Antfarm of doom

Jag har en myrstack på min uteplats. Eller ja... stack och stack. Det är mer en sandfläck i A4-size. Har sett hur dom ända sedan våren kämpat tappert med sitt projekt, lyckligt ovetandes om att det är döfött. Jag låter dom hållas. Av empati. Även fast jag vet att den är dömd att förr eller senare försvinna. Tar inte jag bort den, så lär HSB göra det när grannarna upptäcker den. När jag städar på uteplatsen, så låter jag alltid pisavakvasten missa stacken. Ser rätt komiskt ut, en kliniskt ren uteplats, med en hög sand i mitten. Vilket är en bedrift då undertecknad är extremt pedantisk. Sätter mig på min nystädade uteplats, njuter av solen, dricker lite gott, och lägger t.o.m. en sockerbit till myrorna. Börjar fundera. Kanske är det JAG som borde oroa mig istället. Kanske är det jag som är dömd att försvinna. Depressionen äter på mig mer och mer för varje dag. Spillrorna av mitt förra liv är krossade och bortblåsta, och det ända som vittnar om att det är jag är min spegelbild. Om ens det. Myrorna gör något. Bygger något. Har följeslagare. Ett syfte. Vad har jag? Folköl, räkningar och ett gäng feminister som misstagit mig för antikrist. Slår vad om att det nånstans i sandhögen sitter en fet jävla drottning och jäser, och garvar åt mig samtidigt som hon får oral tillfredställelse på commando. Vem fan tror hon att hon är? Imorgon ryker stackfan. Mark my words!