Yxa, hockeymask och blåbärssoppa
Hittade igår Evil Dead-boxen i min brevlåda. Kärlek på 4 DVD-discar. Minns när jag såg Evil Dead 2 hos en kompis för första gången, och vi bara garvade och garvade. Stackars Bruce Campbells hand fick eget liv i filmen, pekade finger åt honom, försökte strypa honom och slog tallrikar i hans huvud. Som grädde på moset tog handen tag i hans hår, och gjorde ett nacksving på honom. Det hela slutade med att Bruce fick ta en motorsåg, såga av sin besatta hand, trä på motorsågen på stumpen, och spenderade resten av filmen med att dekapitera zombies till höger och vänster.
Det var snart 15 år sen. Filmen hjälpte till att skapa min filmpassion, som varade under hela min tonårstid. Jag kunde allt om film. Mer än nån annan på den tiden vågar jag påstå. Och hade jag haft lite mer go inom mig så kanske jag hade gjort film idag. Men eftersom jag är en no good uppskjutare och drömmare, så sket det sig. Jag vill dock minnas att jag och min kompis Tommy gjorde ett tappert försök till att göra en film.
Det var en sensommarkväll, och vi hade förberett en slags spawning av Fredagen Den 13:e. Vi hade hockeymasken, vi hade en riktig yxa, vi hade en dunk med blåbärssoppa och viktigast av allt: Vi hade hyrt en kamera av den lokala TV-handlaren för X antal veckopengar. Vi packade våra ryggsäckar, cyklade ut till en gammal öde villa i skogen, och började skjuta fanskapet. Vi improviserade allt eftersom. Vi kämpade mot både en annalkande solnedgång, och ett kamerabatteri som hade en livslängd som en fruktfluga med cancer och lungsot. Handling och sånt krafs var inte att tala om. Vi slängde snabbt ihop att Tommy fick vara hjälten. Jag fick vara Jasonkopian i blåställ, mask och yxan. Faktum är att jag spelade ett av offren också.
Vi började med en scen där jag strosar omkring i huset. Atmosfären där var tokperfekt, med krossade rutor, upprivna golv, omkull välta möbler, skogen i bakgrunden och ett helt tyst ljudfält. Jason dök tidigt upp och skar halsen av mig. Det var Tommy höll kameran med ena handen samtidigt som han höll en kniv i andra. Han skar mig faktiskt över halsen med en riktig kockkniv, men använde den trubbiga sidan, som vi dragit i blåbärssoppa. Fick ett prydligt fejkärr över halsen, och lade av ett gurglande läte, samtidigt som jag tog upp min hand, också den kupad och fylld med blåbärssoppa, och höll mig för halsen. Splash! Det gick så fort att våran effekt uppnåddes. Det såg faktiskt ut som jag försökte hålla inne mitt blod men att det obönhörligt läckte ut. Bryt. Klipp till där blåbärssoppa sprutar upp på väggen likt en geiser. Bryt. Klipp till där jag ligger och sprattlar på golvet. Bryt. Eftersom vi inte hade tillgång till klippbord, så fick vi skjuta allt i kronologisk ordning.
Sedan var det dags för hjälten Tommy att göra entre. Även här fick vi använda våran list, då vi skulle se hjälten gå in huset, varpå Jason skulle smyga efter honom. Nån av oss var ju tvungen att starta och stänga av kameran, så vi kunde inte båda vara i bild samtidigt. Jag startade kamera och filmade Tommy när han gick in. Sedan gick jag in i bild och smög efter honom in i huset. Tommy å sin sida hoppade ut genom ett fönster, sprang runt huset fort som fan och stängde av kameran. Batterilampan lös frenetiskt vid det här laget. Vi fick hoppa över en rad bra (?) scener, och gå direkt till slutfighten med Jason. det blev en spektakulär fight, där jag vill minnas att jag gjorde ett rätt lyckat fallstunt. Inte illa med tanke på att det var spikar och vassa saker i både väggar och golv över hela bygget. Sedan slog jag ut Tommy ur bild, så han kunde kila och stänga av kameran. Nu var det dags för den slutgiltiga showdownen. Vi hade köpt en löshand från Buttericks, och fyllt en 0,5 L colaflaska med blåbärssoppa. Den fällde vi in i min rockärm, och jag höll tummen för öppningen. Vi satte dit handen, och lade min arm och löshanden på marken. Tommy hoppade ut, och gjorde ett välriktat hugg med yxan. Jag släppte tummen och lät ”blodet” fontänaktigt spruta ur min stump till arm.
Sedan dog batteriet. Vi torkade av oss det värsta av blåbärssoppan, som vid det laget letat sig in så långt som under våra T-shirtar. Vi packade väskorna och cyklade hem innan mörkret hann falla. Väl hemma såg vi på vårt mästerverk på en kornig 20” TV. Om och om igen. Glada som barn på julafton. Vi var trötta men stolta. Men i våran iver att hinna hem hade vi glömt både yxan och hockeymasken i huset. Nästa dag åkte vi dit ut igen för att hämta dom. Vi behövde ju trots allt dom till uppföljaren. Döm om våran förvåning när vi från kullen såg ett helt mansskap riva bygget med släggor och bulldozers. Undrar just vad dom måste tänkt. Där fanns en kladdig yxa, en kaddig hockeymask, och i princip varenda vägg var täckt med vad som föreföll vara blod. Vi vände på klacken innan dom hann se oss, och garvade hela vägen hem. Det var den filmkarriären.
