trodde på mig. Som såg bortom mina dåliga betyg, och oerfarenhet. Sånt blir man lojal mot. Hade jag inte haft jobbet hade jag förmodligen varit död, eller på god väg ditåt.

Killen sliter på sig jackan och smäller igen dörren. Micke går med honom. Kan riktigt höra skitsnacket om mig så fort smällen ekat bort. Bryr mig faktiskt inte. Vilket är smått otroligt för att vara mig. När killen kommer tillbaka gör han allting dubbelt så långsamt för att reta mig, och verkar dessutom ha bestämt sig för att tiga tills han stämplar ut.

Snackar lite med Micke, som turligt nog inte verkar sur på mig alls. Vi skämtar lite, medans killen å sin sida surar på som aldrig förr. En annan kollega från en annan avdelning kommer in och stannar upp ett tag.

”Satan vad tyst det är...”

”Ja, jag och ******** är arga på varann” säger jag med ett leende, och har inga ambitioner på att killen inte ska överhöra mig.

”Ja, det är för att Marcus är dum i huvet...” muttrar han till min kollega.

Kollegan ler mot oss, lite generad över hans plumpna kommentar. Han stiger fram och betraktar oss.

”Nä. Jag tror det är dig det är fel på *******. Du har alltid varit lite omogen” säger han till hälften skämt, till hälften på allvar.

Hoho.