Dramaqueen 365
Kunde inte låta årets sista dag passera utan att vara dramaqueen och leka speciell då med. Åkte runt 20:00-tiden in till Danderyds akut, till följd av en obehaglig groggy känsla som suttit i hela dagen. Sprängande ögon, dålig balans och kronisk trötthet. Missade en fest. Men hade nog ändå inte klarat av att gå på den pga den obligatoriska ångesten. Så akuten kändes som en bra ursäkt. Fan vet om jag ändå inte i och med att jag inte dök upp automatiskt avslutade en 4 år lång vänskap.
Skitsamma. Nytt år, nya öden. 2004 var ett riktigt pissår. Inte för att föregångarna varit nån jävla Ibiza, men jag kommer alltid att se det förflutna året som ett totalt menlöst och plågosamt år. Fyllt av floppar, bråk, förluster och tårar. Så varför inte toppa detta eländes-år med ett akutbesök? Vid inregistreringen vill läkarna hänvisa mig till en jourmottagning, som förmodligen ligger på andra sidan länet. Visst kan jag förstå deras tanke; det är ju inte så att det fattas kroppsdelar på mig (utom möjligvis hjärnan, men den har ju varit borta i några år nu...) men är inte sugen på att vända hem igen i den iskalla natten utan att få veta vad det är med mig. Dessutom hade jag den goda smaken att dyka upp INNAN 12-slaget, och därmed INNAN akuten kommer översållas av sönderslagna 18-åringa pojkar.
Dom bestämmer sig dock snart för att jag kan stanna. Därefter kommer väntan på att farbror doktor ska dyka upp. 4 timmar. Trots att jag är ensam på akuten. Efter en halvtimmes blodprover, frågor och diverse syn och gång-övningar så kan jag åka hem igen. Inget fel funnet, men dom bad mig uppsöka en vårdcentral omgående. Går ut i den kalla natten. På utsidan poppar fjortisar av feminint kön fram från mörkret likt orcher ur Morias golv. Det är den vanliga rinnande mascaran, lipande i telefoner som pappsen köpt, vinglande, tjattrande och en overall tro att jorden kretsar kring dom. Hörs du inte finns du inte tycks mottot vara. Himlen är röd, luften är rökig och så kall att t.o.m. tankarna fryser till is. Jag flyr ner i tunnelbanan, där det är varmt, tyst och lugnt. 2005 har börjat.
Dags att göra det bästa av det som givits. Dags att rensa tankarna, dags att glömma det dåliga, dags att städa, dags att skapa, dags att hitta, dags att vinna.
Nån som vill ta en fika? Jag bjuder.
Skitsamma. Nytt år, nya öden. 2004 var ett riktigt pissår. Inte för att föregångarna varit nån jävla Ibiza, men jag kommer alltid att se det förflutna året som ett totalt menlöst och plågosamt år. Fyllt av floppar, bråk, förluster och tårar. Så varför inte toppa detta eländes-år med ett akutbesök? Vid inregistreringen vill läkarna hänvisa mig till en jourmottagning, som förmodligen ligger på andra sidan länet. Visst kan jag förstå deras tanke; det är ju inte så att det fattas kroppsdelar på mig (utom möjligvis hjärnan, men den har ju varit borta i några år nu...) men är inte sugen på att vända hem igen i den iskalla natten utan att få veta vad det är med mig. Dessutom hade jag den goda smaken att dyka upp INNAN 12-slaget, och därmed INNAN akuten kommer översållas av sönderslagna 18-åringa pojkar.
Dom bestämmer sig dock snart för att jag kan stanna. Därefter kommer väntan på att farbror doktor ska dyka upp. 4 timmar. Trots att jag är ensam på akuten. Efter en halvtimmes blodprover, frågor och diverse syn och gång-övningar så kan jag åka hem igen. Inget fel funnet, men dom bad mig uppsöka en vårdcentral omgående. Går ut i den kalla natten. På utsidan poppar fjortisar av feminint kön fram från mörkret likt orcher ur Morias golv. Det är den vanliga rinnande mascaran, lipande i telefoner som pappsen köpt, vinglande, tjattrande och en overall tro att jorden kretsar kring dom. Hörs du inte finns du inte tycks mottot vara. Himlen är röd, luften är rökig och så kall att t.o.m. tankarna fryser till is. Jag flyr ner i tunnelbanan, där det är varmt, tyst och lugnt. 2005 har börjat.
Dags att göra det bästa av det som givits. Dags att rensa tankarna, dags att glömma det dåliga, dags att städa, dags att skapa, dags att hitta, dags att vinna.
Nån som vill ta en fika? Jag bjuder.
posted by Lita at 1:21 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home