Det var snart 15 år sen. Filmen hjälpte till att skapa min filmpassion, som varade under hela min tonårstid. Jag kunde allt om film. Mer än nån annan på den tiden vågar jag påstå. Och hade jag haft lite mer go inom mig så kanske jag hade gjort film idag. Men eftersom jag är en no good uppskjutare och drömmare, så sket det sig. Jag vill dock minnas att jag och min kompis Tommy gjorde ett tappert försök till att göra en film.
Det var en sensommarkväll, och vi hade förberett en slags spawning av Fredagen Den 13:e. Vi hade hockeymasken, vi hade en riktig yxa, vi hade en dunk med blåbärssoppa och viktigast av allt: Vi hade hyrt en kamera av den lokala TV-handlaren för X antal veckopengar. Vi packade våra ryggsäckar, cyklade ut till en gammal öde villa i skogen, och började skjuta fanskapet. Vi improviserade allt eftersom. Vi kämpade mot både en annalkande solnedgång, och ett kamerabatteri som hade en livslängd som en fruktfluga med cancer och lungsot. Handling och sånt krafs var inte att tala om. Vi slängde snabbt ihop att Tommy fick vara hjälten. Jag fick vara Jasonkopian i blåställ, mask och yxan. Faktum är att jag spelade ett av offren också.
Vi började med en scen där jag strosar omkring i huset. Atmosfären där var tokperfekt, med krossade rutor, upprivna golv, omkull välta möbler, skogen i bakgrunden och ett helt tyst ljudfält. Jason dök tidigt upp och skar halsen av mig. Det var Tommy höll kameran med ena handen samtidigt som han höll en kniv i andra. Han skar mig faktiskt över halsen med en riktig kockkniv, men använde den trubbiga sidan, som vi dragit i blåbärssoppa. Fick ett prydligt fejkärr över halsen, och lade av ett gurglande läte, samtidigt som jag tog upp min hand, också den kupad och fylld med blåbärssoppa, och höll mig för halsen. Splash! Det gick så fort att våran effekt uppnåddes. Det såg faktiskt ut som jag försökte hålla inne mitt blod men att det obönhörligt läckte ut. Bryt. Klipp till där blåbärssoppa sprutar upp på väggen likt en geiser. Bryt. Klipp till där jag ligger och sprattlar på golvet. Bryt. Eftersom vi inte hade tillgång till klippbord, så fick vi skjuta allt i kronologisk ordning.
Sedan var det dags för hjälten Tommy att göra entre. Även här fick vi använda våran list, då vi skulle se hjälten gå in huset, varpå Jason skulle smyga efter honom. Nån av oss var ju tvungen att starta och stänga av kameran, så vi kunde inte båda vara i bild samtidigt. Jag startade kamera och filmade Tommy när han gick in. Sedan gick jag in i bild och smög efter honom in i huset. Tommy å sin sida hoppade ut genom ett fönster, sprang runt huset fort som fan och stängde av kameran. Batterilampan lös frenetiskt vid det här laget. Vi fick hoppa över en rad bra (?) scener, och gå direkt till slutfighten med Jason. det blev en spektakulär fight, där jag vill minnas att jag gjorde ett rätt lyckat fallstunt. Inte illa med tanke på att det var spikar och vassa saker i både väggar och golv över hela bygget. Sedan slog jag ut Tommy ur bild, så han kunde kila och stänga av kameran. Nu var det dags för den slutgiltiga showdownen. Vi hade köpt en löshand från Buttericks, och fyllt en 0,5 L colaflaska med blåbärssoppa. Den fällde vi in i min rockärm, och jag höll tummen för öppningen. Vi satte dit handen, och lade min arm och löshanden på marken. Tommy hoppade ut, och gjorde ett välriktat hugg med yxan. Jag släppte tummen och lät ”blodet” fontänaktigt spruta ur min stump till arm.
Sedan dog batteriet. Vi torkade av oss det värsta av blåbärssoppan, som vid det laget letat sig in så långt som under våra T-shirtar. Vi packade väskorna och cyklade hem innan mörkret hann falla. Väl hemma såg vi på vårt mästerverk på en kornig 20” TV. Om och om igen. Glada som barn på julafton. Vi var trötta men stolta. Men i våran iver att hinna hem hade vi glömt både yxan och hockeymasken i huset. Nästa dag åkte vi dit ut igen för att hämta dom. Vi behövde ju trots allt dom till uppföljaren. Döm om våran förvåning när vi från kullen såg ett helt mansskap riva bygget med släggor och bulldozers. Undrar just vad dom måste tänkt. Där fanns en kladdig yxa, en kaddig hockeymask, och i princip varenda vägg var täckt med vad som föreföll vara blod. Vi vände på klacken innan dom hann se oss, och garvade hela vägen hem. Det var den filmkarriären.
posted by Lita at 2:14 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home