Falsksång, äppelkastning och brylcreme [PG18]

Chris DeBurgh - Lady In Red!! - utbrister jag i framsätet av en taxi på väg hem efter en blöt kväll, kl. 2:00. Tonerna från one hit wondret hade bara hunnit ljuda i 1,3 sekunder, och älskaren av smörballader inom mig kan inte hålla käften, utan måste deklarera att jag kan artisten och låttiteln. Men jag nöjer mig inte med det. Börjar även skråla med, och om det är nån som inte borde sjunga, så är det jag. Om inte annat blir det klart efter några verser, som den stackars jugoslaven i förarsätet måste uthärda....; ”lady in REEEEEED.........DAN *hick* CING WITH MEEEEEE!!”. Normalt. Givetvis hjälpte inte åtta öl och tre alko-smoothies mitt sångframförande nåt nämnvärt. Snarare tvärtom. Om jag inte tagit dom hade jag haft vett på att hålla käften. Chauffören sneglar lite på mig... säger inget. Men tänker säkert ”o-keeej....?”. Han hade tur att det bara stannade vid sång. Hade jag intagit mer alkohol hade det kanske blivit skådisimitationer. Robert De Niro i Taxidriver låg väl bäst till för stunden. ”You talkin’ to me? You talkin’ to ME? There’s nobody else here... you must be talkin’ to me....”. Men den mentaliteten hade nog kommit mer till pass två timmar tidigare. Min första fest på gudvethurlänge, och jag fick otroligt nog ingen direkt ångest, iallafall inte i några större portioner. Däremot var det på god väg att bli slagsmål. Det var en hemmafest, på 2:a våningen. Plötsligt kommer en sten in genom fönstret. Och en till. Och flera till, som träffat rutorna. En av oss rusar i blind fylla och ilska ut i hallen, tar på sig skorna, och störtar ner för trapporna och ut på gatan. Vi andra kommer efter. När vi kommer ut så är han puts väck. Vi går runt hörnet, och där ligger han på marken, i fosterställning. Han verkar dock vara ok, oklart exakt vad som hänt honom, men han förefaller må bra utan synliga skador. Jag hukar mig och börjar stryka hans arm. Runt honom surrar ett 20-tal oroliga invandrarungar, från mellanöstern, komplett med Rinkeby-brytning. Det är inga 18-åringar, 20-åringar eller 25-åringar. Bara 11-13 bast. När vi tagit våra första steg mot uppgången, så börjar omogna äpplen, och stenar vina mot oss. Kollar bakom oss och minsann om det inte är skaran på mellanösternungarna som kastar, givetvis samma ungar som kastade sten på fönstret nyss, och without a doubt, samma ungar som sett till att killen låg på marken. Jag är dyngrak. Men inte så destruktiv ikväll. Annars hade jag nog lätt haft underlag att gå dit och påbörja något mer än bara äppelkastning. Som tur är tänker alla i ’mitt gäng’ samma som jag. Trots alla öl, och alla äpplen som helt obefogat flyger mot oss. Vi får killen vår på fötter, och börjar traska tillbaka. Ett äpple träffar mig i ryggen, en annan i bakhuvudet. Vacklar inte en millimeter, visar inte minsta min, fortsätter bara gå. Men när vi är framme vid uppgången så har deras ledare (13 år, fjunig mustach, taskig svenska, förutom svordomar som han tycks kunna som ett rinnande vatten, och vad som förefaller vara ett dåligt omdöme vad gäller mängd brylcreme). ”Ey, det varr jagg somm kasstadde va!! Harr ni problemm med den eller?!” säger han medans han går fram mot oss. Då vänder sig en av oss om och börjar gå mot honom, Cefer, en lång iranier på 24 bast, som bara bott i sverige i 10 år, men snackar redan bättre svenska än mig. ”Ja jag har problem med det”. Dom hamnar bokstavligt talat näsa mot näsa, och smockan hänger i luften. Ungen har ingen chans, det vet alla där, inklusive han själv. Men det handlar väl om att få respekt från sitt gäng. Att våga gå upp. Även om han hamnar på sjukhus, så är han en hjälte för dom, och kan leva på dusten i många månader, kanske t.o.m. år, framöver. Vi börjar hålla tillbaka Cefer i båda armarna, dumt att det ska hända nåt nu, när ingången bara är 1 meter bakom oss. Dessutom börjar invandrarungarna dyka upp lite varstans ur buskagen, likt myror ur en myrstack. Dom är helt klart överlägsna till antalet. Ändå börjar några av dom ta sitt förnuft till fånga och hålla tillbaka Brylcreme 2000. Resten av mobben är på väg mot oss, och vi lyckas precis få Cefer på insidan farstun, innan en unge kastar en flaska mot oss, som krossas i en kaskad av glas mot glasporten. Tydligen hade han sparat på den godbiten länge, och insåg att om han inte kastade den nu, så skulle han inte få kasta den alls. Idag florerar tankarna inom mig; deras enda nöje tycktes vara att attackera. Hade inte vi haft fest, så hade dom gått på några annan. Förmodligen gör dom samma sak nästa helg. Ohc nästa igen. Och säkert är detta bara ett av 100-tals, kanske 1000-tals invandrargäng runtom i Stockholm. Vart ska det sluta? Är det bara en fas, eller kommer dom gå vidare till värre saker senare, som stölder, misshandel, våldtäkt? Jag tror inte dom flesta i den gruppen föddes dåliga, många av dom har nog bara lockats in i gruppmentalitetn. Många av dom har säkert en chans att bli outstanding medborgare om några år. Men det beror nog på, hur länge politiker ignorerar den krutdurk som är kulturkrocken mellan svenskar och invandrare. Håller ni med?