Selektiv destruktivitet

Drog från jobbet lite tidigare idag. Vägen till tunnelbanan kantas av nykära, par, kk, 14isar som tror sig kunna kyssa franskt, och diverse Anstaciakopior strategiskt placerade för att ge undertecknad ångest. Dom lyckas. När jag väl dimper ner på ett säte i T-banan är det inte bara det faktum att vagnen förvandlats till en grill, där vi resenärer har tagit kycklingarnas plats, som gör att jag svettas, utan just pga ovannämnda äckliga stickor i ögonen. På vagnen sitter jag tungt framåtlutad, vaggandes, orolig. Om min själv kunde föra ljud hade den låtit som en brunstig jävla svan som desperat tog sina sista plask i ett hav av olja, döendes i abnorm kåthet. Jag lyfter huvudet upp och betraktarna dårarna omkring mig. Lyckligtvis är min vagn fri från Amor och hans båges offer. Där finns en trashig 3-barnsmamma, med magen att döma en 4:e på väg, alternativt ett gravt fetmaproblem. Där finns den spinkiga indiern på 30 +, komplett med Flandersbrillor, loafers och en veckfri skjorta, bredvid honom en likadan till. Ser ut som dom skapats på en jävla fabrik ffs. Bakom dom sitter en gråhårig, bister ensam man, och på andra sidan sitter ett par där det enda som verkar hålla ihop deras ruttnande kroppar är huden.. om ens det. Jag ger dom 1 år. Tops. Bredvid mig sitter två rödhåriga feminister, och jag kan nästan höra hur det frasar om deras armhålor, trots att dom är väl dolda bakom diverse plagg som var populära på 60-talet. Jag ser på alla dessa mönniskor, och frågar mig själv vad fan jag blir så hispig för. Jag ser mig själv som en nolla i ena sekunden. Men här i vagnen är jag kung. Ingen av dessa människorna har sett det jag sett, vet vad jag vet, eller är på väg dit jag är. Ingen av dom har nån framtid. Jag själv är 25 år, singel och har egentligen alla möjligheter i världen. Men jag vet det inte själv, förutom i dessa små stunder då allting blir så påtagligt. När jag skuttat av vagnen har jag redan glömt vem som är kungen. Återigen upptar brudarna mot min vilja mitt synfält. Men jag har iaf lyckats anamma så mkt glädje att jag orkar ta mig hem, och t.o.m stanna för att hyra en film innan. Väl inne i videoaffären har jag en otrolig beslutsångest. Fattar först Fäst Vid Dig, men jag släpper den lika fort; vill inte garva ensam. Igen. Inte ikväll. Våld. Nåt med våld. Ser Irreversible, den utländska filmen med kåtsubstitutet Monic Belluci. Har läst om den. Den ska innehålla en kontroversiell våldtäktsscen. Jag väljer bort även denna; vill inte betala för att se nån brud våldt@s. Hade det vart gratis så är det en annan sak :]. Downloadar skiten kanske. Blir till slut en rulle med Chris Rock och Bernie Mac. Också humor egentligen, men svart humor, vilket är ok en kväll som denna. Jag pyntar, kommer ut, och där har alla partierna infesterat torget med varsin husvagn. Själva står dom där och delar ut broschyrer och annat äckligt till alla stackars förbipasserande. Jag förbereder mig på att möta dom värsta; vänsterpartiet. Funderar i skallen ut vad jag ska säga om nån billig feminist kommer och ska försöka snacka till sig min röst. ”så destruktiv är jag inte” blir det snabbaste svaret, men bevtivlar att dom kommer fatta det roliga i det. Hade vart ännu roligare om man vetat att jag några dagar tidigare medvetet stångat huvudet i duschkaklet i en av mina många ångestattacker, och sedan nekat dom min röst pga att DET var destruktivt. Selektiv destruktivitet. Jag tar istället omvägen, innan jag kan planterar mig på bussen hem.
Kommer hem, ställer in käket i kylen. Jag klarade det. Hela vägen hem. Nu är det bara jag och datorn hela helgen. Inga äckliga par, inga feminister, inga kåtbrudar, bara jag, skräpmat och massa surfande. Stesoliden räcker fram till på måndag, godiset är köpt, filmen isläng i DVDn. Då slår det mig; Jag måste lämna tillbaka skiten imorgon. Så sprack den helgen. Bra Marcus!