Motherfucker
Igår var dagen D. D som i flytt. Eller D som i jävla fitta.
Min mamma kom hit från andra sidan landet. Det höll på att kosta oss våran relation. Om vi ens hade nån innan. Kan inte fatta hur jag nånsin kunde förlåta henne för all skit hon drog mig igenom i 17 år, och sedan glömma det. Men en helg var allt som krävdes för att bli påmind om alla tonårsdagar av pina.
Innan jag börjar sågningen ska jag säga nåt snällt om henne. Hon menade väl. Så. Nog med socker.
En sak med min mor är att hon är sämst i Sverige på att köra bil. Bara detta skulle genererat ett eget dagboksinlägg, om det inte var för all annan skit som senare dök upp. Hon ringer mig till jobbet från sin nalle på torsdagskvällen. ”Jag är hos dig om 2 minuter” lät det. Jag tar på mig jackan och går ut. 2 minuter går. 10 minuter går. Ringer upp henne.
”Oj, glömde svänga. Är i Märsta nu! Ring mig sen!”
Ringer efter 10 minuter.
”Löwenströmska står det på en skylt. Ring mig om 10 minuter igen!”
Ringer efter 10 minuter.
”Nu är jag i Sigtuna! Herregud ni är ju inte kloka i Stockholm. Vilka vägar! Oj, nu körde jag in i en Drive Thru... nej tack jag ska inte ha nåt!”
30 minuter telefonsupport senare är hon otroligt nog framme. Bilfärden börjar. Mamma har redan glömt bort sina eskapader, och börjar tuta på allt med 4 hjul eller mer.
”Titta så hon kör! Herreguud! Flytta på dig då väl! Och den där va? Säkert en gubbe med keps...!”
”Morsan, byt FIL för fan. Du kör MOT trafiken!!”
”Oj då. haha så tokigt”
”Och prova att faktiskt STANNA vid rött ljus. Har inte körkort, men det känns som ett rätt stabilt koncept...”
”Äh, det var väl ingen fara?”
Det går några minuter, innan hon ser att jag faktiskt är sur på riktigt...
”Du är väl inte RÄDD när du åker med mig?” säger hon, tittar på mig och fnittrar.
Då får hon sekunderna senare pga huvudvridningen tvärnita för en utsvängande bil. I rest my case. Killen med tålapp i likbilen som nyss passerade har större odds att överleva sin färd. Försöker ändå spela spelet psykiskt. Säger ”Nej då” på hennes fråga och ler lite falskt. Ska ändå uthärda 72 timmar till i hennes sällskap, lika bra att dra fram det stora tålamodet. Dessutom är det ju HON som gör MIG en tjänst. Något som jag fortsatte intala mig vid x antal tillfällen dom övriga 72.
Väl framme vid macken där våran hyrlastbil skulle finnas, får vi reda på att den är uthyrd. Bokade bara en månad i förväg just för att slippa sån skit. Vi blir hänvisad till en annan mack, och kör iväg.
”Ska den låta så?” säger morsan efter 2 meter.
”Släpp handbromsen...” muttrar jag.
”Oj då! Så tokigt. Hihi”
Vi når ändå hem, men precis när vi ska in på min gata backar en bil. Bil backar inte på oss, utan förbi oss. Morsan fattar inte detta, utan hänger sig på tutan.
en barnfamilj 1 meter ifrån oss hoppar med rätta till av rädsla. När det är dags för henne att backa till förklarar jag exakt hur hon ska göra och köra. Ändå lyckas hon svänga åt andra hållet, och backar till andra uppgången. Jag står bara på och ser spektaklet. Har ändå sagt till henne 2 gånger innan. Hur svårt är det att veta vilket håll höger är? Antingen är hon dum, eller så är det väl nån jävla skada som hennes vänstertänkande hjärna genererat under åren som rödsocka. Sedan backar hon in i en snödriva. Sedan hamnar hon rätt. Hon får direkt syn på Ludde, tar tag i hans kinder och börjar av outgrundad anledning prata bebisspråk med honom:
”Nämenåsågosigkissehalledudanedå!!!”
Ludde kikar över hennes axel på mig och ger mig en blick som säger ”Och vem f*n är hon? Är hon puckad på riktigt?”.
Efter att vi fått lasta på allt är vi återigen ute på highwell to hell. Får hela tiden säga vart vi ska, ibland 2 gånger inför samma sväng. Ändå kör hon hela tiden fel fastän jag nyss sagt att hon ska svänga. Morsan försöker använda spolarvätskan.
”Attans, den verkar inte funka” klagar hon.
Som om DET är vårat största problem just nu, redan kraftigt försenade, tänker jag tyst.
