Made In Sweden
Vi hade firmafest igår. Eller företagsfest kanske jag ska säga; alla 37 varuhusens personal var samlade på ett ställe, närmare bestämt Skavsta flygfält. 1300 pers totalt. Henrik Schyffert var konferencier, och även om det kändes lite corny att hjälten Henrik Schyffert skulle ödsla tid på vårat företag, så var det en soft insats, och många sköna skämt såklart. Många var härligt politiskt inkorrekta, något som det finns alltför lite av i dagens läge. Efter det var det lekar. I väntan på att stationerna skulle bli lediga satte vi oss på en stock för att vänta, givetvis sätter sig Björn och Maria bredvid mig, normalt har jag inget emot hans sällskap, men jag visste när vi suttit på bussen 1 timme i morse att dom kommer bli ihop under dagen. Instinct. Men när detta skedde hade dom inte kommit så långt än, utan var bara på flirtstadiet, komplett med mjuka leenden och utstuderade frågor. Det räcker för att kittla min ångest. Som om inte det räckte så sätter sig Carro och Jocke på min andra sida, också 2 kollegor, men som varit ihop i 1 år. Kärlek på båda sidor. Pallar inte. Får mindre ångestkänslor, och börjar fundera. Efter det flöt dagen på relativt smidigt, även om ensamheten då och då gjorde sig påmind. Allt folket runt omkring mig fick mig att känna mig ensammare än vad jag gör framför datorn, hemma, själv. Jag kom på mig själv med att seriöst överväga självmordssätt. Helt seriöst. Gick i tur och ordning igenom dom olika klassikerna. ”Pistol…för jobbigt att tjacka, sikta rätt, lära sig skjuta… tänk om jag ångrar mig, då har jag lagt ut 5000 spänn på en picka…”…”Piller… hm… hur många ska man ta då… tänk om jag tar för lite och ligger drogad i flera dagar…”…”…hängning… för creepy…”…”handlederna… tänk om jag ångrar mig… får gå med Tröja hela sommaren”…Funderade även på vilka jag skulle skriva brev till, och om det kanske var ide att skissa på några innan ångesten slukar en helt. Jag skrämdes inte av mina tankar, kände heller ingen skuld mot min familj eller vänner; Mitt liv. Min ångest. Att leva för nån annan torde vara det mest idiotiska skäl nånsin till att inte ta livet av sig. Folk som säger ”men tänk på din familj” är personer som är lyckliga, som inte har nån koll alls vad det handlar om. Går runt i ren panik på området, och mycket riktigt ser jag snart Björn och Maria hålla handen.
Men jag snackade ändå med folk, och dom snackade med mig. Kände nog fler än dom flesta där, i och med att man slavat 3 år för 7 olika varuhus, så har man lärt känna en del dårar, på både gott och ont. Vissa kom t.o.m. fram till mig och sa att mitt arbete underlättat deras, och sa att jag borde få fredspriset. När jag jobbade i Göteborg för 6 månader sen träffade jag bl.a. Robban, en färsk, ambitiös kille på 18 år. Har hjälpt honom med problem och frågor via mailen, vilket är mitt jobb. Men han såg mig nästan som en högre stående varelse. Jag ser själv så på högdjurena ovanför mig, nästan som en kändis. Men känns dumt när det handlar om mig. Men smickrande nevertheless. Han verkade nästan lite chockad över att jag kom ihåg hans namn, och bemödade mig att snacka CS med honom i 15 minuter, även fast bemödade nog är fel ord, då nöjet var lika mkt på min sida; en av många nödvändiga distraheringsmoment när ångesten ligger nära till hands. Fram mot kvällen insåg jag att ångesten obönhörligen var på väg, och jag skulle snart bli smärtsamt medveten om hur långt det var mellan mig hemmets trygga isoleringen. Ingen stesolid plockade jag med mig heller. Jag började därför en kamp mot klockan, som går ut på att supa mig så full jag bara kan. Satsa allt på ett kort. Häver i mig cider efter cider, och som tur var föll fyllan åt rätt håll, och räddade mig återigen från mig själv. Går in i hangaren, då en ridå dras upp. Där står E-Type med crew och sjunger helt rabiat dom första tonerna till Africa. Jobbet hade hyrt fucking E-Type. För exakt 10 år sedan köpte jag och min kompis Tommy tillsammans vår första CD-skiva, Made In Sweden. Och nu står jag här och får se en av mina idoler. Albumet håller fortfarande, och till min förtjusning kör han Russian Lullaby. Han blir den stora räddningen från ångesten den kvällen. Direkt när konserten är slut börjar såklart tankarna igen. Jag bestämmer mig att fort gå till mitt tält, och hoppas på att somna ifrån den. Jag hör hur 80-tals discot börjat bakom ryggen på mig, något som vanligtvis brukar få mig på bra humör när jag är packad, men nu kände jag bara att det var försent. Ångesten var för stark. Precis som livet är försent för mig. Jag somnar in i tankarna på hur omgivningen skulle reagera om jag var död.
Men jag snackade ändå med folk, och dom snackade med mig. Kände nog fler än dom flesta där, i och med att man slavat 3 år för 7 olika varuhus, så har man lärt känna en del dårar, på både gott och ont. Vissa kom t.o.m. fram till mig och sa att mitt arbete underlättat deras, och sa att jag borde få fredspriset. När jag jobbade i Göteborg för 6 månader sen träffade jag bl.a. Robban, en färsk, ambitiös kille på 18 år. Har hjälpt honom med problem och frågor via mailen, vilket är mitt jobb. Men han såg mig nästan som en högre stående varelse. Jag ser själv så på högdjurena ovanför mig, nästan som en kändis. Men känns dumt när det handlar om mig. Men smickrande nevertheless. Han verkade nästan lite chockad över att jag kom ihåg hans namn, och bemödade mig att snacka CS med honom i 15 minuter, även fast bemödade nog är fel ord, då nöjet var lika mkt på min sida; en av många nödvändiga distraheringsmoment när ångesten ligger nära till hands. Fram mot kvällen insåg jag att ångesten obönhörligen var på väg, och jag skulle snart bli smärtsamt medveten om hur långt det var mellan mig hemmets trygga isoleringen. Ingen stesolid plockade jag med mig heller. Jag började därför en kamp mot klockan, som går ut på att supa mig så full jag bara kan. Satsa allt på ett kort. Häver i mig cider efter cider, och som tur var föll fyllan åt rätt håll, och räddade mig återigen från mig själv. Går in i hangaren, då en ridå dras upp. Där står E-Type med crew och sjunger helt rabiat dom första tonerna till Africa. Jobbet hade hyrt fucking E-Type. För exakt 10 år sedan köpte jag och min kompis Tommy tillsammans vår första CD-skiva, Made In Sweden. Och nu står jag här och får se en av mina idoler. Albumet håller fortfarande, och till min förtjusning kör han Russian Lullaby. Han blir den stora räddningen från ångesten den kvällen. Direkt när konserten är slut börjar såklart tankarna igen. Jag bestämmer mig att fort gå till mitt tält, och hoppas på att somna ifrån den. Jag hör hur 80-tals discot börjat bakom ryggen på mig, något som vanligtvis brukar få mig på bra humör när jag är packad, men nu kände jag bara att det var försent. Ångesten var för stark. Precis som livet är försent för mig. Jag somnar in i tankarna på hur omgivningen skulle reagera om jag var död.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home