A-6171

Köpte Schindlers List på DVD i förra veckan. Såg på den nyss. Sett den innan. Dröjer nog innan jag ser den igen. Inte för att jag blir äcklad över scenerna, vilket jag givetvis blir. Mer för att jag inte behöver se den igen. Schindlers List är en sådan film man måste ha i sin samling. Som man kan ta fram om man behöver påminnas om hur bra man faktiskt har det. En film som fortfarande kommer vara lika engagerande om 20 år.

Tankarna förs till ghettona i Polen. Nazister som avrättar judar, oavsett om dom är pojkar eller flickor, gamla eller unga, sjuka eller friska. Dom avrättas en och en, slumpvis, högvis eller bara för det höga nöjets skull. En kula i huvudet var dock ibland det bästa alternativet. Annars var det tortyr, kyla, svält eller se sina nära och kära avrättas.

Kommer på att jag faktiskt träffat en överlevande från Auschwitz. Hade nästan glömt bort honom. Skumt hur sådana saker kan försvinna bara för att dyka upp igen. Läste för ca 7 år sedan en bok av en herre vid namn Ference Göndör. Den hette ”A-6171 - ett judiskt levnadsöde”. A-6171 var hans judenummer han fick av tyskarna. Än idag har han kvar tatueringen på armen. Boken var fascinerande. Även om man sett och läst om slakten i koncentrationslägrena om och om igen, så slutar aldrig fascismen eller tragedierna att beröra en. Och den som vill läsa en jävligt bra och gripande bok, kan sluta läsa här, för nu tänker jag med mitt kassa minne återberätta den.

Ference var tonåring när tyskarna började föra sin antisemitism på allvar under tidigt 30-tal. Steg för steg så togs hans familjs rättigheter bort. Judar blev märkta med en stjärna. Judar fick inte äga butiker. Judar fick inte gå på samma gator som tyskar. Deras saker och liv tillhörde helt enkelt tyskarna. Judar fick inte ens lyssna på eller inneha en radio. Något som Ference blev väldigt ledsen över då det var hans stora intresse. Hans tjejkompis, som inte var jude, slutade prata med honom över en natt. Och sedan deporterades han till Auschwitz. Först skiljdes han åt från sin mor och syster. Modern stod i ”fel” kö och fick gå in i duschen om jag inte minns fel. Systern dog senare under andra omständigheter.

Ference fick jobba som alla andra. Varje vaken timma. Samtidigt som han inte fick varken äta eller sova. År ut och år in. En kväll på sitt skift, så skrev han i förtvivlan en dikt till sin mamma. En SS-officer gick förbi och såg den. Han antog att det var en plan Ference gjort för att fly, och släpade genast iväg lille Ference till tortyrkammaren. Där placerade han honom ståendes i ett trångt utrymme med elstängsel på alla sidor. Böjde han något på knäna, så skulle han få en elchock stark nog för att döda honom på fläcken. Där fick han stå. Timme ut och timme in. Gråtandes försökte han förklara för vakterna att det bara var en dikt. Han var nära att ge upp. Av fysisk utmattning av att stå rakt upp. Och av hopplöshet. Han funderade på att låta kroppen falla mot stängslet. Få det överstökat. Då precis släppte dom ut honom. Och han fick gå direkt tillbaka till arbetet.

Men även om han slapp undan med en hårsmån, så blev han allt mer orkeslös. Allt mer sorgsen. Förlorade hoppet helt. Han var bara ett skelett. Han kunde inte jobba mer. Och skulle därmed vara garanterad en kula om nån nazist såg honom. Han uppsökte ”sjukhuset”, vilket inte var nåt annat än ett hus att dö i. Där remitterade läkare patienter, vars kroppar snart skulle ge upp. Där fick dom sitta i ett rum att antingen dö av naturliga orsaker, eller invänta avrättning. När man väl gått in i rummet så var döden inte långt ifrån.

Ference gick in och satte sig. Han var redo att dö. Läkaren som steg in kände dock genast igen Ference. Dom hade känt varann väl innan kriget. Läkaren blev bestört över att se honom i dödens rum, och ryckte genast ut honom därifrån. Istället fick han ett räkmackejobb hos läkaren. Där kunde han jobba i värme, utan att ta kål på kroppen av ren utmattning, och utan det ständiga hotet om att skjutas.

