Rerun

Ibland är jag rent korkad. Får väldigt lätt ångest av fel sorts människor. Jag drar till mig kaxiga, brådmogna slynor som bara måste hoppa framför mig och vresa upp sina äckligt normala liv, och sina teser och kissnödiga påhopp. Hela konceptet med dom är som en dålig film; Även om man inte sett just den filmen förut, så kan man den, man vet hur det slutar, och man gillar den inte. Är man smart så lämnar man bion. Men det KAN ju bli bättre... men det blir det aldrig. Det rör sig om tjejer mellan 14 och 20 bast, pojkvän, äldre, vart ihop nåt år, och är sorglig vilseledd i illusionen om att det kommer vara för evigt. Pretentiös som få, ofta med nån menlös pågående utbildning i bagaget. Genusvetenskap, psykologi. Jag vet inte vad jag stör mig mest på med dessa människor. Att dom är kriminellt vanliga, eller att dom TROR sig vara kriminellt ovanliga. Eller så kanske det bara är att dom är fett annoying. Kvällens dåliga film heter ylvah. Kvinnan som dagen innan fångade min uppmärxamhet med beundransvärt korkade uttrycket ”98% av alla hyrbilar innehas av män!”. Även om jag blev barnsligt fascinerad av hennes intelligens, eller rättare sagt bristen på den, så hamnade vi på nåt underligt vänster i en diskussion i min gästbok. Gav henne en chans att motbevisa mina farhågor, jag gjorde verkligen det. Men efter några inlägg filmen blev precis så dålig som man hoppades att den inte skulle bli. Slynan började med att analysera mig, förnedra mig, nedvärdera mig och kaxa sig. Parallellt med att hon, citat ”tycker synd om mig” och ”jag förstår hur du har det för jag har själv panikångest”. Ser snabbt på hennes civilstatus, hennes look och några dagboksinlägg att hon och jag inte spelar i samma ångest-liga. She wish. Ångest för henne är att bryta en nagel. Hon vet inte vad en panikattack innebär. Hon skulle inte klara av den. för bara några timmar tidigare låg jag på golvet, med både armar och ben ur funktion, svettandes, väsandes, försökandes att ställa mig upp. Jag skulle skatta mig lyckliga att få hennes bortskämda liv. Efter hennes förolämpningar är det kört. Och jag var inte ens på bråkhumör ikväll. Instincten sa redan för 24 timmar sen att hon är bad news. Nåt inom mig vill iallafall ge henne en chans. Kanske kan hon åtminstone bli kvällens tidsfördriv innan ångesten kommer. Försent inser jag att hon sugit för mycket kuk för att hennes sista hjärnceller ska ha förskonats från utplåning, och dom sista överlevande stackarna har hjärntvättats av genusvetenskap. Hon gör alla misstag man kan göra som feminist och chatsällskap, och uppfinner dessutom några nya. Hon avfyrar den ena plumpna förolämpningen efter den andra, samtidigt som hon gör några uppriktiga försök till debatt. Får nog efter ett tag och blockar horan. Jaja. Misstaget korrigerat. Hon lever kvar i några timmar till i mitt minne, innan det är dags att lämna bion. Sen fadar slynan bort, och sällas till dom andra från fabriken. Imorgon kommer det nån ny förväxt fjortis som ska analysera och förolämpa. Men nu har jag lärt mig att inte lita på nån mer som visat tendenser att suga ut min energi. Imorgon blockar jag slynan innan hon hinner öppna över-fittan. Hot from the heels från denna diskussionen passade jag även på att avsluta min 4 månaders vänskap med Daniella. Klarar inte av folk som tar min energi, oavsett om det är vänner eller feminister. Kändes skönt på ett sätt. Även fast jag är ensam igen. Men jag har nog alltid varit det. Kommer alltid vara. Ingen får komma innanför mitt skal. Ni är alla ovärdiga tills motsatsen bevisats. Lunar är ytligt. Helgon är ytligt. Livet är ytligt. När jag dör får jag peace of mind. Tills dess kan snälla ord skickas via mail. Ja, jag menar DIG.