Väsbyhem
”Sommaren är slut” tänker jag cyniskt då jag får se min surt förvärvda pommes frites blåsa ner på den blöta asfalten på Sollentunas pendeltågsperrong. Min fina värdemeny från McDonalds är därmed förstörd. Jag sätter mitt hopp och hunger till den slabbiga McFeasten, och den översockrade colan. Som den goda medborgare jag är böjer jag mig ned för att plocka upp pommesen, bara för att höra ljudet av cola splashas mot marken bakom mig. Ofuckingtroligt. En jävla mugg på 0,5 liter vätska pallar inte lite vind. 0,5 liter! Inte ens tanken i en Harley rymmer så mycket! Kvar finns nu bara en majonäsbetonad hamburgare med grådaskig sallad. Bara hamburgare. Stor mening. Som att se en porrfilm med enbart sig själv. Jag slänger skiten. Och inser att jag också slänger bort den enda positiva i mitt liv. Hade jag inte knarkat bort så många hjärnceller hade jag kunnat ställa mig och storböla åt det tragiska faktum att min glädje bestod i lite snabbmat.
Nu är det givetvis mer än så bakom det. Dagen visar sig vara en riktig pissfittdag. En förklädd jävla måndag, som borde strykits från almanackan in the first place. Jag vaknade gråtandes. Det var en upplevelse. Oftast brukar jag somna gråtandes, men nu har man även lagt till att vakna gråtandes till sin meritlista. Vet inte ens varför jag lipade, men jag borde nog tagit det som ett tecken på att stanna inne. Som grädde på pommes fritesen inser jag på bussen att jag glömt Starsky & Hutch (skitfilm, se inte) på sofflocket, vilket innebär en extra timme på pendeln om jag inte vill pröjsa straffavgift. Nästa pissmoment för dagen är Väsbyhem. Upplands Väsbys enda och allsmäktiga bostadsbolag. För er som inte är bekant med Stockholms bostadssituation kan den sammanfattas med ett ord. Lång. Upplands Väsby är ett brottshärjat område en bra bit utanför Stockholm. Ändå är kön här på ca 5 år. För varje ort du kommer närmare city, så ökar bostadskön med 2 år. Inte för inte som vi i Stockholm kan stoltsera med 5000 bostadlösa.
Har mången gång varit nära att bli nr 5001, men duckat kulan hela tiden. Hyrde i 2:a hand när jag flyttade hit. Blev vräkt av Väsbyhem, då jag hyrde i 2:a hand i över 1 år. Får bara hyra i 1 år enligt lag. Hamnade i Sollentuna, återigen i 2:a hand. Nästan direkt efter flytten, så erbjöd sig en snäll läkare att ge mig förtur i bostadskön, pga hela Instinct-biten. Äntligen skulle 25 år av psykvård, 8 år av skattebetalning och diverse suicidala beteenden ge utdelning. Icke sa nicke. Ringde upp Väsbyhem för några veckor sedan, och frågade hur jag skulle bära mig åt när jag sökte, eftersom jag beviljats förtur.
”Vi skickar ut erbjudande till dig via post” säger en kärring som av rösten att döma inte fått kuk sedan dackefejden.
”Jaha, men jag har inte fått något” säger jag med övedrivet positiv stämma”
”Jo, det har du. Vi har enligt vårat system skickat ut *börjar rabbla massa datum* ”
”Ja, det låter ju jättefint men jag har fortfarande inte fått något. Kan du skicka dom aktuella erbju....”
”Nej, det går inte. Du har fått * börjar rabbla datum igen*”
”Ja, men alltså, jag har verkligen inte FÅTT nå....”
”Jo, enligt vårat system så ska...,”
Skriker inombords. Helt i händerna på nån jävla retoriskt invalid robot. Får man se en V8 om man drar ner trosorna på åbäket månne? Säger hon ”I’ll be back” med tysk brytning om man trycker på en knapp i ryggen? Jävla miffo. Jag gör ett nytt försök, med ännu mer piggare och sympatiskare stämma, intalandes ”Luuugn och fin.... bara du får en lägenhet så slipper du slynan sen”.
