Fortfarande fuckad

Var hos psykologen för nån vecka sen. Igen. Tappade räkningen på hur många vitrockar jag träffat efter 30 avverkade. Numera säger jag bara 34. Tror det är där nånstans. Och vem räknar? Hade inga förväntningar inför besöket. Som sagt. 34 stycken innan. Och är ännu mer fuckad nu än när jag började gå hos asen. Även om förhandssnacket denna gången gjorde gällande att jag skulle få komma till psykvårdens Rolls Royce. Psykoterapienheten. Minsann. I’m not worthy! ”Undrar vad som är så jävla speciellt med denna enhet jämfört med dom andra 34... doftar läkarna äppelkaka här månne”? tänker jag bistert i väntrummet. Men det gjorde dom inte. Inte heller fick jag guldklocka för trognaste besökare, slickepinne för att jag inte lipade eller ett certifikat för Totalt Jävla Puckad Medmänniska. För detta var bara en ”utvärdering” fick jag reda på. För att se om jag är värdig psykoterapi-behandling. Som tur är har jag blivit bra på att läsa och hantera människor i allmänhet, och läkar-rasen i synnerhet. Jag kan momentet där man ska berätta snyfthistorier utantill. Jag säger mina tragedier med samma muntra röst och desillusionans som om det lät som berättade om när jag köpte min senaste ekologiska mjölk på Ica. ”Ja, och när jag kom ut från anstalten... va? oj glömde ja säga det... ja, jag satt på anstalt i 1,5 år. Fast detta var INNAN min mamma lät mig hitta henne av en överdos...” Ser i ögonvrån hur läkarinnan efter 10 till sådana historier skruvar lite besvärat på sig. Förvånansvärt nog är många av ödena av bra krut, även för en garvad läkare i Stockholm. Hon måste trott att jag var en blandning av Oliwer Twist, Frankenstein och Mijailovic där jag satt och brände av den ena makabra meningen efter den andra. Även om allt var sant, så lät jag kanske lite väl oberörd på vissa ställen, och på vissa andra fick jag det att låta som jag tog mer illa vid mig än jag gjorde. I slutändan framstod jag nog som en ganska skadad person, vilket alla inklusive jag själv kan skriva under på att jag är. ”Ja, vi ska se om du inte kan bli antagen, det är nog inga problem med din bakgrund” säger hon vänligt, ungefär som om jag sökte till college. Hade jag varit lite smartare hade jag blivit förolämpad av hennes ord. ”Vi ska bara utvärdera ytterligare, så vi är säkra på att du inte kommer skada nån av oss när du får behandingen...” säger hon försiktigt. Jag ler snett mot henne och vickar på ögonbrynen. Hon ler lite nervöst tillbaka, och tycks fundera på om jag skämtade eller menade allvar. Jag ger henne inte nöjet att få veta. Besöket började rinna mot sitt slut, och jag hade inga förhoppningar om att få hjälp; Även om jag mot förmodan skulle visa mig ”värdig” att få gå psyko-tjofräsen, så skulle det rinna av mig som vatten på en gås. Ville dock inte gå helt tomhänt från besöket, och bad läkaren om att få mina pillerförråd påfyllda. Det är nämligen dom rackarna som gör skillnaden mellan mig och Mijalilov. Dom och en fet mur. ”Oj, nä det kan inte jag göra... prata med läkarna som du går hos här...” ”Eh... jag GÅR inte hos nån här... jag har träffat många olika, men aldrig nån flera gånger...” Hon gick iväg, och kom tillbaks med en lapp. Det visade sig vara