Hur kan man älska när man hatar sig själv?

So it begins. Efter 12 timmars inre strid för att hålla ångesten under kontroll, så kan jag inte stå emot längre. Medicinskåpet nästa. Sömntabletter. En feg utväg. Ångesten vann. Igen. Ångest 2584 - Marcus 3. Men vem räknar? Minsta sak kan trigga det; Ett ord. En bild. En tanke. Vadsomhelst. Och ingenting.
Jag framstår säkert som patetisk. Om inte annat för att jag jämnt ska skylta med det i mina dagböcker. Men jag vill bara dela det med nån. Jag MÅSTE det. Det blir övermäktigt annars. Jag lever med den dagligen. Den är med mig överallt, som en outröttlig plågoande, ständigt pushandes mig längre och längre fram mot vansinnets kant. Som om den testar mig. Försöker hela tiden lista ut mina nya smärtgränser, efter att dom andra är spräckta och passerade. Jag försöker finta bort den. Idag cyklade jag 1 mil, skrev en dikt och försökte under timmar att chatta bort den. Det går inte. Man kan inte bli kvitt sin skugga, eller hur? Ibland vill jag bara sluta springa. Bara falla ner på knä, och dö. Varje dag med paranoian och ångesten får mig att hata mig själv ännu mer. Det är som en ond cirkel. Sömntabletten har börjat kicka in så smått. Jag ska försöka sova. Jag vet inte hur länge jag finns kvar. Hur länge jag klarar. Jag tror inte jag kommer leva till 26. Jag hoppas inte det. Förlåt mig.

Det är svårt att somna när man är för trött
Det är svårt att vakna när allt man är är dött
Det är svårt att skratta när ingen vän är kvar
Det är svårt att gråta när man inga tårar har
Det är svårt att hålla huvudet högt efter varje törn
Det är svårt att vara kall när man ser eld i varje hörn
Det är svårt att älska när man hatar sig själv
Hur kan man älska när man hatar sig själv?