Monday, August 02, 2004

Äntligen måndag!


Strax innan jag skulle fylla 23 satte jag ett dödsdatum på mig. Hade jag inte fått ordning på min ångest, min depression eller mitt struliga liv innan jag den 4:e februari 2004 då jag fyllde 25 bast, så skulle jag ta livet av mig. Det är väl rätt safe att säga att jag misslyckades på alla punkter, alltifrån att få ordning på livet, till att avsluta det. Nu vet jag att det inte går att sätta ett sådant datum. Lika lite som jag kan sätta ett datum när jag ska festa. När jag ska träffa nån. Eller ens när jag ska orka gå till jobbet. Ångesten är cirkusdirektören, för denna freakshow vi kallar Instinct. 10 för dom stora, 5 för dom små. Pensionärer går gratis. Och feminister får betala dubbelt. Allt och inget är vad som krävs för att sätta igång freakshowen. Allting verkar kul för er när ni står på utsidan tältet. Spännande. Men ni få som kommer in på insidan vill oftast gå direkt ut, eller ha refund. Jag är svår att leva med. Jag GÅR inte att leva med. För jag ser bara ångest. Överallt. Även i dom ljusa punkterna. Jag ser problem istället för lösningar. Jag ser hat istället för kärlek. Där andra människor bävar inför döden, där längtar jag. Som imorse. Skulle gå över ett övergångsställe. Just detta övergångsstället är som övergångställenas bermudatriangel. Ingen jävel stannar, trots stopplikt. Så även denna morgon. En mor i en silvrig kombi sprängde fram, och jag var så sugen på att springa ut i gatan. Antingen hade hon tvärnitat, då hade jag vunnit. Eller så hade hon inte hunnit nita. Då hade jag också vunnit. Jag hade inte brytt mig om jag blivit kinasallad. Nu sprang jag inte ut. Nöjde mig med att övertydligt slå mig själv i huvudet med handflatan, som i ”är det helt jävla dum kärring” när hon körde förbi. Varför jag inte rusade ut? Jag visste inte om det var stopplikt då. Jag påbörjar aldrig en diskussion som jag inte är säker på att vinna. Men så fort jag kom till jobbet frågade jag en kollega om stopplikten, vilken han bekräftade. Imorgon när kärringen kommer ställer jag framför henne. Gud, låt henne käfta emot, snälla. Apropå The Big Boss (tm), så har vi en pingstkyrka i Sollentuna. Inte som andra pingstkyrkor, i övergivna ruckel. Nej, detta är en hightech-kyrka med välansad trädgård, äggskalevita fasader, futuristisk design, och som körsbär i glassen, en diodskylt med ett nytt budskap varje dag. Ibland har dom t.o.m små animationer i form av kors och solar. Dagens budskap blinkade ”Äntligen måndag! Välkomna herren denna solens dag!” i Loranga-orange färg. Hade jag inte varit suicidalare än hela Jackass-gänget tillsammans, så hade jag nog garvat åt det. Ironin i att ännu en helg gått igenom helvetet, bara för att mötas av en krystad skylt som försöker pracka på mig frälsning varje dag på väg till slavjobbet. Jodu min skatt. Ge mig en en blondin med vispad grädde på, denna måndaxmorgon, så kan vi snacka frälsning sen.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home