”Kanske fryst” säger jag.
”Nä, det går ju inte. Den kan ju inte frysa!”
”Kanske är Euroshopper...”.
I mitt nya ghetto glömmer hon direkt att ta ut bilnycklarna, och lämnar flyttbilen packad med elektronik-godis obevakad. Grattis. Sedan deklarer hon att hon måste lämna in tipset, och ta en dusch innan vi kan göra nåt annat. Ändå bad jag henne duscha imorse innan vi började, för sedan skulle vi inte ha tid. ”Nej då, det behövs inte, jag klarar mig” sa hon då muntert. Och whoopdidoo, några timmar senare så måste hon helt plötsligt duscha ändå.
”Vi ska inte klämma in ett vernissage mellan flytten och IKEA-besöket också morsan?” säger jag, efter att i en hel dag ha lagt band på alla spydigheter, kommentarer, åsikter och ilska.
Grejen med min mor är att hon förmodligen skulle konstaterats frisk om hon besökt en doktor. Ändå räcker det bara att vara några timmar i hennes sällskap för att konstatera att hon inte har alla hästar i stallet. Hon är en sån person som skulle kunna såga av grenen hon sitter på. Hon är förmodligen orsaken till alla dessa jävla ”är du helt säker?”-skyltar som dyker upp i datorn hela tiden. Hon saknar styrka, insikt, tålamod, självdisciplin, framförhållning och logiskt tänkande. Spelar inte nån roll att hon är snäll som en gris på juldan, är man totalt oorganiserad så blir det mesta man rör vid till skit. Hela helgen känns som att passa ett frågvist barn i trotsåldern. Som man dessutom är förhindrad att uppfostra, dels pga min flytt, dels pga att det är ”HON som gör MIG en tjänst”, dels pga att hon faktiskt skulle gjort det jobbet med MIG för 20 år sedan, istället för att tuta i mig massa vänsterpropaganda. Kunde jag så skulle jag snackat vett med henne efter min först slurk bröstmjölk:
”Morsan, släpp plakatet, köp en BH, raka dig under armarna och skaffa ett jobb!”
Men vem f*n har tid med sånt när man måste skilja sig från farsan bara för att hon läst i tidningen att ”kvinnor kan” (Ja, det är faktiskt orsaken, tragiskt men sant).
Hon är förövrigt extremt glömsk. Inte senil. Hon är slappglömsk. Kunde kommit ihåg om hon bara ansträngt sig lite. Hela helgen var ett ständigt ”Oj, jag glömde det och den och det där”, bara för att vid ett senare tillfälle hitta saken. Hon glömmer bort namn, platser mm. Sedan kanske hon återfå minnet om man har tur, bara för att sedan glömma det igen. ”Oj jag glömde plånboken, kan du betala?” sa hon i en kassa. Efter kassan, så hittar hon den. Och glömmer betala tillbaka till mig sen. Om hon nu glömde...
Och under flytten får jag säga samma sak om och om igen:
”Släpa inte möblerna, det blir märken då.”
”Snälla mamma, försök tänka på att inte släpa dom. Lyft dom.”
”Mamma! Lyft! Inte släpa!”
”Mamma, kom du ihåg vad vi snackade om imorse?”
”Lyft för faaaan!!”
Hon menar som sagt väl. Hon är inte direkt bitchig, tvärtom är hon ganska glad och munter för det mesta. Men hon är så otroligt skör psykiskt. Och hon vet inte hur man uppför sig bland folk. Hon kan bara ett sätt: Sitt sätt. Om ingen annan är med på noterna, så är det dom det är fel på. X antal av hennes vänner och familjemedlemmar är avverkade pga hennes stil, eller bristen på den rättare sagt. Antingen säger hon upp bekanstskapen, som hon gjort med sin syster och bror, eller så gör dom det, pga att hon är olidlig att vara med i längden.
Hon har efter över 50 år på jorden fortfarande inte förstått det här med sociala regler. Ibland tror jag hon skulle kunna köra ut för ett stup, bara för att det ”skulle finnas en väg där...”. Hon förväntar sig att alla ska anpassa sig efter henne, och hon förväntar sig att varje dag kommer bli ett paradis. När det inte blir så, så börjar hon gråta eller skälla eller balla ur. Inte undrade att man hittade henne med en överdos med den där Mary Poppins-mentaliteten...
