Dead Man Walking

”Varför badar inte DU?!” säger en dyblöt leende kollega till mig. Hela jobbet är kvällen till ära ute på en badplats, och jag är den enda som inte hoppar i. Sitter på en klippa en bit bort och iakttar dom. Jag hör frågan, men har inte hunnit tänka ut ett bra svar än. Han frågar mig igen, i tron om att jag inte hörde... ”Va, varför badar inte du Mackan?”. ”Nån måste ju ta sitt ansvar och föreviga er” säger jag och håller upp min digitalkamera med ett corny flin. Han nöjer sig med ursäkten och går bort till dom andra och plumsar i igen. Sanningen är för delikat för att jag ens ska kunna med att säga den till nån. Och även om jag förmådde mig säga orden så hade ingen fattat. Under min T-shirt finns ärr efter ärr inristade på min kropp. Minnen från depressionen, som jag alltid kommer att bära. Även om depressionen mot allt rimlighet skulle överge mig, så kommer ändå ärren finnas kvar, efter alla år av förtvivlan, då jag sk*rit mig med r*kbl*d för att lindra ångesten, för att sedan falla ihop på badrumsgolvet i mitt eget bl*d av matthet. Jag förstår det inte än idag varför jag gjorde så. Och jag skulle gärna haft det ogjort, precis som i princip allting som ångesten fört med sig. Nu äter jag medicin mot det. Den fungerar precis så bra att jag hindras från att skada mig själv. Men inte mer. Läkarna har sedan länge slutat att bry sig. Och jag med. Jag är bara ett skal som hålls vid liv för att upprätthålla en politiskt korrekt ide om att det är fult att ta sj*lvmord. Det var längesen jag fick slut på skäl att leva. Som vanligt är det inte killen på bilden som skrivit dagboken.


[Alla * i denna dagbok är till för att Lunarstorms varnings-lampa inte ska blinka, och så att dom därigenom inte ska kunna tracka att jag brutit mot deras precious-regler och beskrivit v*ld i text. Sist gång jag skrev en liknande dagbok så tog dom bort hela mitt krypin som jag haft i 2 år. Hur patetiskt det än må låta, så är denna f*ttsite mitt andningshål ]