The fear that give men wings

Klockan är mycket. Det har blivit den tiden på dygnet då Marcus ska mucka med allt och alla. Hugger för minsta lilla. Och inte ens det ibland. Ingen går säker. Folk i diskusen, folk på klotterplanket, msn, övriga nätet, gamla vänner, nya vänner. Alla är i skottlinjen. Några förstår. Men dom flesta gör det inte. Och jag kan inte bläjma dom. Inte ens jag förstår. Varför jag gör så. Varför jag mår såhär. Eller jo, det är inte helt sant. Jag VET varför. Pga ångesten. Så mycket ångest fyller mig dagligen, från det att jag slår upp ögonen, tills det att jag faller svettig i golvet sent inpå natten, knockad av mina demoner. Jag klarar inte av att hålla allting inom mig. Jag sipprar ut så mycket jag måste, för att överleva. Jag har på några år blivit precis så pain in the assig som jag då ansågs vara, men inte var. Egentligen borde jag ha smäll. Av nån. Vemsomhelst. I care not. Kanske hade varit skönt. Få ett slag i ansiktet, bli slagen tillbaks till medvetande. Jag söker det varje dag. Går in i folk på stan medvetet. Balanserar på tunnelbanans kant när tågen dundrar in. Men ingen finns här. Ingen finns här att att varken slå mig eller krama mig. Ingen finns här att säga hatiska ord, eller snälla. Jag dör en liten bit för varje dag. Varje dag som förverkats blir till ett ärr, som bränns fast i mitt hjärta. Jag ser inte liv eller ljus i dagen. Jag ser ångest, smärta, hat, ensamhet. Jag gläds inte åt livet. Jag längtar efter döden. Endast mardrömmarna om natten ger mig andrum från ångesten. Jag ser fram emot dom. Även om dom skrämmer mig, så är det en paid motherfucking vacation jämfört med att vara vaken. Halsar sliskig Passoa och Midori från baren, tillsammans med stesolid. Rinner ner i halsen. Ångar upp i hjärnan. Underlättar dödskampen. Kampen som är mitt liv. Jag kan inte dö än. Men jag kan droga bort verkligheten under tiden. Med eller utan din hjälp.