187 on da 607

Nyss hemkommen från Göteborg, stiger jag av X2000 och irrar mig med en 20 kilos packning på pendeln hem till sweet home Alabama. Har en 5-timmars färd bakom mig, och planen är att shoppa lite raskt i Sollentuna, för att sedan kila ännu raskare hem till lägenheten, där jag med hjälp av diverse fettfyllda produkter skall spendera dom sista dagarna av semestern, innan allvaret börjar på måndag. Handla-planen går fint. Hem-till-lägenhets-planen går sämre. Ser 607:an stå och puttra på hållplatsen, så jag småspringer fram till dörröppningen, så mycket som man nu tillåts springa med 20 kg+matkasse+kondition som en rökande 3-åring. Precis när jag kommit fram till bussdörrarna, så slänger sig busschaffisen på stängknappen, så att dom bokstavligt talat sluts mitt framför näsan på mig. Jag ser att det sitter folk på bussen, så det kan inte vara en stängd buss. Hon åker heller inte därifrån, så det kan inte vara att jag är sen. Jag står några sekunder och ser ut som ett fån, svettig, lack och fullpackad som jag är. Hon tittar på mig, men tittar sen bort. Då hon efter 15 sekunder fortfarande inte visar några tecken på att öppna knackar jag försiktigt på dörren. Hon öppnar dörren, och då uppenbarar sig en sydamerikansk rätt fet donna som ser ut att heta Raffaella och äger en bordell. Från sitt säte, och ner till lilla mig på marken, skriker hon på aggressiv Rinkeby-svenska:

”KANN DO INTE VÄNNTAA?!! BOSSEN ÄRR TRASIG VA!!!”

På en sekund, om ens det, har jag släppt matkassen, spolat mitt osäkra leende, tar tag i dörrlisterna och häver mig in i bussen. Skriker tillbaka: HAR DU PROBLEM???

Väntar 1 sekund till, innan jag frågar henne igen: HAR DU DET??!

Hon tittar på mig, mer förvånad än rädd, och säger ”ja...?”, dvs ja som i ”ja, jag sa ju nyss att jag hade det...?”, gissningsvis av språkkrocken.

”mm, BRA, men låt det FAN inte gå ut över mig din J***A S***A!” skriker jag.

Hoppar av bussen sen, och förvånar mig själv när jag i rent testosteronrus ger bussen ett knytnävsslag så det ekar över halva centrum. Sätter mig i kuren igen, och skakar som ett asplöv av aggression. Tog ganska snabbt det mogna beslutet att inte ta den bussen, då jag inte skulle klara av att vara i närheten av henne den närmsta halvtimmen, och vice versa. Bara några sekunder senare puttrar bussen iväg. Bussen efter henne är försenad, så jag får vackert vänta i 30 minuter. Det är bra. Känner hur adrenalinet rinner ur mig som öl från en opluggad tunna. Skakningarna upphör succesivt, och tills nästa buss anländer har jag blivit mitt vanliga jag igen. Instinct has left the building. Jag har honom att tacka för mycket. Men har en känsla av att jag en gång kommer få ångra hans bekantskap. Skitsamma. Han är min trognaste vän. Och vi har varit med om mycket tillsammans. Vem skulle annars kalla en busschaufför för subba mitt på ljusa dan om inte han?