Come Humansis! Musn’t Stop! Long Way To Go Yet!

Lördag, och dags för storhandling. Iförd ett par highwater-byxor, ett par stekarbrillor, två converse, rabiat tuppkam och en flanellskjorta som var mode då A-Teens brudarna fortfarande hade sin mödis intakt, plöjer jag fram bland gångarna i Sollentunas kvantumbutik. Inviger mina nya feta MDRV-hörlurar, samt den eminenta Uncle Kracker skivan No Stranger To Shame. Thats right, Instinct har varit laglig och tjackat musiken för en gångs skull. Kracker är kung. Det är inte så mycket hans musik som gör han kung, utan mer han själv som person; han är inte direkt snygg. Han väger 30 kg för mycket. Han stammar när han pratar. Han har en skilsmässa i bagaget och haft en ojämn karriär. Detta lyser igenom många av hans låtar, samtidigt som det på äkta hip hop vräks på lite skryt om pengar och brudar. Allt ackompanjerat av hip hop-beats, rock n roll eller t.o.m. country. Hela konceptet är så sjukt bra och varierande att även hans dåliga låtar blir bra. Och när sista spåret Letters To My Daughters drar igång är den trots sin amerikanska smörighet nära att få mig på lipen. Jänkarna vet vilka knappar dom ska trycka på. Bäst känd i Sverige är Kracker för hiten Follow Me, och i USA som DJ åt Kid Rock. Men den gode pundarfarbrorn gör ingen hemlighet av sina misslyckanden, till skillnad från sin vapendragare vars texter går ut på knulla ho’s och beskriva sina King Cabs med navkapslar och plogar av guld. Kracker ger en sån jävla känsla av loser och hjälte på samma gång. Det kan jag identifiera mig med. För brillorna jag har är inte för att skydda mig mot solen; dom är för att skydda mig från dina blickar, och samtidigt kunna granska dig kritiskt. Och för att obemärkt få stirra ner i en och annan urringning förstås. Musiken är inte till för att i första hand njuta av den, den är till för att slippa höra på ditt tjafs och dina utlägg, när du sitter på sätet framför mig på bussen. Jobbet och mitt hem är små oaser i mitt liv, som annars bara är en enda stor ökenvandring. Ensam, för jag lider av en fix ide att tjejen jag ska inleda ett förhållande med måste vara the one, dvs den som jag kan tänka mig att leva resten av livet med. Om jag inte känner det, så blir det inget. Vilket lett till att jag varit singel pretty much hela livet. Jag ser det som att bygga ett hus om du vet att du bara har pengar till golvet. Vägrar envist bli en del i separationsstatistiken. På både gott och ont. Har aldrig haft nån (och ärligt talat tror jag inte jag kommer få nån heller) att dela glädje och sorg med. Vilket när jag tänker på det även återspeglas i mina vänskapsrelationer. Kanske en del av den sociala fobin, men jag lever mer och mer ensam. För allas trevnad inbillar jag mig. Ringde på dörren häromdagen, och jag hoppade till. För det ringer aldrig. När jag öppnar står där en svart man med en ryggsäck. Jag tänker direkt att antingen är det feministerna som skramlat till en hitman för att dekapitera min rosa rumpa, eller så är det ännu en försäljare som ska sälja hemmagjort vägg-junk. Givetvis är det ännu en försäljare. Svag som jag är kan jag inte be han dra direkt, utan låter motvilligt min tunga be han visa vad han har. Tidigare har det varit en rysk babuschka som sålde kolmålade naturmotiv, en iranier som sålde papyrus, en jugge som sålde akvarellmålningar på hundvalpar och gud vet allt. Tror jag haft dom flesta länder representerade på min tröskel. Snubben för dagen hade små skulpterade tavlor, gjorda av aliminium. Jag köper en, precis som jag tjackat kolmålningen, papyruset och akvarellmålningarna. För att jag är för feg för att säga nej. Rättfärdigar det alltid för mig själv med att jag faktiskt vill ha skräpet. Ska ge det till morsan nån dag när tillfälle ges är planen. Stänger dörren och kollar på tavlan jag nyss köpt. Ett berg. En stuga. Några renar. Och en bäck. Den är faktiskt riktigt snygg. Inget hafsverk. Är ändå nöjd över att jag köpte den. Jaja. Dörren är stängd, back to business och ensamheten. Det enda jag kan och känner. Inser att jag blir mer och mer Gollum. Ensam och scizo. And we whepped preciousss. Snart börjar jag väl gå på alla fyra och käka rå fisk. Speaking of, var inne i JRR-Tolkien diskusen idag och frotterade mig med oskulderna som fortfarande bor hemma hos mamma. Jag betrakade mig som en ganska stor Tolkien-nörd (bortsett från att jag är så jävla snygg, yes preciousss, we are) innan jag gick dit. Blev ganska snabbt varse att så inte var fallet. Ett gäng orcher dök raskt upp och lät mig förstå att jag inte visste vad jag snackade om. Kanske dom t.o.m. hade rätt, men ju mer jag var där, desto mer insåg jag att mitt liv kanske inte är så patetiskt ändå. Mellan raderna såg jag pojkar som sedan länge flytt jorden mentalt, och bosatt sig i Midgård, där dom gissningsvis rökte piptobak, drack ljummen öl och runkade till hob-brudar med håriga fötter. Bra tips till er som är trötta på livet. Kika in i valfritt Tolkien-forum och återfå livsglädjen.