Och vem fan tar med sig en HUND när man ska åka 50 mil för att flytta i 2 dagar? Ville inte ha byrackan där alls, pga att min katt känner sig hotad i sitt hem och redan. Plus att den står ivägen, luktar illa när den är blöt och repar upp mitt golv. Och den fick bra uppbackning av morsan med det sistnämnda. Inte bara golven fick sig törnar, oh nej. Godzillas förstörarrepertoar sträcker sig längre än så. Bara efter 5 minuter hade en köksfläkt fått tacka för sig (”Oj vad ömtålig den var...”), en bokhylla fått sig en kyss, och tapeten blev uppriven på ett ställe. Detta var en lägenhet som jag lyckats hålla squeeky clean i över ett år, och på en dag så hade morsan infört ett Berlin-1945-tema.
När själva flyttningen är avklarad, och hon lyckats med konststycket att skruva isär en bokhylla på samtliga punkter där den inte behövde skruvas ner, och lämnat den enda punkten som faktiskt behövdes skruvas ned intakt, så är det dags för IKEA. När jag klampar in på sängavdelningen så ser det vid första ögonkastet ut som han däruppe försökt förverkliga en av mina drömmar. Massvis med uppsminkade brudar i tajta kläder hoppar, studsar och provligger sängar högt och lågt. Visserligen kan man ju ana att alla damerna ska välja ut sängar för en kunglig insemination samma kväll, dit jag i vanlig ordning är portad. Men who cares. Jag kanske kan trigga några att starta kuddkrig med varann innan dom kallar mig för sexistiskt svin.
Men det blir ingen dröm. Inser ganska snart att det inte ÄR han däruppe som styr showen, utan han där nere från uppgång 666; Morsan är ju trots allt med.
”ÅH KOM HIT MARCUS DU MÅÅÅSTE PROVLIGGA DENNA, GUUUD SÅ UNDERBART!!” skriker hon från andra sidan avdelningen. Jag låtsas som jag inte känner henne och provligger lite diskret en säng istället. Genast är hon på fötter och rusar bort och börjar fluffa min kudde. ”Hur känns den? va? va? Blunda nu! Njut!”
Jodu min skatt. Lätt att njuta när Elvira står där. Ska hon inte stoppa om mig också och koka lite choklad? Några Big Brother-rejects glor åt mitt håll, och jag vill bara dö, (mer än vanligt alltså). Men klart att dom glor. 2 freak till priset av 1. Köper iallafall en flådig ekhistoria och kan kila iväg ner till lagret och hämta den. Då kommer nästa fiasko. Morsan ska försöka köra kundvagn med madrass på. Jag fattade inte hur hon lyckades, men hon körde på nästan varenda kotte fram till kassan, inklusive 1 farmor och 2 barn. Försökte hela tiden be henne att se sig för, hon sa ja, men glömde nästa sekund bort vad jag sagt, och körde på nya folk. Vi går ut och hämtar alla prylar i varu-utlämningen, där morsan är som en ivirig skolflicka. ”Är den vår tror du? Den då? Den då? Va? Va?” säger hon så fort en lagerkille syns med några varor.
Försöker förklara att det står 100 pers till här som också ska ha varor, dessutom hade killen bara ett litet paket under armen, knappast en madrass. ”Ja, det har du ju rätt i” säger hon eftertänksamt. Vi lastar kort därefter in i bilen och drar. Då kommer nästa bomb. Morsan måste hem till den gamla lägenheten där hunden är, och gå ut och kissa med den. Det kanske inte låter som en big deal, men här har vi kämpat mot klockan hela dagen. Allting är uppspikat efter ett tight shema, för att hinna. Vid det här laget hade jag planerat att åka hem och lämna möblerna vi köpt, skruva ihop dom, kanske packa upp lite saker. Min gamla lägenhet ska vara städad innan kl. 12 nästa dag, så även efter vi är klara med flytten så måste vi hinna med en storstädning. Men nej då. Morsan ska hem och släppa ut sin loppiga jycke, som jag inte ens bad att få träffa in the first place. Detta får jag reda på NU.
”Det tar bara en timme! Kanske lite längre...” säger hon och verkar inte fatta vad vi har att hinna med. Varför tog hon inte med sig hunden till det nya stället? ”Tänkte inte på det...”. Så istället för att köra till det närmsta stället, dvs min nya lägenhet, så ska hon prompt köra till den gamla lägenheten. Inte nog med att hon blir frånvarande, hon tänker dessutom låta mig vara med, så jag ska sitta i bilen och vänta när jag kunde vara hemma och skruva ihop Bokhyllan Benno. Jag vägrar. Det blir en viljornas kamp. Mamma tycker jag är omänsklig, som vill bli avsläppt på vägen (hunden får vänta 5 minuter längre med att pissa) och tycker gott jag kan vänta på dom i 1 timme eller längre. Dock ligger mina gamla lägenhetsnycklar i den nya lägenheten, så morsan får under protest köra hem igen. Sedan drar hon iväg. Hon blir inte borta 1 timme, utan 2. Hon ringer upp från sin mobil och deklarerar att hon kört vilse och börjar sedan gråta. Sedan hämtar hon sig något, och börjar köra igen. Ett tag senare är hon framme. Hon kommer upp med ett leende och säger att hon ”plöjde in i en taxistation och skrek efter vägen”... ” ’Grabbar, nu får ni hjälpa en dam här!’ Hojtade jag” sa hon glatt. Vad förvånad jag blir.
