The darkness
Hela världen tycks för mig ha fått förhållandenoja. Vart jag än kollar så är det förhållanden. Folk dejtar, kilar stadigt, skaffar smått, köper hus, bråkar, gosar och gudvetallt. Jag menar verkligen alla. Vart jag än vrider nyllet så är det förhållanden och relationer.
Äcklas av det. Faktiskt. Skulle kunna skriva oändligt med db om hur förhållande fenomenet får mig kräksjuk. Människor lägger sin egen lycka i andras händer. Människor springer benen av sig bara för att ha nån! Och får dom nån, så kan du ge dig fan på att hela världen ska veta det. Det ska lajvas om hur jävla underbara dom är, det ska läggas ut bilder på fanskapen, det ska länkas, skrivas dikter, fixa en alldelles egen låt, kablas ut bilder på penetrering i Big Brother hor-huset och det ena med det tredje. Inget är för privat längre. Allting ska stilas, exponeras och försnuskas.
Det är inte så mycket själva ritualerna som stör mig. Mer att det är en ständig påminnelse om hur ensam man själv är. Har varit nära att bokstavligt talat ta livet av mig dom senaste veckorna. Får nästan varje kväll spä ut min starköl med massa stesolid för att hjärnan ska orka. Är redan nu på bristningsgränsen. Orkar ingenting. Gråter ibland. Även om jag ens knappt orkar det nuförtiden. Får skakningar hela tiden. Vart jag än går, så är tankarna mörka som åskmoln.
Sitter vid skrivbordet varje kväll med ansiktet i handflatorna. Naglarna gröper in i huden. Väntar på att medicinen och alkoholen ska knocka mig. Knocka mig bort från denna dagen, dagen som aldrig borde funnits åt kroppen Marcus som aldrig borde existerat.
Jag kommer inte ihåg lycka. Jag kommer inte ihåg riktigt skratt. Jag kommer inte ihåg hur det är att se fram emot nåt. Hur det är att vara kär. Hur det känns att ha nån som behöver en.
Jag är så död som det praktiskt taget går. Jag ÄR död. Jag andas. Men det är allt. Min hjärna är ett enda träsk av hat och sorg. Dom få tankarna av sundhet som gror där drunkar omgående i ännu mer hat. Får impulser av att skada folk. Skada lyckliga människor.
Men det finns inga lyckliga människor i min lägenhet. Har aldrig funnits. Där finns bara jag.
Äcklas av det. Faktiskt. Skulle kunna skriva oändligt med db om hur förhållande fenomenet får mig kräksjuk. Människor lägger sin egen lycka i andras händer. Människor springer benen av sig bara för att ha nån! Och får dom nån, så kan du ge dig fan på att hela världen ska veta det. Det ska lajvas om hur jävla underbara dom är, det ska läggas ut bilder på fanskapen, det ska länkas, skrivas dikter, fixa en alldelles egen låt, kablas ut bilder på penetrering i Big Brother hor-huset och det ena med det tredje. Inget är för privat längre. Allting ska stilas, exponeras och försnuskas.
Det är inte så mycket själva ritualerna som stör mig. Mer att det är en ständig påminnelse om hur ensam man själv är. Har varit nära att bokstavligt talat ta livet av mig dom senaste veckorna. Får nästan varje kväll spä ut min starköl med massa stesolid för att hjärnan ska orka. Är redan nu på bristningsgränsen. Orkar ingenting. Gråter ibland. Även om jag ens knappt orkar det nuförtiden. Får skakningar hela tiden. Vart jag än går, så är tankarna mörka som åskmoln.
Sitter vid skrivbordet varje kväll med ansiktet i handflatorna. Naglarna gröper in i huden. Väntar på att medicinen och alkoholen ska knocka mig. Knocka mig bort från denna dagen, dagen som aldrig borde funnits åt kroppen Marcus som aldrig borde existerat.
Jag kommer inte ihåg lycka. Jag kommer inte ihåg riktigt skratt. Jag kommer inte ihåg hur det är att se fram emot nåt. Hur det är att vara kär. Hur det känns att ha nån som behöver en.
Jag är så död som det praktiskt taget går. Jag ÄR död. Jag andas. Men det är allt. Min hjärna är ett enda träsk av hat och sorg. Dom få tankarna av sundhet som gror där drunkar omgående i ännu mer hat. Får impulser av att skada folk. Skada lyckliga människor.
Men det finns inga lyckliga människor i min lägenhet. Har aldrig funnits. Där finns bara jag.
posted by Lita at 1:05 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home