På utsidan höll tyskarnas imperium på att rämna. Dom allierade drog sig allt närmare, och tyskarna retirerade allt eftersom. Dom förstörde sina fabriker, och tömde koncentrationslägrena. Alla judar fick nu ge sig ut på en dödsmarsch. Dom som halkade efter sköts direkt. Ference såg hur hans bekanta till höger och vänster blev skjutna och föll i dikena längs vägen. Hans enda vän under hela denna tiden i lägret hade varit Pista. Pista var en idol för Ference innan kriget. En förebild. Han var stark som en oxe, och var en av få i kvarteret att ha moped. När dom sattes i koncentrationslägret försvann relationen med att Ference var underlägsen statusmmässigt. Båda blev jämlikar i samma båt, och bildade snabbt en vänskap. Nu var Pista inte lika imponerande som han var förr. Han hade fått ännu mindre än Ference att äta, och jobbat ännu hårdare. Han överlevde dödsmarschen med nöd och näppe. Med när han fösts in i tåget, så kurade han ihop sig i ett hörn. När tåget stannade, så skakade Ference på Pista. Men Pista rörde sig inte. Hans kropp hade gett upp. På mållinjen.

För till slut förlorade tyskarna kriget helt, och dom få som överlevt släpptes fria. Men Ference var nu helt ensam, utan vare sig kläder, pengar, familj eller trygghet. Han lyckades under dramatiska omständigheter fly till Sverige, och skapa sig ett liv här.

Jag fick ganska snart efter jag läst boken reda på att Ference Göndör skulle komma till en närliggande högstadieskola och föreläsa. Föreläsningen var enbart för eleverna på just den skolan, men inget kunde hindra mig från att gå dit. Så jag och några till från min gymnasieskola fick gå dit. Upp på scenen kliver en späd, kort man. Grått hår. Rynkig. Stödjer sig febrilt på en käpp. På hackig svenska börjar han tala om sina upplevelser. Tyvärr förstod inte högstadieleverna riktigt vad det innebar att vara jude 1939. Dom började prata med varandra, skratta, kasta saker. Några drev t.o.m. med Ference och imiterade honom högljutt, så han skulle höra. Jag var så fly jävla förbannad på dom. Här stod karlen och berättade om helvetet definierat, och dom förstod inte. Förstod inte deras egen frihet, som dom tog förgiven. Föreläsningen slutade efter dryga 2 timmar. Jag, mina klasskompisar och lärarna var hänförda. Skocken med ungjävlar var inte direkt lika ödmjuka. Vi splittrades upp och försvann. Högstadieleverna gick till matsalen. Ference försvann in bakom kulisserna. ”Fan...borde sagt nånting till honom” tänkte jag för mig själv.

Vi gick ifrån, men stannade ett hängde ett tag på skolgården. Då ser jag Ference tanklöst stå och titta sig omkring. Tänkte att det är nu eller aldrig. Jag tog mod till mig, och gick fram till honom.

Han ser mig först när jag är några meter ifrån. Tittar förvånat på mig då han inser att jag har nåt att säga honom. Som om nån på skolgården som Gud glömde kunde ha nåt att säga alls, efter all disrespekt han nyss fick uppleva.

”Jag har läst din bok” sa jag med ett lätt leende och sträckte fram handen.

Glömmer aldrig hans min. Ögonen spärrades upp till max. Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Han skakade min hand ivrigt med båda sina händer och sade saker i ren glädje som jag inte förstod. Hade det inte varit för Ference Göndör, så hade jag inte kommit ihåg den dagen i mitt liv. Nu är den en av dom mest minnesvärda någonsin.

I måndags stegade veckans prao in. Han var 16 år, rakad, bomberjacka och kängor. Bara en svastika på bröstet som fattades. Han stod tyst och blängde i ett hörn medans hans övervakare pratade med varuhuschefen. ”Du! Jag vill se dig ute på våran avdelning så fort du pratat klart med chefen!” sa en iransk tjej. Bad henne softa lite. Killen behöver inte fler orsaker att hata. Det står redan Kumla i pannan på honom. Förmodligen har han blivit runtknuffad i hela sitt liv av alla både familj och utomstående, och det är därför han blivit rasist. 2 fel gör inte saken rätt.
Idag var hans sista dag. Han har inte sagt ett enda knyst på en vecka. Och när vi bett han om hjälp, så har han ofta sagt att han inte vill. Sa ändå att han fick ta ett valfritt spel, som vi ger till alla praos. Han sa som jag visste inte ens tack. Men kanske var denna gåvan mer på sin plats än någon av dom andra som varit bättre och trevligare. Eller inte.