There and back again

Vaknar upp i ett kolsvart rum, och måste i några sekunder fundera på vart jag är. Landstingets omisskännliga blå filt borde vara en fet clue, men alla pillrena som fortfarande härjade i min hjärna satte P för allt vad minnen och instinkt heter. Men inom loppet av en minut spelas gårdagens scenario upp. Allt ifrån det patetiska självmordsförsöket till diskussionen om huruvida jag skulle magpumpas eller ej. Tittar runt i rummet, och ser att jag inte är ensam. En kille ligger och sussar i sängen bredvid mig. Stackarn. Måste haft ett helvete med mina snarkningar. Klockan visar 5:48. Jag skuttar upp ur sängen, och tar på mig mina kläder som ligger i en hög på golvet bredvid. Killen bredvid vaknar till och stirrar trött och buttert på mig från andra sidan rummet. Hade jag föregående morgon vetat att jag skulle behöva byta om inför en annan kille hade jag definitivt inte valt mina Homer Simpson-kallingar i silvrig satin. Men det kändes ändå som mitt minsta bekymmer i det läget. Jag levde ju trots allt. Kan inte ens ta livet av mig rätt. Minns bl.a. att sentimentaliteten fuckade det för mig kvällen innan. Hade aldrig varit så taggad att lämna världen som då. Men jag ville göra lite saker innan. Skriva brev, kanske maila en och annan på luderstorm, skriva en sista dagbok. Fixa nån som tog hand om katten. Satt i valet och kvalet med en redan påbörjad överdos av stesolid och stilnoct i magsäcken, och en panisk känsla av att snabbt räkna ut hur jag skulle kirra katthjälp, utan att nån skulle få veta mina planer. Vilket såklart var en omöjlig ekvation. ”Öh, ursäkta, jag ska ta livet av mig, kan du som bor 50 mil ifrån passa min katt...”. Resultaten blev en halv överdos.