”Kan jag få det via e-mail, eftersom nåt verkar gå fel?” försöker jag.
”Nä. det går inte. Vi jobbar inte så här”
”Och vad ska jag göra då tycker du? Godta att era brev inte kommer fram och bygga bo under en bananlåda i vinter?”
Hon garvar lite hånfullt, innan hon säger:
”Nej, det får du ta med ditt postkontor. Inte vårat fel om inte posten kommer fram”.
Underbart. Jag kan inte få nog av företag utan konkurrens. Systembolaget, kommun, alla dessa institutioner borde drivas i vinstintresse eller läggas ner. Väsbyhem, och alla andra bostadsbolag i Stockholm har RÅD att vara svin. Om slynan bara hade lust, så kunde hon bete sig så mot 1000 kunder på raken. Vilket hon förmodligen redan gör. Det kommer alltid att finnas bostadssökande för flera år framåt. Jag ringer Posten, mest för att kunna säga till slynan att jag gjort det. Givetvis är det döfött. Posten kan inte spåra ett brev som skickades igår ens, än mindre ett för sex månader sen. Jag ringer direkt tillbaka till slynan och säger det Posten sagt till mig.
”Vad gör jag nu?” säger jag med diplomatin ersatt av irritation.
”Du kan ju alltid ringa hit och se om vi fått in några nya lägenheter” säger hon till slut.
”När då?” frågar jag direkt.
”Vi får in nya varje fredag”
”Tack” säger jag kort och lägger på luren.
Fredag. Jag ringer Väsbyhem så fort deras växel öppnar, och ber att få prata med slynan. Hon låter till min glädje genast plågad när hon hör att det är jag. Trodde hon att jag skulle nöja mig med bananlådan? Även ett psycho har faktiskt lite krav.
”Vi har skickat till dig!!” säger hon paniskt. Underförstått ”Ring inte för faan!!”. Gott så. Jag vaktar brevlådan som en hök i flera dagar, och får till min förvåning till slut ett brev från dom. Där är det till min besvikelse bara ett erbudande på en tokdyr tvåa. Jag är inställd på en etta. Ringer upp Väsbyhem, och nu svarar en ny nazist.
”Ja, hej, jag fick ett erbjudande om en lägenhet i min brevlåda, grejen är att jag bara är intresserade av ettor. Kan du kolla om ni har nåt sånt erbjudande?”
Kvinnan låter ommöjligt ännu mer dryg än den första donnan.
”Ok, så du vill allstå INTE ha denna?” *övertydlig suck* ”ja, då skickar vi inte ut nåt mer till dig. Du har ju inte svarat på dom senaste fem vi skickat så...”
Hon snackar ungefär som hon sa till sin son att han inte får efterrätt för att han inte ätit sin middag.
”Ja, men nu är det så att jag inte FÅTT några brev från er på nio månader”
”Jo, enligt vårat system har du fått det”
*Tar ett djupt andetag*
”Ja, det står säkert så i erat system, men jag har inte fått något brev alls.”
”Jo, du har fått fem stycken...”
Jag skojar inte när jag säger att Bitchzilla upprepar detta 4 (!!) gånger till. Det är som att hon hakat upp sig. Efter 6:e ”Joo, du har visst fått” så utbrister jag ”Men hur vet DU det?!! Är erat system i min brevlåda? Hör du inte vad jag säger? *bokstaverar* j-a-g h-a-r i-n-t-e f-å-t-t n-å-t.”
Hon säger med ett hånfullt skratt:
”Haha, ja-a du.... Det där är nåt du får ta med kommunen. Vi skickar inga mer brev till dig”. Hon ger mig inga namn, ingen avdelning, ingenting. Seriöst.
Gah!
Lägger på luren och genomgår en smärre kris inombords. Dom leker med min situation. Vad f*n har jag gjort dom? Förtjänar fan inte detta. Lägger mig raklång i sängen och piskar mig själv psykiskt till att inte ge upp. Jag är så nära bädda ner mig för resten av livet. Ringer på vinst och förlust upp Väsbyhem en gång till. En annan kvinna svarar.