Vid detta laget hade jag fått mer än nog av min mor. Det vi hade kvar på att-göra-listan var dels att få ordning på alla saker i min nya lägenhet, men även städa ur den gamla. Klockan var nu 23:00 på natten. Jag sa att jag skulle åka över till den gamla lägenheten och säga hej då till katten, börja städa lite grann. Sanningen var väl snarare att jag ville ha ett break från henne. Sa att hon kunde sova ut i min säng medans jag sov i gamla lägenheten.
”Kommer inte på fråga, Jag följer med!” sa hon direkt. *mutter*.
Vi stannade iallafall till vid en Drive Thru, så man fick sig lite näring och vitaminer.
”Vad är det som låter? Är det en helikopter??” säger morsan och öppnar bildörren och tittar upp på den bäcksvarta natthimlen.
”Nej mamma, det är högtalaren...”
”Vart är den då...?”
”Du körde förbi den med 5 meter...”
Morsan backar och jag börjar beställa. Killen frågar om det går bra att dröja. Jag säger ja, men morsan lyssnade inte, och börjar istället beställa sin mat.
”Går det bra att dröja??!?” säger killen irriterat på nytt. Om my gawd. Han lackade efter 1 minut på henne. Här har man gått i snart 2 dagar. Ge mig ett fucking pris någon.
Även orden ”kör upp till första luckan” ville inte fasta hos henne, så hon kör upp till andra luckan.
”Eh, mamma, han sa första luckan...”
”Det skiter jag, nu står vi här...”
Killen kommer fram och säger åt henne att backa, eftersom dom inte kan ta emot betalning där, så hon får backa på nytt.
Givetvis fick jag betala för henne. Hon var dock fast besluten om att ha salt, och gick därför in i resturangen. Hon frågar om jag vill ha, och slänger till mig en påse.
”Morsan, det där är socker men...”
Hon svär lite och deklarerar att hon skiter i saltet. Sedan lyckas hon välta ut sin Big Mac. Jag är vid det här laget så trött att jag inte orkar prata. Jag sitter halvdöd lutad mot fönstret, och väntar bara på att denna mardröm ska sluta.
Vi kommer äntligen fram till den gamla lägenheten, där vi kraschar ganska omgående.
Nästa dag börjar storstädningen. Klockan närmar sig skoningslöst 12, och jag är uppretad till max efter alla plågodagar, och mamma är också på spänn. Hon kör som vanligt sitt race, går över golven som jag nyss bonat, med sina skitiga sockar, släpar möbler eller slår i dom i väggen. Hon sabbar en till möbel som inte är min, och jag kan inte hålla mig längre. Men illa dold irritation ber jag henne att försöka tänka på vad hon gör, och sedan ber jag henne med hjälp att vända upp en madrass.
Då börjar hon lipa. Hon springer in i köket och börjar tvätta av diskbänken. Inget vanligt lip heller, utan storböl med inslag av ylande, kyddat med försök att säga svärord, men som bara blurras ut till mer lip. Jag försöker kommunicera, men hon har stängt av.
Jag får vända på madrassen själv, och blir mot alla odds klar med min del av lägenheten, och ber henne backa till bilen så vi ska kunna lasta in det sista av möblerna. Eftersom jag inte kan köra bil, så är det bara hon som kan backa. Jag tycker det är onödigt att jag står sysslolös, och föreslår då lugnt jag kan att hon backar till bilen direkt.
”Nej, nu står jag ju och rengör kylskåpsdörren....du får vänta i 5 minuter...!”
Kikar på klockan. Min gamla hyresvärd ska komma om 30 minuter. Jag vill verkligen vara klar tills dess. Dessutom vill jag inte ha morsan där då. Men jag ger henne 5 minuter. Ger henne till och med 10 till. Frågar sen igen.
”Nä, nu torkar jag köksskåpen... stressa mig inte!”
Nu kan jag snart inte hålla mig längre, men förklarar ändå lagom pedagogiskt att hon snart kommer dyka upp.
”Ja, jag kommer...”
*väntar...*
”Kommer du????”
Får inget svar. Då brister det. Enter Instinct.
20000 ord är ibland för lite. Får därför dela upp dagboken till 2 delar. om nån nu orkat läsa såhär långt...
