Kodnamn Nina

”10000-meters klubben” tänker jag bistert när jag stirrar på flygplansmuggen från säte 20 C på 747:an mellan Stockholm - Göteborg. Själv är man knappt medlem i 1-meters klubben då tillgången på kvinnlig kärlek visat sig vara under all kritik den senaste tiden. Undrar vem som grundade klubben ifråga. Kul liv. ”whohoo, kolla på mig, jag kan bli påsatt på ett flygplan!”. Vilken prestation.

Egentligen skiter jag i det presumtiva ludret. Försöker bara distrahera mig själv från att tänka på det långsökta faktum att jag sitter i en 500 ton tung farkost, som ärligt talat framstår som en enda jättelik penisförlängare för piloten. Jag kan nämna ord som cockpit, och dra kopplingar mellan dess form och vibrerande saker, men parallellerna känns överflödiga. Det är ändå toktydligt att han kompenserar för något.

Men som den Sagan om Ringen-tönt man är, så hostar man villigt upp 1000 pix, sätter sitt liv i SAS händer och flyger 50 mil för att få träffa Sean ”Samwise” Astin. Trodde jag iallafall när jag köpte biljetten. Inte visste jag att han preciiis innan avfärd skulle gå och bli sjuk. Så nu får jag nöja mig med att torrjucka på Robert ”Freddy Krueger” Englund istället.

Egentligen är min flygskräck ganska dum. Jag var inte alls rädd för flygplan först. Men för nåt år sen, så började min fantasi skena iväg. Tänkte på hur långsökt det var att alla dessa små delar, manicker, sladdar, knappar och bultar skulle kunna bilda nån slags harmoni. Ser ju bara på våran reklamationsavdelning hur mycket junk dom får tillbaka varje dag pga att mekaniken brakat ihop. Och då är det ändå simpla saker. Här är en jättelik maskin, där alla delar är smärtsamt beroende av varann.

Ironiskt nog så vill jag oftast dö en eller flera gånger varje dag. Eller åtminstone försvinna. Kommer ofta på mig själv med att önska att jag bara upphörde existera. Ibland kan det gå flera veckor i streck där jag inget hellre vill än att just dö. Men jag vill dö på mina villkor. Vill INTE dö i nån jävla fallos-symbol på 10000 meters höjd!

Tittar mig omkring. Ser plötsligt hånglande par i var och varannat säte. Jag kan verkligen inte beskriva vilket hat jag känner för förälskade par. Och även om jag kunde, så skulle ingen, INGEN, förstå. Men likväl väcker dom sådana hatkänslor, att jag lyckas glömma min flygrädsla, och återigen, mer än nånsin, längta efter att få lämna jorden. So what om det blir i en flygkrash. Vadsomhelst är bättre än detta.

Back to normal. Back to deathwish.

Tyvärr skonas jag inte från paren genom ond bråd död, då planet landar safe and sound på Landvetter, drygt 1 timme försenad. Springer och ställer mig i busskön. En tjej på runt 25 knackar mig på axeln och frågar om bussen tar Visa. Jag säger att jag inte tror det. Erbjuder mig sedan, till bådas förvåning, att betala hennes biljett in till stan. Det smärtar mig att erkänna, men jag tror jag är tragiskt desperat. Betala en biljett för en främling... För några minuters samtal.

Men själen skriker efter näring. Nån. Nåt. Vemsomhelst. Prata med mig! Stånga mig!Jag kan betala för det om det är så. Hon ser dock min desperation, och även om hon verkade bli uppriktigt glad över min gest, så gjorde hon inga större försök till att hålla samtalet vid liv. Fick bara ”ja” och ”nej”-svar på mina frågor.

Idag lördag åkte jag ifrån Göteborg till min gamla hemort Uddevalla. Knäckte en öl, spelade biljard och slaktade ett dasslock med några gamla vänner där. Alla byggnaderna och gatorna var fulla av minnen. Är en nostalgi-knarkare av stora mått. Ibland brukar jag framkalla minnen, bara för att få känna mig levande igen.

Små saker betyder mest. Händelser som andra personer inte skulle komma ihåg. Som dom inblandade förmodligen inte heller kommer ihåg. Personer som dom valt att glömma. Men som av nån konstig anledning förevigt funnit sig en plats i min hjärna. Önskade tyst när jag gick på Uddevallas iskalla gator att springa in i nån riktigt gammal vän från mina första år där.

Och så händer det. När jag står i Pressbyrån, 5 minuter innan dom ska stänga, så hör jag en bekant röst bakom kassan säga ”17 kr tack”. Tittar upp, och får syn på Nina. Nina var en av mina vänner under den svåraste tiden i mitt liv, och är förövrigt innehavare av dom första par tuttar jag såg.

Nina och jag träffades på bup-akuten första gången 1993, och är ett år äldre än mig. Vi pratade inte med varann då. Sedan försvann hon, och morsan satte mig på en anstalt i Uddevalla. När jag varit där några månader, så skrevs det in en ny tjej. Det visade sig återigen vara Nina. Denna gången började vi snacka. Även om vi tjafsade mycket, så kom vi väldigt bra överens. Kom ihåg att hon var den första sexiga tjejen som ville vara min kompis. En stor ära på den tiden, och är så än idag.

1 år bodde vi ihop på anstalten. Vi brukade grilla, ha parfymkrig, se på film. Ibland brukade hon hoppa ut genom sitt fönster och kom och bankade på min ruta mitt i natten. Vi brukade sitta och prata om allt möjligt långt in på morgonen. Ibland när vi mådde dåligt brukade vi trasha saker. Vi välte bokhyllor, krossade krukor och kastade alga-spel i väggarna. Hon skaffade sig en kille strax innan hon skrevs ut för sista gången.

”Henrik vill ha moral-sex med mig!! Jag sa ja! Vet du vad man gör på moral-sex??” frågade hon mig.

”Du menar oral-sex...?” rättade jag.

”Ja, så kanske det hette...” sa hon eftertänksamt.

”Du ska suga hans kuk...”

”Va?! Fy fan vad äckligt. Sånt tänker jag aldrig göra.”

5000 kuksug senare så står samma donna framför mig och ler. Vi är båda äldre. Nästan vuxna. Börjar genast prata massa minnen.

”Detta är min pojkvän!” säger hon plötsligt och pekar stolt bakom disken på en herre. Vi skakar hand. Han ser lite frågande på mig. Ser att han försöker lista ut vad jag haft för relation till henne.

”Vi satt på psyket tillsammans...” säger jag med ett snett leende till honom som svar på hans blick.

Sedan kramas vi, säger hej då och jag försvinner in i Uddevalla-natten igen.

Jag tar inte hennes nummer.