numret till min kontakt från bronsåldern i Upplands Väsby. ”Ring det här nummret, så förklarar du där, så kan dom hjälpa dig” Ok tänkte jag. Ringde redan nästa dag. ”Nä, du får ringa ett annat nummer, sånt sköter inte vi..” Antecknade det nya nummret, som jag inte kunde ringa förräns idag. Dom hade bara telefontid mellan 11-12, och jag jobbar varje vardag mellan 7-19. Smet dock iväg en snabbis till en relativt obefolkad vrå, och kunde äntligen få min medecin - trodde jag. ”Va? Nä, det kan inte vi göra här. Du är ju skriven i Sollentuna, det får du ta med dom...” ”Men fan, dom sa ju att jag skulle prata med ER?! Jag pallar inte att ringa runt bara för att få mina jävla piller!” Sa jag ovänligt men obestämt. ”Ja, ge mig ditt nummer då så ska jag se vad jag kan göra” sa sjuksköterskan som lät till hälften skärrad, till hälften förvirrad. En timme senare ringer mobilen när jag står mitt i rushhouren på jobbet. En röst med fet Rinkeby-brytning hörs. Det är min gamla läkare nr 33, Alicia. ”Hej Markoos, det är Alicia, do skolle komma till mig i november men kom alldrigg, varrforr dät?!” ”Jag orkade inte och hann inte.” ”Senn ville do ha den medeciner, men vem har du pratatt med om den??” ”Cissi nånting hos er” ”Vart do? ”Hos er på Sollentuna Sjukhus”¨ ”Vi harr ingen Cissi här!!” ”Hon sitter ju 5 meter från ditt kontor!!” ”Nää. Ingen Cissi! Vart do? ”Sollentuna sjukhus, psyk-avdelningen, B5” ”B5?” *suck*... kvinnan vet inte ens om benämningen på sina egna korridorer, vilket jag av nån konstig anledning kom ihåg... ”FÖR FAN! HAR NI INGEN JÄVLA KOLL DÄR?!? CISSI, B5, DET ÄR JU JÄVLIGT KONSTIGT ATT DU INTE VEM DET ÄR, FÖR JAG VAR DÄR FÖR BARA EN VECKA SEN... INBILLADE JAG MIG ALLT DÅ ELLER? VAR HON EN JÄVLA HÄGRING?! Alicia blir tyst, dels av min röst, dels av fundering. ”Aha, du menar CISSI?!” *mutter*... ”Hon jobbar jo härr men hon jobbar på psykoterapi. Jag jobbar på psykavdelningen. Den är 2 helt skillda saker” ”Det struntar jag i. Samma skit. Jag måste gå tillbaka till jobbet. Kan du vara snäll att fixa mina mediciner nån gång?” Jag rabblar upp vad jag tar för nåt, och hon säger att hon ska skicka ett E-recept... Sedan vill hon ha ny tid. Jag vägrar. ”Jag orkar verkligen inte... jag orkar inte med mer JÄVLA läkare... vet du hur många jag träffat av er? 34 stycken!!! Jag orkar inte se er mer. Dessutom går jag redan hos psykoterapienheten nu...” ”Den ärr inte samma sak Markoos, vi måste träffas förstorr do...” ”Jag vill inte. Det ger mig ingenting. Jag borde fucking vara frisk nu efter alla jävla läkare jag träffat. Säg mig varför jag ska träffa dig när det inte ger mig nånting?! Va?! Va?! Inte ens medicinerna hjälper!!”, slinker det ur mig. Oops. Där slant orden. Bra Marcus. Alicia är snabbtänkt nog att nappa, och börjar kontra min hetska stämma med lite dryghet. ”Om den inte hjälper, varför vill du då ha den...?” säger hon. Jag är tyst i några sekunder. Inser att det inte finns nåt bra svar på den frågan, så jag får bluffa mig ur situationen... ”JA, DET VAR EN JÄVLA BRA FRÅGA HÖRRERU....VAD FAN SKA JAG MED DEN JÄVLA MEDICINEN TILL. KAN DU SÄGA MIG DET? VAVAVA? SÄG VARFÖR JAG SKA TA DEN?! ” Faktum är att medicin aldrig kan bota. Den kan lindra, och