Spöket Linux
Jag hade en gång en nära vän som hette Linus. Han lärde jag känna när jag började mellanstadiet, jag var ny i klassen och blev trackad för att jag kom från Göteborg. Linus var inte bland dom snälla, han gjorde en ganska fånig ramsa om mig. Den gick ”Marcus, marcus knarkmaskin - går på hasch och heroin”... Fråga mig inte hur men efter några månader blev vi vänner. Linus var inte på nåt sätt ett elakt barn, tvärtom. Han var from som ett lamm, gillade hundar, elektronik, lego, splatterfilmer. Han förstod sig inte på musik alls. Inte jag heller på den tiden. Vi älskade Simpsons jag och han. Särskilt dom avsnitten med kärnkraftverket, och Itchy & Scratchy. Så fort det gick nån schyst våldsfilm på lördan stod vi på måndag morgon på skolgården och diskuterade hur kroppsdelar flög, och hur ball den var. På lektionerna fick fröken hyscha oss för vi satt och fnittrade. Vi skapade t.o.m en serie som hette ”provområdet”, den gjordes på det sätt att man tog ett A4, delade det, och på den halvan rymdes 4 rutor som man kunde rita en serie i. Handlingen var enkel; ruta 4 skulle sluta med en atomexplosion. Resten var våra att fylla i. Min favorit var en som jag tror jag gjorde... ruta ett upptäcker en man att han är fastkedjad i en atmobomb med ena benet. i ruta 2 hugger han av sitt ben för att komma därifrån. i ruta 3 ser han till sin förvåning att han är fastkedjad även i det andra benet... och i ruta 4...ja...ni vet... Vi introducerade även en lek på skolgården som vi kallade Piraya, den var även den lika enkel. En grop bakom skolan innehöll pirayor låtsades vi. En fick vara s.k. fodervärd och hans uppdrag var att kasta i alla andra skolbarn som var med på leken i gropen, och barnens jobb var att slippa undan honom. Enkelt och kul.
Men allt var inte frid och fröjd. Linus hade en väldigt dominant och överbeskyddande mor. Hon hette Laila och var psykiskt störd. Hon ville egentligen inte släppa iväg Linus till skolan alls för där kunde hon inte ha uppsyn över honom. Men hon var ju tvungen för att inte hamna i fängelse, så hon fick vackert släppa iväg lilla Linus till plugget. Dock följde hon med honom varje dag, hämtade honom varje dag, och detta var ju såklart upplagt för att dom andra i klassen, och hela skolan så småningom skulle snacka om. Linus blev väl inte direkt mobbad, men dom andra gjorde sig lustig på hans bekostnad. På nåt vänster tog han aldrig åt sig. Han uppträdde som om han inte hörde dom. Inte minsta tillstymmelse till reaktion vsiade han. Värst var nog tjejerna. Men dom visste inte bättre. Även fast många av dom som jag träffat i efterhand är ytliga apor så är dom förhoppningsvis nånstans vettiga människor hoppas jag. Linus fick aldrig vara ensam hemma. Om Laila skulle ut och handla så var han tvungen att följa med. Han fick inte gå utanför affären utan var tvungen att vara en meter från Laila hela tiden. Linus fick leka med andra men bara om dom kom hem till honom. Och det var bara jag som ville det till slut. Jag bjöd hem Linus en måndag till mig att leka, men han sa att han skulle kolla med sin mamma först. Så vi kom överens om tisdan... nästa dag när det ringde ut frågade jag om han skulle med hem, men då mumlade han bara att hans mamma ville att han skulle vara hemma. När vi skulle på skolresa en gång i en vecka, så köpte Laila Linus en drös SNES-spel som kompensation för att han inte fick åka. Förutom detta var Laila gravt störd. När jag var hemma hos henne och lekte med Linus ville hon vara med när vi spelade TV-spel. När jag och Linus vann över henne i ett racing spel kallade hon oss mobbare. Hon frågade om vi tyckte det var kul vara elaka mot folk. Sen sprang hon ut och smällde igen dörren. Dom hade världens äckligaste hund som hon gödde, och som blev jättefet. när vi satt och åt morrade den åt mig och visade tänderna pga att jag inte ville dela min mat med den. Lailas råd var att låta den fortsätta annars skulle den bita mig. Hon försökte söka lån en gång när jag var där. Hon satt i samtal när jag kom innanför dörren med en banktjänsteman, och så len på rösten hade jag aldrig hört henne innan. Dock kunde jag höra hur hon blev mer och mer förtvivlad, och till slut skrek hon;”DETTA ÄR JU INTE BÄTTRE ÄN DET ÄR I ARABVÄRLDEN!!” varpå hon kastade på luren. Hon hade aldrig jobbat i hela sitt liv. Bara gått på soc. Och levde därefter. En gång stod hon på sin balkong i bara brudklänning och skrek, alltså verkligen SKREK. En annan gång gick hon ut kl. 6:00 på morgonen och gungade gunga naken. När några byggjobbare garvade åt henne sa hon ”det är faktiskt synd om mig, jag har mens”. Ofta kom hon till skolan och skällde ut lärarinnan mitt framför ögonen på oss. Och då snackar vi utskällning. Konstant gapande utan andhämtning. Hon blev illröd i ansiktet och spottade. Allt detta ledde till att Linus blev kraftigt understimulerad och förblev som en 10-åring i sinnet under alla dom åren jag kände honom. Hans hjärna fick aldrig dom intryck den var ämnad att få. Varken tjejer eller killar ville umgås med honom.
