100 kr till Henrik

Strosar runt vid T-centralens utsida. Väntar på en herre jag aldrig sett förut, som jag bestämt träff med kl 14:00. Han svarade på min annons. Nej, jag har inte konverterat. Även om jag hela tiden trillar på så många dåliga dåliga äpplen inom det kvinnliga släktet, och ofta funderat på att bli marabouryttare i ren protest, så är jag nog så o-gay man kan bli. Nej, mannen jag väntar på ska köpa filmer av mig. Skräckfilmer närmare bestämt. 5 st kultrullar, till det facila priset av 200 kr. Under min tonårstid var det ett av mina intressen. Samlade filmer i nätt och jämnt 5 års tid. Lärde mig allt om alla filmer och filmskapare. Fick ihop 800 st. Men allt eftersom att depressionen förstärkts så har mitt intresse dött bort. Killen är bara en av otaliga jag träffat eller skickat filmer till dom senaste månaderna. Även om jag tjänat en del pengar på det, så är jag främst där för att slippa flytta med mig asen vid varje flytt. Men visst, pengarna känns inte helt fel heller. Just när jag står där och som bäst kåtar upp mig på avlägsna Joakim Von Anka-fantasier, komplett med poolen med mynt, så kommer det en fet chilenare och rotar i soptunnan framför mig. Uteliggare. Han ser karg och uppgiven ut. Jag fingrar efter plonkan, kollar om jag har några mynt, eller kanske t.o.m. en tjuga över. Det har jag inte. Stoppar raskt ner den igen och slår ifrån mig tanken på honom. Får ett sms från killen jag väntar på...: ”Sorry, missade tunnelbanan. Där om 15 minuter!!”. Medans jag står där och väntar kommer en annan uteliggare fram till mig. En svensk man i 45 års åldern. Han har ett infekterat ärr över högra ögonbrynet, men ser ändå pigg och glad ut. Han påbörjar genast ett väldigt ambitiöst säljartal. ”Hej, jag heter Henrik och är bostadslös. Jag har sysslat mycket med droger, men har levt ren i flera månader nu, och till skillnad från många av mina vänner så ber jag om pengar istället för att begå brott, och jag undrar om du kanske har några kronor att avvara?”.

”Nej, tyvärr, jag har inte en krona på mig...” säger jag lite tafatt.

”Okey. Sånt är livet” säger han med ett leende och vänder sig om och börjar gå.

”Nej, sånt är fan inte livet”, tänker jag och ropar efter honom:

”Men om du väntar i 15 minuter så kan du få 100 spänn...”

Jag himlar lite med ögonen åt mig själv innan han hinner vända sig om. Vad fan var det där för jävla ryck.

Han vänder sig om och ger mig en frågande blick.

”Ja alltså. Jag ska sälja lite filmer till en snubbe jag ska träffa här om 15 minuter... om du har tid att vänta så kan du få 100 kr.” säger jag och håller upp påsen med filmer.

Henrik ser mer än lovligt förvånad ut, men stannar givetvis kvar. Killen snackade nyss halsen av sig för några kronor. Nu skulle han få 100. Han börjar genast fråga ut mig. ”så du bara...ger mig 100 kr??!”

”Ja, jag får 200 kr så du kan få hälften. Jag behöver inte dom.” Vilket väl både var en lögn och en sanning. Nog behöver jag alltid 100 kr. Men inte mer än Henke.

Efter det börjar vi snacka om hans tillvaro. Jag frågar mest av oss, men får i gengäld långa ärliga svar av honom. Han har sovit i en uppgång inatt. Och han berättar om att han haft psykiska problem, och valde den lätta vägen med droger. Kan relatera till det. Hade jag själv haft tillgång till det så hade jag tagit dom direkt. Där läkarna misslyckats hade drogerna fått läka för stunden. Hade jag haft lite mer otur hade jag kunnat vara i Henriks skor nu. Jag ser honom inte som en främling; jag ser honom som en av många potentiella versioner av mig om 20 år. Även om jag inte kan se det nu, för alla demoner, så har jag på mitt sätt haft tur i jämförelse med honom. Känner med honom. Som fan. Önskar jag kunde ge honom mer än 100 kr. Önskar jag kunde ge honom mitt liv. Ge det till nån som skulle uppskatta det, istället för att önska att det tog slut. Vi småtjattrar lite till om väder och vind, och till slut dyker filmkillen upp. Vi presenterar oss snabbt, jag räcker över påsen med Toxic Avenger, Evil Dead, Deadly Spawn, The Burning och Bordello Of Blood, och tar emot 2 frasiga 100-lappar. Går direkt över till Henrik, som stått några meter bakom oss, och ger han den ena. Han tar den och tittar med stora ögon på mig. Ungefär som om han inte velat tro mig hittills, förrän han själv såg det. ”otroligt...” är allt han får fram. Jag ler mot honom. Ber honom ta hand om sig. Vi skakar hand, och jag går därifrån. 100 kr fattigare, men med en känsla i bröstet av att ha gjort någon glad. 100 kr var ett litet pris för att må bra med sig själv i några timmar.