Catfights

Lyckades knulla ångesten tillfälligt idag och ta mig ner till affären för att handla föda. Ren hunger som tvingade ut mig egentligen, så jag borde väl inte ta nån cred för bravaden. Löpsedlarna för dagen handlar om en 17-årig flicka som cuttat sin mor till döds. Med egna erfarenheten av den svenska psykvården i minnet blir jag inte förvånad över rubriken. Är t.o.m. för uppgiven över vad som händer i mitt eget liv just nu för att kunna känna empati. Packar ner mina onyttigheter i kassen och går därifrån. På hemvägen ser jag en mor, som väntar tålmodigt några meter före sin dotter. Flickan är 2-3 år, och har fullt sjå med att hålla koll på benen, då hon uppenbarligen precis lärt sig att gå. Och likt den genomsnittlige dokusåpa deltagaren idag består hennes ordförråd mest av korta små stön. Hon har just fått sett på en myra, och försöker hitta bokstäverna för att konstatera detta för sin mor. ”Ja, en myra är det!” säger modern pedagogiskt. Flickan står några sekunder och kollar på den...

*STAMP*

*STAMPSTAMPSTAMP*

”Stampade du på myran?” Sa modern glatt. ”Tjena falköga” tänkte jag. Sen går tankarna till vad det egentligen gör att barn inte kan låta småkryp vara ifred, utan alltid måste döda dom. Vari ligger fascinationen över att ta död på ett liv? Flickan hade förmodligen inte ens lärt sig gå på pottan. Ändå var en av hennes första instinkter att döda. Föds vi människor onda? Ligger det i vår natur?