2 be continued...
Min mamma kom hit från andra sidan landet. Det höll på att kosta oss våran relation. Om vi ens hade nån innan. Kan inte fatta hur jag nånsin kunde förlåta henne för all skit hon drog mig igenom i 17 år, och sedan glömma det. Men en helg var allt som krävdes för att bli påmind om alla tonårsdagar av pina.
Innan jag börjar sågningen ska jag säga nåt snällt om henne. Hon menade väl. Så. Nog med socker.
En sak med min mor är att hon är sämst i Sverige på att köra bil. Bara detta skulle genererat ett eget dagboksinlägg, om det inte var för all annan skit som senare dök upp. Hon ringer mig till jobbet från sin nalle på torsdagskvällen. ”Jag är hos dig om 2 minuter” lät det. Jag tar på mig jackan och går ut. 2 minuter går. 10 minuter går. Ringer upp henne.
”Oj, glömde svänga. Är i Märsta nu! Ring mig sen!”
Ringer efter 10 minuter.
”Löwenströmska står det på en skylt. Ring mig om 10 minuter igen!”
Ringer efter 10 minuter.
”Nu är jag i Sigtuna! Herregud ni är ju inte kloka i Stockholm. Vilka vägar! Oj, nu körde jag in i en Drive Thru... nej tack jag ska inte ha nåt!”
30 minuter telefonsupport senare är hon otroligt nog framme. Bilfärden börjar. Mamma har redan glömt bort sina eskapader, och börjar tuta på allt med 4 hjul eller mer.
”Titta så hon kör! Herreguud! Flytta på dig då väl! Och den där va? Säkert en gubbe med keps...!”
”Morsan, byt FIL för fan. Du kör MOT trafiken!!”
”Oj då. haha så tokigt”
”Och prova att faktiskt STANNA vid rött ljus. Har inte körkort, men det känns som ett rätt stabilt koncept...”
”Äh, det var väl ingen fara?”
Det går några minuter, innan hon ser att jag faktiskt är sur på riktigt...
”Du är väl inte RÄDD när du åker med mig?” säger hon, tittar på mig och fnittrar.
Då får hon sekunderna senare pga huvudvridningen tvärnita för en utsvängande bil. I rest my case. Killen med tålapp i likbilen som nyss passerade har större odds att överleva sin färd. Försöker ändå spela spelet psykiskt. Säger ”Nej då” på hennes fråga och ler lite falskt. Ska ändå uthärda 72 timmar till i hennes sällskap, lika bra att dra fram det stora tålamodet. Dessutom är det ju HON som gör MIG en tjänst. Något som jag fortsatte intala mig vid x antal tillfällen dom övriga 72.
Väl framme vid macken där våran hyrlastbil skulle finnas, får vi reda på att den är uthyrd. Bokade bara en månad i förväg just för att slippa sån skit. Vi blir hänvisad till en annan mack, och kör iväg.
”Ska den låta så?” säger morsan efter 2 meter.
”Släpp handbromsen...” muttrar jag.
”Oj då! Så tokigt. Hihi”
Vi når ändå hem, men precis när vi ska in på min gata backar en bil. Bil backar inte på oss, utan förbi oss. Morsan fattar inte detta, utan hänger sig på tutan.
en barnfamilj 1 meter ifrån oss hoppar med rätta till av rädsla. När det är dags för henne att backa till förklarar jag exakt hur hon ska göra och köra. Ändå lyckas hon svänga åt andra hållet, och backar till andra uppgången. Jag står bara på och ser spektaklet. Har ändå sagt till henne 2 gånger innan. Hur svårt är det att veta vilket håll höger är? Antingen är hon dum, eller så är det väl nån jävla skada som hennes vänstertänkande hjärna genererat under åren som rödsocka. Sedan backar hon in i en snödriva. Sedan hamnar hon rätt. Hon får direkt syn på Ludde, tar tag i hans kinder och börjar av outgrundad anledning prata bebisspråk med honom:
”Nämenåsågosigkissehalledudanedå!!!”
Ludde kikar över hennes axel på mig och ger mig en blick som säger ”Och vem f*n är hon? Är hon puckad på riktigt?”.
Efter att vi fått lasta på allt är vi återigen ute på highwell to hell. Får hela tiden säga vart vi ska, ibland 2 gånger inför samma sväng. Ändå kör hon hela tiden fel fastän jag nyss sagt att hon ska svänga. Morsan försöker använda spolarvätskan.
”Attans, den verkar inte funka” klagar hon.
Som om DET är vårat största problem just nu, redan kraftigt försenade, tänker jag tyst.
”Kanske fryst” säger jag.
”Nä, det går ju inte. Den kan ju inte frysa!”
