Flickan [PG7]

Klockan är runt 9:00, och jag vaknar utsövd. Inte så mycket tack vare läkemedlen kvällen innan som var nog till att få en mindre oxe ur spel. Tvärtom, så brukar dom göra mig relativt snurrig på mornarna. Det har ibland hänt när jag tagit mindre doser än den igårkväll, att jag dagen efter missar dörrar med 0,5 meter, vilket resulterar i att axeln slår i väggen. Rivjärn, sockar och gladpack kan hamna i kylskåpet, och jag glömmer ständigt tider. Men så inte imorse. Även om ångesten är där innan jag ens slagit upp ögonen, så är jag förvånansvärt pigg fysiskt. Går upp, tvingar i mig mat, kletar in lite gel i håret. Tittar mig själv i spegeln. Ser faktiskt oförskämt bra ut idag. Lyckades t.o.m. få till en kul manga-frilla. Kanske man skulle unna sig en liten fotosession i busskuren på väg till jobbet. Sagt och gjort, tar med mig digitalkameran och knatar iväg till jobbet, duktigt försenad på 4 nätta timmar. En av dom få fördelarna med att behandlas som luft på jobbet är att man kan dyka upp och sticka när man vill. Även om jag inte utnyttjar det, förutom dagar som dessa. Annars ger jag mer av mig själv än vad jag har betalt för. Och egentligen, mer av mig själv än vad jag orkar. Jag känner hur jag bränner ut mig mer för varje dag. Men jag bränner ut mig på mina villkor. Jag väljer det själv. Att jobba bort ångesten är det minst destruktiva alternativet jag har idag. Så i brist på bättre och tills vidare är det så det får bli. Har eventuellt planer på att släpa mitt arsle till yoga nån gång i höst. Hitta mig själv och lite skit. Duger det åt Madonna så duger det åt mig. Hursomhelst. När jag anländer till fotoateljen, som andra skulle kalla busskur edsberg norra, så är den fett befolkad av ett dagis som ska på det obligatoriska teaterbesöket. Två fröknar som kunde knäckt extra som vallhundar vilken dag som helst gör sitt bästa för att hålla ihop skocken. Fyra små små blonda flickor på 5 bast har intagit min stambänk. Jag blänger omedvetet lite på dom till en början. Skulle ju fota ju. Går ju inte med dom där. Men shit vad söta dom är, där dom sitter och sprattlar med benen som inte ens når halvvägs ner till marken, och totalt ignorerandes gestapofröknarna kacklanden. Deras leenden vittnar om en total harmoni, helt oförstörda och ovetandes av den ångest som sedan länge vittrat sönder mig. Ovetandes om räkningar, depressioner, svek, hat, ensamhet och repriser av Kvinnofängelset. Dom diskuterar bussfärger. Med sådan entusiasm att man kan tro att det är det enda på denna jord som betyder något. Ivrigt och lekfullt betar dom av alla möjliga och omöjliga bussfärger. Fucking bussfärger! Jag kan inte sluta se på dom. Jag fascineras av dom. Deras livsenergi smittar lite på mig, för stunden. Plus att dom som sagt var ruggigt söta. Jag vill ha en sån. Bara plocka än. Fröknarna har ju ändå så många. Kan väl jag få EN ynka... varför måste man skaffa kvinna först för att framavla en sån söt liten varelse. Säkert nåt sossarna kommit på. Allt är deras fel. Börjar drömma mig bort till en twisted och långsökt Lilla Huset På Prärien-framtid, med hus, fru och fyra små blonda flickor som hoppar hage, då plötsligt flickan längst bort möter min blick. Bussfärgsdiskussionen avbryts... Hennes leende tynar bort, och ansiktet blir undrandes. Och hon tycks tänka ”varför ler inte du som alla andra vuxna”... det är som om hon kan se igenom min bisterhet, alla mina murar, allt mitt kött och psyke, och läsa mina innersta tankar. Som om hon lyckats knäcka gåtan. Och med en enda blick ställer mig mot väggen. Mången gång har jag stirrat okända människor i stan i ögonen, med min ibland medvetet mordiska blick. Okända människor som jag sett i ögonvrån stå och iaktta mig, kanske t.o.m. höra dom på håll hur dom säger nåt nedsättande om mig. Då vrider jag huvudet och stirrar ner dom, tills dom vänder bort blicken. Här, i busskuren, så gör en liten flicka på 5 år så med mig. Jag, Marcus, 25 år och 185 cm lång vänder bort blicken till förmån för asfalten. Jag frågar mig själv...”Ja Marcus....varför i helvete ÄR du inte lycklig som alla andra...”... hm. Svarar nån annan gång. I’ve got work to do. I dubbel bemärkelse. Jag är nog redan borta från hennes tankar, och kommer aldrig mer tillbaka dit. Medans hon etsat sig fast i mina, förmodligen för livet, utan att ens veta om det.