As bad as I wanna be [PG18]

1 timme in på arbetsdagen får jag en panikattack. Den första på länge. Varit irriterad hela dagen. Försenade pendeltåg, iskalla psykologer, flottig frukost, stressigt på jobbet och som lök på laxjäveln, en kvav jävla värme som gör att jag svettas som en gris bara jag tar ett steg. Kollegorna är lyckligtvis inte i närheten när jag börjat balla ut, och skriker hora, fitta, sparka i väggar, på möbler och kasta värdesaker för 1000-tals kronor in i väggen. Minuterna senare hamnar jag på golvet på alla 4, och tjippar efter andan. Hyperventilerar som en inlåst schäferhund i en bil på årets varmaste dag. Blir ståendes så ett tag, innan jag släpar mig till muggen. Låser dörren, och bryter ihop på nytt. Börjar hosta blod. Får ett ryck att vilja spy upp frukosten. Utan att tänka vänder jag mig över muggen och sätter 2 fingrar i halsen. Ögonen känns som dom ska poppa ur skallen, och jag som nyss trodde att det inte gick att svettas mer, svettas dubbelt så mycket. Huvudet kastat rytmiskt fram av kräkkänslan. En gång till. Tre, fyra fem. På den sjätte ger jag upp och åker ner i det iskalla kaklet med huvudet före, med rött dregel rinnandes från mungipan. Där blir jag liggandes i 30 minuter, tills isoleringen och det kalla golvet gjort att jag bit för bit tagit mig tillbaks till verkligheten. Jag torkar av mig blodet och svetten och stapplar ut. Vilken normalt funtad människa som helst hade åkt hem i det läget. Men det är sen länge känt att jag inte ÄR en normal funtad människa. Om inte annat så blir det klart i och med detta inlägget. Så jag börjar jobba igen. Inte för pengarnas skull. Inte för att slippa förklara mig inför kollegorna nästa dag. Inte för att jag vill vara duktig. Helt enkelt för att en panikattack skulle drabba mig i hemmet också. Jag kan inte fly den. Jag kan bara välja plats på sin höjd. Och i hemmet är jag dubbelt så sårbar. Jobbet är min smala räddning. Hur sjukt det än kan låta.