”Kanske är Euroshopper...”.
I mitt nya ghetto glömmer hon direkt att ta ut bilnycklarna, och lämnar flyttbilen packad med elektronik-godis obevakad. Grattis. Sedan deklarer hon att hon måste lämna in tipset, och ta en dusch innan vi kan göra nåt annat. Ändå bad jag henne duscha imorse innan vi började, för sedan skulle vi inte ha tid. ”Nej då, det behövs inte, jag klarar mig” sa hon då muntert. Och whoopdidoo, några timmar senare så måste hon helt plötsligt duscha ändå.
”Vi ska inte klämma in ett vernissage mellan flytten och IKEA-besöket också morsan?” säger jag, efter att i en hel dag ha lagt band på alla spydigheter, kommentarer, åsikter och ilska.
Grejen med min mor är att hon förmodligen skulle konstaterats frisk om hon besökt en doktor. Ändå räcker det bara att vara några timmar i hennes sällskap för att konstatera att hon inte har alla hästar i stallet. Hon är en sån person som skulle kunna såga av grenen hon sitter på. Hon är förmodligen orsaken till alla dessa jävla ”är du helt säker?”-skyltar som dyker upp i datorn hela tiden. Hon saknar styrka, insikt, tålamod, självdisciplin, framförhållning och logiskt tänkande. Spelar inte nån roll att hon är snäll som en gris på juldan, är man totalt oorganiserad så blir det mesta man rör vid till skit. Hela helgen känns som att passa ett frågvist barn i trotsåldern. Som man dessutom är förhindrad att uppfostra, dels pga min flytt, dels pga att det är ”HON som gör MIG en tjänst”, dels pga att hon faktiskt skulle gjort det jobbet med MIG för 20 år sedan, istället för att tuta i mig massa vänsterpropaganda. Kunde jag så skulle jag snackat vett med henne efter min först slurk bröstmjölk:
”Morsan, släpp plakatet, köp en BH, raka dig under armarna och skaffa ett jobb!”
Men vem f*n har tid med sånt när man måste skilja sig från farsan bara för att hon läst i tidningen att ”kvinnor kan” (Ja, det är faktiskt orsaken, tragiskt men sant).
Hon är förövrigt extremt glömsk. Inte senil. Hon är slappglömsk. Kunde kommit ihåg om hon bara ansträngt sig lite. Hela helgen var ett ständigt ”Oj, jag glömde det och den och det där”, bara för att vid ett senare tillfälle hitta saken. Hon glömmer bort namn, platser mm. Sedan kanske hon återfå minnet om man har tur, bara för att sedan glömma det igen. ”Oj jag glömde plånboken, kan du betala?” sa hon i en kassa. Efter kassan, så hittar hon den. Och glömmer betala tillbaka till mig sen. Om hon nu glömde...
Och under flytten får jag säga samma sak om och om igen:
”Släpa inte möblerna, det blir märken då.”
”Snälla mamma, försök tänka på att inte släpa dom. Lyft dom.”
”Mamma! Lyft! Inte släpa!”
”Mamma, kom du ihåg vad vi snackade om imorse?”
”Lyft för faaaan!!”
Hon menar som sagt väl. Hon är inte direkt bitchig, tvärtom är hon ganska glad och munter för det mesta. Men hon är så otroligt skör psykiskt. Och hon vet inte hur man uppför sig bland folk. Hon kan bara ett sätt: Sitt sätt. Om ingen annan är med på noterna, så är det dom det är fel på. X antal av hennes vänner och familjemedlemmar är avverkade pga hennes stil, eller bristen på den rättare sagt. Antingen säger hon upp bekanstskapen, som hon gjort med sin syster och bror, eller så gör dom det, pga att hon är olidlig att vara med i längden.
Hon har efter över 50 år på jorden fortfarande inte förstått det här med sociala regler. Ibland tror jag hon skulle kunna köra ut för ett stup, bara för att det ”skulle finnas en väg där...”. Hon förväntar sig att alla ska anpassa sig efter henne, och hon förväntar sig att varje dag kommer bli ett paradis. När det inte blir så, så börjar hon gråta eller skälla eller balla ur. Inte undrade att man hittade henne med en överdos med den där Mary Poppins-mentaliteten...
Och vem fan tar med sig en HUND när man ska åka 50 mil för att flytta i 2 dagar? Ville inte ha byrackan där alls, pga att min katt känner sig hotad i sitt hem och redan. Plus att den står ivägen, luktar illa när den är blöt och repar upp mitt golv. Och den fick bra uppbackning av morsan med det sistnämnda. Inte bara golven fick sig törnar, oh nej. Godzillas förstörarrepertoar sträcker sig längre än så. Bara efter 5 minuter hade en köksfläkt fått tacka för sig (”Oj vad ömtålig den var...”), en bokhylla fått sig en kyss, och tapeten blev uppriven på ett ställe. Detta var en lägenhet som jag lyckats hålla squeeky clean i över ett år, och på en dag så hade morsan infört ett Berlin-1945-tema.
