Dead man walking

Japp. Då vaknade man då. 3:00. Pigg som en präst på en söndag. Med ångest som bokstavligt talat gör att jag skakar. Jag vaknar av att jag ligger och skakar. Ingen ide att försöka somna om nu, iallafall inte utan piller. Dumt nog loggar jag in på kräksajten. Det enda som kan få mig i balans nu är ett mail, eller ett gbinlägg. Givetvis finns det inget sånt här. Bara ett muppigt svar från nån som heter thuffi. Jag pallar inte. Klockan 3:00 på natten, somnat med ångest, drömt mardrömmar, vaknat med ångest, och störta rätt in i det blåoranga runkbåset lunarstorm och se nån jävla hårdsubba med långårigt förhållande och som ska försöka lära mig om moral och livet. Det är inte samma värld, fatta. Vi har samma kroppar, vi bor i samma land, men det är inte samma värld. Det går inte att applicera det lyckliga tänkandet på mig. Ni tror ni vet vad ni snackar om, ni tror ni vet lösningen, ni tror ni vet aaaaallting, men ni vet ingenting. Jag har så mycket smärta i mig att varje andetag gör ont. Varje tanke på lycka smärtar. Varje tanke på en ny dag är en pina. Varje bussfärd ett helvete. Varje antydan till kärlek är en mardröm. Ändå fortsätter jag söka närhet hos er. Bara för att bli avvisad. Ignorerad. Jag hatar att sälja min själ till er. Bara för att se när ni trampar sönder den. Bara denna veckan har människa efter människa fått leka med den. Om jag inte sätter ut min själ i skottlinjen, då får jag av er höra ”ja, med DEN inställningen så..”... och om jag gör det så blir jag trampad på. Vänner... är du min vän? Nej, svara inte. Jag vet att du inte är det. Då hade du inte låtit mig må såhär. Jag har fått så mycket skit att jag inte vet vem jag är längre. Blivit lurad så mycket att jag inte klarar detta mer. Detta är bara ord. Men kunde ni se in i min själ, för bara en sekund, så skulle ni förstå. Jag äter, jag sover, jag jobbar. Men jag är död. Helt död på insidan. Kan inte skratta längre. Inte glädjas. Inte hoppas. Inte tro. Jag har dött under flera år. Vem jag en gång var vet jag inte längre.
Jag kan inte känna kärlek mer. Varken känna eller uppleva. Ge eller ta. Det finns bara en väg kvar för mig att gå nu, att ta det sista steget och dö på riktigt. Jag har redan bestämt mig för att det får bli piller. Jag vet bara inte när än, förhoppningsvis innan året är slut. Jag vill inte leva detta liv längre. Och detta liv vill inte leva med mig.