Resan till andra sidan

Hopplösheten sköljer över mig. Alla livets dåliga ideer slår ned i mitt kranium, som en örn på en fisk; kanske borde jag skära mig? Kanske borde jag ta livet av mig? Kanske borde jag bli hög på stesolid? Kanske borde jag sjukskriva mig i ett halvår?

Detta är inte tankar. Det är valmöjligheter. Jag ligger i sängen, och funderar allvarligt på var och ett av dessa alternativen.

Att skära mig... nej. För kladdigt, ingen ser det, och sen har man ett fasligt sjå med att dölja ärren.
Självmord... definitivt. Men inte just nu.
Hög på stesolid... Ja. Imorgon. 2 får räcka sålänge.
Sjukskriva mig i ett halvår... Ja. Minst. Fixar även det imorgon.


Skrev ett mail till en gammal vän:

”jag vet inte vad jagf ska ta mig till...*gråter*
klarar inte denna smärtan mer.... jag vill inte leva längre.,, jag kan inte leva med detta längre. jag klarar inte det. det går inte. kan inte.
förstår du?
jag måste dö. jag klara inte av att bära mer smärta.”

Om jag hade städat, skrivit breven, och haft pillrena så hade jag gjort det ikväll.
Men jag har ingetdera. Men klarar inte att leva sålänge jag som jag planerat. Hade tänkt runt 28 år, kanske t.o.m. 30. Men inser nu att jag inte klarar av livet längre. Gör jag det så blir det innan året är slut. Vet att det måste bli med piller. Även om risken finns att man tar för lite och bara ligger där drogad i flera dygn, så är det ändå säkrast, jämfört med alternativen. Det finns inget kvar för mig i detta liv. Jag gör mer nytta i statistiken död, än vad jag gör andandes.