När själva flyttningen är avklarad, och hon lyckats med konststycket att skruva isär en bokhylla på samtliga punkter där den inte behövde skruvas ner, och lämnat den enda punkten som faktiskt behövdes skruvas ned intakt, så är det dags för IKEA. När jag klampar in på sängavdelningen så ser det vid första ögonkastet ut som han däruppe försökt förverkliga en av mina drömmar. Massvis med uppsminkade brudar i tajta kläder hoppar, studsar och provligger sängar högt och lågt. Visserligen kan man ju ana att alla damerna ska välja ut sängar för en kunglig insemination samma kväll, dit jag i vanlig ordning är portad. Men who cares. Jag kanske kan trigga några att starta kuddkrig med varann innan dom kallar mig för sexistiskt svin.
Men det blir ingen dröm. Inser ganska snart att det inte ÄR han däruppe som styr showen, utan han där nere från uppgång 666; Morsan är ju trots allt med.
”ÅH KOM HIT MARCUS DU MÅÅÅSTE PROVLIGGA DENNA, GUUUD SÅ UNDERBART!!” skriker hon från andra sidan avdelningen. Jag låtsas som jag inte känner henne och provligger lite diskret en säng istället. Genast är hon på fötter och rusar bort och börjar fluffa min kudde. ”Hur känns den? va? va? Blunda nu! Njut!”
Jodu min skatt. Lätt att njuta när Elvira står där. Ska hon inte stoppa om mig också och koka lite choklad? Några Big Brother-rejects glor åt mitt håll, och jag vill bara dö, (mer än vanligt alltså). Men klart att dom glor. 2 freak till priset av 1. Köper iallafall en flådig ekhistoria och kan kila iväg ner till lagret och hämta den. Då kommer nästa fiasko. Morsan ska försöka köra kundvagn med madrass på. Jag fattade inte hur hon lyckades, men hon körde på nästan varenda kotte fram till kassan, inklusive 1 farmor och 2 barn. Försökte hela tiden be henne att se sig för, hon sa ja, men glömde nästa sekund bort vad jag sagt, och körde på nya folk. Vi går ut och hämtar alla prylar i varu-utlämningen, där morsan är som en ivirig skolflicka. ”Är den vår tror du? Den då? Den då? Va? Va?” säger hon så fort en lagerkille syns med några varor.
Försöker förklara att det står 100 pers till här som också ska ha varor, dessutom hade killen bara ett litet paket under armen, knappast en madrass. ”Ja, det har du ju rätt i” säger hon eftertänksamt. Vi lastar kort därefter in i bilen och drar. Då kommer nästa bomb. Morsan måste hem till den gamla lägenheten där hunden är, och gå ut och kissa med den. Det kanske inte låter som en big deal, men här har vi kämpat mot klockan hela dagen. Allting är uppspikat efter ett tight shema, för att hinna. Vid det här laget hade jag planerat att åka hem och lämna möblerna vi köpt, skruva ihop dom, kanske packa upp lite saker. Min gamla lägenhet ska vara städad innan kl. 12 nästa dag, så även efter vi är klara med flytten så måste vi hinna med en storstädning. Men nej då. Morsan ska hem och släppa ut sin loppiga jycke, som jag inte ens bad att få träffa in the first place. Detta får jag reda på NU.
”Det tar bara en timme! Kanske lite längre...” säger hon och verkar inte fatta vad vi har att hinna med. Varför tog hon inte med sig hunden till det nya stället? ”Tänkte inte på det...”. Så istället för att köra till det närmsta stället, dvs min nya lägenhet, så ska hon prompt köra till den gamla lägenheten. Inte nog med att hon blir frånvarande, hon tänker dessutom låta mig vara med, så jag ska sitta i bilen och vänta när jag kunde vara hemma och skruva ihop Bokhyllan Benno. Jag vägrar. Det blir en viljornas kamp. Mamma tycker jag är omänsklig, som vill bli avsläppt på vägen (hunden får vänta 5 minuter längre med att pissa) och tycker gott jag kan vänta på dom i 1 timme eller längre. Dock ligger mina gamla lägenhetsnycklar i den nya lägenheten, så morsan får under protest köra hem igen. Sedan drar hon iväg. Hon blir inte borta 1 timme, utan 2. Hon ringer upp från sin mobil och deklarerar att hon kört vilse och börjar sedan gråta. Sedan hämtar hon sig något, och börjar köra igen. Ett tag senare är hon framme. Hon kommer upp med ett leende och säger att hon ”plöjde in i en taxistation och skrek efter vägen”... ” ’Grabbar, nu får ni hjälpa en dam här!’ Hojtade jag” sa hon glatt. Vad förvånad jag blir.
