Dreams revisited

Vaken. Tyvärr och konstigt nog. Tog så många ångestdämpande piller i munnen igår kväll att jag fick svälja 3 gånger bara för att få ner alla. Dosen hade förmodligen tagit kål på en mindre fjortis. Men min kropp är vanare vid stilnoct och stesolid än den är vid kött och potatis. Kände nada. Men däckade som tur var till slut fram på småtimmarna. Vaknade med panikångest. Ville bara försvinna. Sluta vara. Skada någon. I skrivandets stund är jag en timme försenad till jobbet. Denna dagen också. Jag vet inte när jag kan ta mig iväg, för som jag skrev igår, så bestämmer ångesten allt. Den är i total kontroll över mig. Och varje gång får man förklara sig för kollegorna. Men man kan ju inte säga allt. Det blir alltid en lagom hurtig bortförklaringen. Men även om jag lyckas pallra mig iväg, så kommer jag förmodligen ändå bryta ihop på jobbet senare. Gråta i tysthet medans jag låtsas knappra på tangentbordet. Förr eller senare kommer jag bryta ihop. Och mitt huvud känns som hejkomåhjälpmig, så jag kan inte förebygga med Lergigan. När dagen är slut, vad har jag uppnått? Ännu en dag jag överlevt. Yey. Vad vinner jag? En trisslott? 100 kg kaffe? Ska det vara såhär. Är detta allt livet handlar om; tvinga iväg den människospillra som är mig, slava i några timmar, komma hem och känna ångesten penetrera en i samma stund som ytterdörren slås igen. Spendera dom sista timmarna av dagen i total ensamhet. Dr*ga mig med tabletter, och vakna som en klubbad oxe dan därpå, bara för att återupprepa processen. Jag bad aldrig om att få leva. Jag bad inte om nånting av detta.

Har haft väldigt sjuka flashbacks den senaste tiden. Inte i form av minnen. Det verkar som om depressionen suger rent mitt hjärnarkiv på faktiska minnen. Och jag skapar inga nya heller, i och med att varje dag är den andra lik. Jag sitter ju bara ensam innanför 4 väggar varje dag och ruttnar. Nej, dessa flashbacksen är i form av drömmar. Drömmar som jag drömde för 1,2,5 eller kanske 10 år sedan, som jag trott att jag glömt bort. Dom ploppar upp. Ibland så mycket som 5 st per dag. Varför? Varför just nu? Är det bara för att jag inte ger min hjärna några nya upplevelser som den ser sig tvungen att föda mig med återanvända drömmar? Men den största drömmen om evig sömn är än så länge bara en dröm.