ta bort dom värsta dalarna. Men den kan aldrig bote. Så helt ute och cyklade var jag inte. Även Alicia vet nog detta. Men min kontrabluff funkade och Alicia kopplar bort drygheten igen. ”Men vi måste ändå ha en ny tid, annars fårr do inga mer mediciner...” säger hon efter en stund, och det lät nästan som ett hot. Vilket det förmodligen var. ”Ingen läkare får skriva ut mediciner otan att träffa patienten” fortsätter hon. VAD SKA DU TRÄFFA MIG FÖR?!??! FÖR ATT SE OM JAG ÄR FUCKAD FORTFARANDE?? JAG KAN AVSLÖJA EN SAK...: DET ÄR JAG!!! SKULLE JAG PRATA SÅHÄR MED DIG ANNARS? LÅTER DETTA SOM EN NORMAL PERSON?!?: AAAAAAAAAAAAARGGGHHGH! Ilskan är uppriktig. Nu har jag visserligen kortare tålamod än genomsnittet, då jag lider av nån jävla aggressionsstörning, men vem som helst hade lackat av att bli bollad mellan en massa läkare, och få matchen toppad med ett outtalat hot om att inte få mer mediciner. Mediciner som jag som sagt inte tar för det höga nöjets skull, utan för att dom gör att jag kan fungera. Jag klarar mig verkligen inte utan dom. Och jag måste ta dom på daglig basis. Vilket Alicia mycket väl förstod, om inte annat så blev hon medveten om det nu. Hon lyssnar inte längre, utan fortsätter. ”Ska vi säga den tjughoforrsta ??” ”Jag jobbar. Jag jobbar 12 timmar om dagen. Måndag - Fredag” säger jag tjurigt. Vilket tragiskt nog är sant, men denna gången passade det ganska bra. ”Och sen kommer jag ändå inte kunna komma ihåg ett datum så långt fram. Vet du varför? FÖR JAG ÄR HELT FUCKAAAAAD! JAG GLÖMMER FAN ATT STÄNGA AV SPISEN, JAG GLÖMMER ALLTING. JAG GLÖMDE DEN SENASTE TIDEN DU GAV MIG OCH DÅ FICK JAG EN RÄKNING! TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DET. 200 SPÄNN FÖR LUFT!!” ”Markoos, om do kan komma ihåg att jobba 12 timmar, do kan komma ihåg detta” ”NEJ, JAG HAR INGA PROBLEM ATT KOMMA IHÅG JOBBET, VET DU VARFÖR?” *håller luren så långt ifrån mig jag kan och skriker fittsmör på finska, och sätter tillbaka luren igen* ”FÖR ATT JOBBET ÄR DET ENDA SOM KAN RÄDDA MIG FRÅN MIG SJÄLV. DET ENDA SOM HJÄLPER. JAG JOBBAR FÖR ATT FLY MINA PROBLEM. FÖR ATT NI ÄR HELT JÄVLA INKOMPETENTA!! DÄRFÖR kan jag komma iHåg det...!” ”Do mosste träffa mig annars jag kan inte skrivva mer medicin!” *suck* Jag ger upp. Bottom line är att jag måste ha knaspillrena. Får väl träffa hyndan då. Måste ändå in och fortsätta jobba. Gick till apoteket direkt efter jobbet. Som tur är har jag frikort, vilket man får om man köper piller för över 2000 kr på ett år. Och slipper jag därför betala. Trodde jag. ”80 kr” säger expediten glatt. ”Va?” ”80 kr... det står så att du ska betala det” ”Men jag har frikort...?” ”Service avgift / Alicia står det...” *tystnad* ”Jävla slyna!!” ”Ursäkta??!!” ”Nej, inte DU.... min läkare...” Jo tjena. Serviceavgift. För vad? För ett telefonsamtal på 3 minuter? För ett tvångsmöte med en skabbig läkare? Service. Kunde dom inte åtminstone kallat det nåt annat. Vadsomhelst. Utom service. För det var det sista jag fick av Alicia. Svensk psykvård suger. Dom skulle inte ens kunna jobba som frimärksslickare. På Fiat AB. Fick vackert hosta upp 80 kr. Men någon kommer få dubbelt så mycket psykfall än hon velat ha, den tjughforrsta februari