Tidigt i måndags morse började skiten. Ringde desperat till Sollentuna psyk. Bad om att få träffa en läkare, fort som fan. Den enda jag hade var ’stjärnan’ som jag haft tidigare, som var kall som en isbit, och som jag vid ett flertal tillfällen tidigare sagt att jag inte vill ha nåt att göra med. Så även denna gången. Men dom sa att jag fick ta honom, och gilla läget. Fast han var ju på semester nu. ”Jag skickar hem ett akutteam till dig” sa kossan i luren. Orka. Jag skulle för fan till jobbet. Dessutom suger akutteamet hästkuk. Drar iväg till jobbet men får min första ångestattack efter bara en halvtimme. Ringer upp Sollentuna psyk igen. Kan riktigt höra hur jobbig dom tycker att jag är. Ber att få prata med tjejen som bokar in läkarbesök, som jag pratade om i morse. Tjejen säger snäsigt att hon är upptagen. Fine, jag ringer om 10 minuter igen säger jag. Ringer 10 minuter senare, får sitta i kö, kommer fram. ”Vänta ska jag se om hon är ledig nu” säger hon. Då kopplar slynan bort mig, och jag hör en röst säga att dom gått på lunch. Jag ringer upp igen. Hör hur nån lyfter på luren och lägger på igen. Får en till ångestattack. Går in till chefen, säger att jag inte klarar av att jobba mer. Han säger att han vet, han är invigd i mina problem, och en blick från mig räckte tydligen. Plus att jag hade gråten i halsen. Fanfan fitta och bananskal. Hade lovat mig själv att inte låta ångesten gå ut över jobbet. Nu är det same shit all fucking over again, och jag lär bli omplacerad innan första höstlövet fallit. Åker upp till Sollentuna psyk. Äckligt nog har dom placerat världens sötaste och trevligaste blondin där, som effektivt hindrar Instinct komma fram. Dock dyker senare ett stycke oknullat nötkött på 110 kg upp som har attityd, och blondinen är borta. Enter instinct. Säger att jag vägrar gå därifrån förrän jag fått träffa en läkare, eller åtminstone fått en tid hos en läkare. Hon vägrar. Hon har återigen ringt ett akutteam som är på väg hem till mig enligt henne. ”Du kan få träffa en läkare nu, men det dröjer...” säger hon och verkar hoppas att det ska få mig därifrån. ”Jag kan vänta” säger jag. Hon ser bekymrad ut, och stänger dörren. Hon kommer tillbaka efter 10 minuter och ber mig återigen komma tillbaka när min första läkare är tillbaka från semestern. Först skulle jag få träffa en, och helt pltsöigt inte. Jag blir förbannad och frågar vad jag behöva göra för att få vård. Skriker att jag väntat i 20 år nu. Skriker att jag skär mig själv. Att jag inte pallar ett till apatiskt akutteam. Vill ha hjälp NU. Jag vet att jag förmodligen blev jobbigaste patienten of the year när jag stod där. Hade dom varit servitriser och sjukhuset varit en restaurang så hade dom loskat i min soppa. Men jag anser att jag har rätt till att vara förbannad. Efter alla felmedicineringar, oempati, felbehandlingar, förnedrande förhör, och kanintevillintefårinte så har jag rätt att vara sur. Jag forsätter spy galla: ”Vad krävs? Måste jag snitta nån för att jag ska få hjälp? Måste jag snitta en utrikesminister? Är det det enda sättet?”. Hon står och gapar i några sekunder. Tar min 1,5 liters petflaska och kastar den iväggen. ”Nää vet du vad, nu a-anmäler jag dig till p-polisen!!” säger hon med illa dold rädsla, låser dörren och springer iväg på sina glasstrutar. ”Neej, gå inte ut, han är livsfarlig! Han hotar mig!” skriker hon längs korridoren till folk som är på väg att passera mig i andra ärenden. ”Slyna” muttrar jag för mig själv, och börjar gå därifrån. Kanske hade jag inte haft nåt problem med att käfta med snuten heller, men orka. Orkaorkaorka. Lämnar raskt sjukhuset och hoppar på första bästa buss hem. Väl hemma slås jag av impulsen att avsluta livet. Börjar tugga piller, som aldrig förr. Då dyker akutteamet upp. 3 herrar. Dom går in med skorna, och sätter sig i soffan. En för talan. Dom andra 2 är nog bara bodyguards. Han är irriterad och vresig. Frågar hur många tabletter jag tagit, och vilka sorter. Drar mig till minnes, även om jag redan där är lika stenad som en otrogen iranier. Han ställer frågorna så snabbt att jag inte ens hinner svara på föregående. Men svarar ärligt. Han säger nåt om att det inte är bra, och att jag inte borde ta så många. Sen åker dom. Och jag fortsätter knapra. Några timmar senare dyker ett nytt team upp. Betydligt trevligare. Vet inte hur dom hamnade där, för allting därifrån till 5:48 på tisdagsmorgonen är mer eller mindre än enda stor minneslucka. Kom iallafall att jag på Danderyks psykakut lyckades bortförhandla magpumpning. ”Äh, jag har stor kropsshydda, jag påverkas inte så lätt” sluddrade jag med kisande ögon inför läkaren. Avdelnigen är steril och trist. Enda som finns att göra är en suddig 20” TV med 1an, 2an och 4an. Vårdarna är uptighta, sånär som på en liten pingla. Men vilka är oddsen. Kan inte stöta på brudar i vanliga fall, tror knappast jag skulle ha en fetare chans på psykakuten...”så öh....kommer du hit ofta eller...”...”får jag bjuda på en tranbärsjuice i plastmugg?”...”ska vi gå till mitt madrasserade rum och kela?”. En man i 50 års åldern, stor som ett hus dundrar fram till mig. ”TOMMY!” skriker han och räcker fram handen. ”Marcus” piper jag tillbaka. Hans skägg är fullt av bruna klumpar. Efteråt tar han sin hand och kladdar av den mot sin redan kraftigt nedfläckade brynja. Som om MIN hygien var hans största problem. Ryser lite åt tanken på alla baciller min hand just nu berikades med. Springer in på dass och tvättar mig grundligt. Min första tanke är att jag måste därifrån. Stället osar misär och misslyckande. Efter ett snack med doktorn så är jag good 2 go. Pinglan ler mot mig, och släpper ut mig. Hör Tommy skrika i bakgrunden... ”VAFAN FÅR HAN GÅ FÖR???!?!? JAG DÅ??? VA???? JAG ÄR FÖR FAAAN FRISKARE ÄN HONOM!!!.

Kanske.