”Jaha, du vill stå som sökande på ettor istället? Inga problem, det löser jag direkt i min dator. Så, det var det fixat. Ha det så bra” säger en trevlig röst. Egentligen borde jag skrika åt dom första personernas inkompetens, oemptati och direkta maktmissbruk. Men jag är bara så lättad över att nån äntligen inte bara lyssnar, utan även hjälper mig.
Nu är det givetvis mer än så bakom det. Dagen visar sig vara en riktig pissfittdag. En förklädd jävla måndag, som borde strykits från almanackan in the first place. Jag vaknade gråtandes. Det var en upplevelse. Oftast brukar jag somna gråtandes, men nu har man även lagt till att vakna gråtandes till sin meritlista. Vet inte ens varför jag lipade, men jag borde nog tagit det som ett tecken på att stanna inne. Som grädde på pommes fritesen inser jag på bussen att jag glömt Starsky & Hutch (skitfilm, se inte) på sofflocket, vilket innebär en extra timme på pendeln om jag inte vill pröjsa straffavgift. Nästa pissmoment för dagen är Väsbyhem. Upplands Väsbys enda och allsmäktiga bostadsbolag. För er som inte är bekant med Stockholms bostadssituation kan den sammanfattas med ett ord. Lång. Upplands Väsby är ett brottshärjat område en bra bit utanför Stockholm. Ändå är kön här på ca 5 år. För varje ort du kommer närmare city, så ökar bostadskön med 2 år. Inte för inte som vi i Stockholm kan stoltsera med 5000 bostadlösa.
Har mången gång varit nära att bli nr 5001, men duckat kulan hela tiden. Hyrde i 2:a hand när jag flyttade hit. Blev vräkt av Väsbyhem, då jag hyrde i 2:a hand i över 1 år. Får bara hyra i 1 år enligt lag. Hamnade i Sollentuna, återigen i 2:a hand. Nästan direkt efter flytten, så erbjöd sig en snäll läkare att ge mig förtur i bostadskön, pga hela Instinct-biten. Äntligen skulle 25 år av psykvård, 8 år av skattebetalning och diverse suicidala beteenden ge utdelning. Icke sa nicke. Ringde upp Väsbyhem för några veckor sedan, och frågade hur jag skulle bära mig åt när jag sökte, eftersom jag beviljats förtur.
”Vi skickar ut erbjudande till dig via post” säger en kärring som av rösten att döma inte fått kuk sedan dackefejden.
”Jaha, men jag har inte fått något” säger jag med övedrivet positiv stämma”
”Jo, det har du. Vi har enligt vårat system skickat ut *börjar rabbla massa datum* ”
”Ja, det låter ju jättefint men jag har fortfarande inte fått något. Kan du skicka dom aktuella erbju....”
”Nej, det går inte. Du har fått * börjar rabbla datum igen*”
”Ja, men alltså, jag har verkligen inte FÅTT nå....”
”Jo, enligt vårat system så ska...,”
Skriker inombords. Helt i händerna på nån jävla retoriskt invalid robot. Får man se en V8 om man drar ner trosorna på åbäket månne? Säger hon ”I’ll be back” med tysk brytning om man trycker på en knapp i ryggen? Jävla miffo. Jag gör ett nytt försök, med ännu mer piggare och sympatiskare stämma, intalandes ”Luuugn och fin.... bara du får en lägenhet så slipper du slynan sen”.
”Kan jag få det via e-mail, eftersom nåt verkar gå fel?” försöker jag.
”Nä. det går inte. Vi jobbar inte så här”
”Och vad ska jag göra då tycker du? Godta att era brev inte kommer fram och bygga bo under en bananlåda i vinter?”
Hon garvar lite hånfullt, innan hon säger:
”Nej, det får du ta med ditt postkontor. Inte vårat fel om inte posten kommer fram”.