Vid detta laget hade jag fått mer än nog av min mor. Det vi hade kvar på att-göra-listan var dels att få ordning på alla saker i min nya lägenhet, men även städa ur den gamla. Klockan var nu 23:00 på natten. Jag sa att jag skulle åka över till den gamla lägenheten och säga hej då till katten, börja städa lite grann. Sanningen var väl snarare att jag ville ha ett break från henne. Sa att hon kunde sova ut i min säng medans jag sov i gamla lägenheten.
”Kommer inte på fråga, Jag följer med!” sa hon direkt. *mutter*.
Vi stannade iallafall till vid en Drive Thru, så man fick sig lite näring och vitaminer.
”Vad är det som låter? Är det en helikopter??” säger morsan och öppnar bildörren och tittar upp på den bäcksvarta natthimlen.
”Nej mamma, det är högtalaren...”
”Vart är den då...?”
”Du körde förbi den med 5 meter...”
Morsan backar och jag börjar beställa. Killen frågar om det går bra att dröja. Jag säger ja, men morsan lyssnade inte, och börjar istället beställa sin mat.
”Går det bra att dröja??!?” säger killen irriterat på nytt. Om my gawd. Han lackade efter 1 minut på henne. Här har man gått i snart 2 dagar. Ge mig ett fucking pris någon.
Även orden ”kör upp till första luckan” ville inte fasta hos henne, så hon kör upp till andra luckan.
”Eh, mamma, han sa första luckan...”
”Det skiter jag, nu står vi här...”
Killen kommer fram och säger åt henne att backa, eftersom dom inte kan ta emot betalning där, så hon får backa på nytt.
Givetvis fick jag betala för henne. Hon var dock fast besluten om att ha salt, och gick därför in i resturangen. Hon frågar om jag vill ha, och slänger till mig en påse.
”Morsan, det där är socker men...”
Hon svär lite och deklarerar att hon skiter i saltet. Sedan lyckas hon välta ut sin Big Mac. Jag är vid det här laget så trött att jag inte orkar prata. Jag sitter halvdöd lutad mot fönstret, och väntar bara på att denna mardröm ska sluta.
Vi kommer äntligen fram till den gamla lägenheten, där vi kraschar ganska omgående.
Nästa dag börjar storstädningen. Klockan närmar sig skoningslöst 12, och jag är uppretad till max efter alla plågodagar, och mamma är också på spänn. Hon kör som vanligt sitt race, går över golven som jag nyss bonat, med sina skitiga sockar, släpar möbler eller slår i dom i väggen. Hon sabbar en till möbel som inte är min, och jag kan inte hålla mig längre. Men illa dold irritation ber jag henne att försöka tänka på vad hon gör, och sedan ber jag henne med hjälp att vända upp en madrass.
Då börjar hon lipa. Hon springer in i köket och börjar tvätta av diskbänken. Inget vanligt lip heller, utan storböl med inslag av ylande, kyddat med försök att säga svärord, men som bara blurras ut till mer lip. Jag försöker kommunicera, men hon har stängt av.
Jag får vända på madrassen själv, och blir mot alla odds klar med min del av lägenheten, och ber henne backa till bilen så vi ska kunna lasta in det sista av möblerna. Eftersom jag inte kan köra bil, så är det bara hon som kan backa. Jag tycker det är onödigt att jag står sysslolös, och föreslår då lugnt jag kan att hon backar till bilen direkt.
”Nej, nu står jag ju och rengör kylskåpsdörren....du får vänta i 5 minuter...!”
Kikar på klockan. Min gamla hyresvärd ska komma om 30 minuter. Jag vill verkligen vara klar tills dess. Dessutom vill jag inte ha morsan där då. Men jag ger henne 5 minuter. Ger henne till och med 10 till. Frågar sen igen.
”Nä, nu torkar jag köksskåpen... stressa mig inte!”
Nu kan jag snart inte hålla mig längre, men förklarar ändå lagom pedagogiskt att hon snart kommer dyka upp.
”Ja, jag kommer...”
*väntar...*
”Kommer du????”
Får inget svar. Då brister det. Enter Instinct.
20000 ord är ibland för lite. Får därför dela upp dagboken till 2 delar. om nån nu orkat läsa såhär långt...
2 be continued...
posted by Lita at 1:09 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home