Den bästa dagen
Den bästa dagen i mitt liv var en fredag i oktober 1996.
Det var då jag kom hem från skolan och hittade mamma i sin säng. Hon hade tagit en överdos av sin medicin och lämnat 4 brev på nattduksbordet. Jag ringde ambulansen, mamma fick magpumpas. Hon kom aldrig tillbaka hem igen. Efter sjukhusvistelsen åkte hon till sin dåvarande fästman 20 mil därifrån. Jag flyttade aldrig hemifrån. Det var morsan som gjorde det. Ända sedan den dagen i oktober så har jag bott själv och fått klara mig själv.
Innan hade vi bråkat varje dag ända sen jag fyllde 13. Ibland 3-4 gånger per dag. Och inga små gräl heller; Porslin och okvädningsord flög högt och lågt. Jag hade även suttit på anstalt i nästan 2 år tack vare min mammas nycker. Utstött i plugget och hela kitet dessutom. Gick bara halva 8an, sedan blev jag bortplockad och inlåst.
Jag vet inte vilket som är mest ironiskt. Att denna makabra händelse i oktober gjorde dagen till den bästa i mitt liv. Eller att alla dagar efter fick dagarna innan att framstå som himmeln.
Jag låg i min säng idag. Rummet nedsläckt. Persiennerna nerdragna. Dörrarna stängda. I fosterställning. Under täcket. Medans jag väntade på att stesoliden skulle kicka in och döva dagens andra panikattack, alternativt låta mig somna ifrån den. Lördag eftermiddag. Övriga Sverige står framförspegeln och preppar sig för en helkväll på stan, köper provencalska kyckligtuttar som dom ska vräka i sig med hela familjen, eller ligger och knullar i nån hytt på nån kryssning med destination Kiel.
När jag vaknar efter stesen går jag i ren desperation ut för att handla lite onyttigheter i kvarterets överdyra närbutik. Sjukt hur hotfullt hela kvarteret känns bara för att man är ensam. Träden tycks luta sig över mig. Skratten som ekar från några fulla fjortisar från en balkong kunde lika gärna vara moahahaha-skratt. Är inte rädd för att det är mörkt, eller för att bli nedslagen när jag går där ensam. Faktum är att jag ibland hoppas få att bli nedslagen. Känna lite smärta. Känna att man lever. En kollega rusade efter en rysk snattare häromdagen. Alla andra sa ”du är ju inte klok, tänk om han plockade fram en kniv...!”. Jag tänkte bara ”so?”... antingen blir man huggen eller så hugger man. Enkelt. Big fucking deal.
Nej, jag hara bara en rädsla, och den är att resten av mitt liv ska se ut såhär. Ensamt.
Har bott ensam i 9 år. All min vakna tid ger jag till jobbet. Ingen flickvän. Ingen vän ens. Några vänner på nätet, men aldrig nån som jag träffar. Alla inbjudningar till fester måste jag tacka nej till för att jag får ångest av dom. Får ångest av allt snart. Särskilt glada människor. Hela grejen är så patetisk. Jag skäms för mitt liv. Jag vill inte leva det längre. Inte såhär.
Det var då jag kom hem från skolan och hittade mamma i sin säng. Hon hade tagit en överdos av sin medicin och lämnat 4 brev på nattduksbordet. Jag ringde ambulansen, mamma fick magpumpas. Hon kom aldrig tillbaka hem igen. Efter sjukhusvistelsen åkte hon till sin dåvarande fästman 20 mil därifrån. Jag flyttade aldrig hemifrån. Det var morsan som gjorde det. Ända sedan den dagen i oktober så har jag bott själv och fått klara mig själv.
Innan hade vi bråkat varje dag ända sen jag fyllde 13. Ibland 3-4 gånger per dag. Och inga små gräl heller; Porslin och okvädningsord flög högt och lågt. Jag hade även suttit på anstalt i nästan 2 år tack vare min mammas nycker. Utstött i plugget och hela kitet dessutom. Gick bara halva 8an, sedan blev jag bortplockad och inlåst.
Jag vet inte vilket som är mest ironiskt. Att denna makabra händelse i oktober gjorde dagen till den bästa i mitt liv. Eller att alla dagar efter fick dagarna innan att framstå som himmeln.
Jag låg i min säng idag. Rummet nedsläckt. Persiennerna nerdragna. Dörrarna stängda. I fosterställning. Under täcket. Medans jag väntade på att stesoliden skulle kicka in och döva dagens andra panikattack, alternativt låta mig somna ifrån den. Lördag eftermiddag. Övriga Sverige står framförspegeln och preppar sig för en helkväll på stan, köper provencalska kyckligtuttar som dom ska vräka i sig med hela familjen, eller ligger och knullar i nån hytt på nån kryssning med destination Kiel.
När jag vaknar efter stesen går jag i ren desperation ut för att handla lite onyttigheter i kvarterets överdyra närbutik. Sjukt hur hotfullt hela kvarteret känns bara för att man är ensam. Träden tycks luta sig över mig. Skratten som ekar från några fulla fjortisar från en balkong kunde lika gärna vara moahahaha-skratt. Är inte rädd för att det är mörkt, eller för att bli nedslagen när jag går där ensam. Faktum är att jag ibland hoppas få att bli nedslagen. Känna lite smärta. Känna att man lever. En kollega rusade efter en rysk snattare häromdagen. Alla andra sa ”du är ju inte klok, tänk om han plockade fram en kniv...!”. Jag tänkte bara ”so?”... antingen blir man huggen eller så hugger man. Enkelt. Big fucking deal.
Nej, jag hara bara en rädsla, och den är att resten av mitt liv ska se ut såhär. Ensamt.
Har bott ensam i 9 år. All min vakna tid ger jag till jobbet. Ingen flickvän. Ingen vän ens. Några vänner på nätet, men aldrig nån som jag träffar. Alla inbjudningar till fester måste jag tacka nej till för att jag får ångest av dom. Får ångest av allt snart. Särskilt glada människor. Hela grejen är så patetisk. Jag skäms för mitt liv. Jag vill inte leva det längre. Inte såhär.
posted by Lita at 1:16 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home