Underbart. Jag kan inte få nog av företag utan konkurrens. Systembolaget, kommun, alla dessa institutioner borde drivas i vinstintresse eller läggas ner. Väsbyhem, och alla andra bostadsbolag i Stockholm har RÅD att vara svin. Om slynan bara hade lust, så kunde hon bete sig så mot 1000 kunder på raken. Vilket hon förmodligen redan gör. Det kommer alltid att finnas bostadssökande för flera år framåt. Jag ringer Posten, mest för att kunna säga till slynan att jag gjort det. Givetvis är det döfött. Posten kan inte spåra ett brev som skickades igår ens, än mindre ett för sex månader sen. Jag ringer direkt tillbaka till slynan och säger det Posten sagt till mig.
”Vad gör jag nu?” säger jag med diplomatin ersatt av irritation.
”Du kan ju alltid ringa hit och se om vi fått in några nya lägenheter” säger hon till slut.
”När då?” frågar jag direkt.
”Vi får in nya varje fredag”
”Tack” säger jag kort och lägger på luren.
Fredag. Jag ringer Väsbyhem så fort deras växel öppnar, och ber att få prata med slynan. Hon låter till min glädje genast plågad när hon hör att det är jag. Trodde hon att jag skulle nöja mig med bananlådan? Även ett psycho har faktiskt lite krav.
”Vi har skickat till dig!!” säger hon paniskt. Underförstått ”Ring inte för faan!!”. Gott så. Jag vaktar brevlådan som en hök i flera dagar, och får till min förvåning till slut ett brev från dom. Där är det till min besvikelse bara ett erbudande på en tokdyr tvåa. Jag är inställd på en etta. Ringer upp Väsbyhem, och nu svarar en ny nazist.
”Ja, hej, jag fick ett erbjudande om en lägenhet i min brevlåda, grejen är att jag bara är intresserade av ettor. Kan du kolla om ni har nåt sånt erbjudande?”
Kvinnan låter ommöjligt ännu mer dryg än den första donnan.
”Ok, så du vill allstå INTE ha denna?” *övertydlig suck* ”ja, då skickar vi inte ut nåt mer till dig. Du har ju inte svarat på dom senaste fem vi skickat så...”
Hon snackar ungefär som hon sa till sin son att han inte får efterrätt för att han inte ätit sin middag.
”Ja, men nu är det så att jag inte FÅTT några brev från er på nio månader”
”Jo, enligt vårat system har du fått det”
*Tar ett djupt andetag*
”Ja, det står säkert så i erat system, men jag har inte fått något brev alls.”
”Jo, du har fått fem stycken...”
Jag skojar inte när jag säger att Bitchzilla upprepar detta 4 (!!) gånger till. Det är som att hon hakat upp sig. Efter 6:e ”Joo, du har visst fått” så utbrister jag ”Men hur vet DU det?!! Är erat system i min brevlåda? Hör du inte vad jag säger? *bokstaverar* j-a-g h-a-r i-n-t-e f-å-t-t n-å-t.”
Hon säger med ett hånfullt skratt:
”Haha, ja-a du.... Det där är nåt du får ta med kommunen. Vi skickar inga mer brev till dig”. Hon ger mig inga namn, ingen avdelning, ingenting. Seriöst.
Gah!
Lägger på luren och genomgår en smärre kris inombords. Dom leker med min situation. Vad f*n har jag gjort dom? Förtjänar fan inte detta. Lägger mig raklång i sängen och piskar mig själv psykiskt till att inte ge upp. Jag är så nära bädda ner mig för resten av livet. Ringer på vinst och förlust upp Väsbyhem en gång till. En annan kvinna svarar.
”Jaha, du vill stå som sökande på ettor istället? Inga problem, det löser jag direkt i min dator. Så, det var det fixat. Ha det så bra” säger en trevlig röst. Egentligen borde jag skrika åt dom första personernas inkompetens, oemptati och direkta maktmissbruk. Men jag är bara så lättad över att nån äntligen inte bara lyssnar, utan även hjälper mig.
posted by Lita at 2:17 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home