Hans psykiska utveckling hämmades att han förblev fast i en 10-årings tänkande under nästan hela sin tonårstid. Dock var han ändå den smartaste i skolan, för under alla ensamma dagar hade han som jag sa utvecklat ett intresse för elektronik och visste vid 12 års ålder mer om kretskort, dioder, datorer än nån annan i hela bohuslän. Han skruvade upp precis allt som kom i hans väg, token. Microugnar, klockradios, TV-apparater. Skolan försökte förgäves ingripa mot hans mor. Det tappraste försöket gjorde skolkuratorn, som lyckades ta sig enda fram till halltröskeln då Laila hållt honom hemma från skolan i ett halvår. Hon kallade henne ”djävulens utsända” och smällde igen dörren.
Några sexuella övergrepp spekulerades det i, ett rykte som inte är bekräftat var att när man ringde på en gång öppnade Linus dörren naken, med läppstift avtryck på kroppen. Jag hade inte blivit förvånad om det stämde. När jag gick på toaletten hos honom en gång fann jag hennes könshår över hela muggen. Groce. Hittade Linus på Lunar för några år sen... han kallar sig Linux, och har tagit körkort, förlovat sig, och verkar trivas med livet. På hans krypin återspeglas mkt av 10-åringens naivitet då han berättar att han gillar dansband, och skriver vilka hans favorit-mat affärer är. Men jag beundrar att han ändå klarat sig så bra ändå. Jag hoppas att han inte har nån kontakt med sin mamma idag. Har tyvärr hört att hans tjej förtrycker honom, och vakar över honom som en hök. Men inget kan vara värre än hans mamma. Jag vet inte varför jag inte tagit kontakt med honom. Jag vet inte. Jag tänker på honom ofta. Blir nedstämd. Nästan lite lipig.
En dag för flera år sedan på lunar hittade jag ett svar på ett diskusinlägg jag skrev angående datorer. Linus svarade på det. Antagligen ovetande om att det är jag som dolde mig bakom signaturen Instinct21. Jag svarade men sa aldrig att det var jag. Vet inte varför. Antar att det är bäst såhär.
Varje gång jag ser hans bilder, är det som att se ett spöke. Kanske kunde jag gjort nåt mer för att hjälpa honom på den tiden. Hans mörka blick får mig att återigen tänka på hans mammas mörka, instängda illa luktande lägenhet, med den morrande hunden. Och inte minst leatherface morsan själv... Och där bodde han i nästan 20 år.
Jag vill inte blicka bakåt mer. För mycket coulda woulda shoulda. Jag vet inte ens om jag vill blicka framåt.
Men allt var inte frid och fröjd. Linus hade en väldigt dominant och överbeskyddande mor. Hon hette Laila och var psykiskt störd. Hon ville egentligen inte släppa iväg Linus till skolan alls för där kunde hon inte ha uppsyn över honom. Men hon var ju tvungen för att inte hamna i fängelse, så hon fick vackert släppa iväg lilla Linus till plugget. Dock följde hon med honom varje dag, hämtade honom varje dag, och detta var ju såklart upplagt för att dom andra i klassen, och hela skolan så småningom skulle snacka om. Linus blev väl inte direkt mobbad, men dom andra gjorde sig lustig på hans bekostnad. På nåt vänster tog han aldrig åt sig. Han uppträdde som om han inte hörde dom. Inte minsta tillstymmelse till reaktion vsiade han. Värst var nog tjejerna. Men dom visste inte bättre. Även fast många av dom som jag träffat i efterhand är ytliga apor så är dom förhoppningsvis nånstans vettiga människor hoppas jag. Linus fick aldrig vara ensam hemma. Om Laila skulle ut och handla så var han tvungen att följa med. Han fick inte gå utanför affären utan var tvungen att vara en meter från Laila hela tiden. Linus fick leka med andra men bara om dom kom hem till honom. Och det var bara jag som ville det till slut. Jag bjöd hem Linus en måndag till mig att leka, men han sa att han skulle kolla med sin mamma först. Så vi kom överens om tisdan... nästa dag när det ringde ut frågade jag om han skulle med hem, men då mumlade han bara att hans mamma ville att han skulle vara hemma. När vi skulle på skolresa en gång i en vecka, så köpte Laila Linus en drös SNES-spel som kompensation för att han inte fick åka. Förutom detta var Laila gravt störd. När jag var hemma hos henne och lekte med Linus ville hon vara med när vi spelade TV-spel. När jag och Linus vann över henne i ett racing spel kallade hon oss mobbare. Hon frågade om vi tyckte det var kul vara elaka mot folk. Sen sprang hon ut och smällde igen dörren. Dom hade världens äckligaste hund som hon gödde, och som blev jättefet. när vi satt och åt morrade den åt mig och visade tänderna pga att jag inte ville dela min mat med den. Lailas råd var att låta den fortsätta annars skulle den bita mig. Hon försökte söka lån en gång när jag var där. Hon satt i samtal när jag kom innanför dörren med en banktjänsteman, och så len på rösten hade jag aldrig hört henne innan. Dock kunde jag höra hur hon blev mer och mer förtvivlad, och till slut skrek hon;”DETTA ÄR JU INTE BÄTTRE ÄN DET ÄR I ARABVÄRLDEN!!” varpå hon kastade på luren. Hon hade aldrig jobbat i hela sitt liv. Bara gått på soc. Och levde därefter. En gång stod hon på sin balkong i bara brudklänning och skrek, alltså verkligen SKREK. En annan gång gick hon ut kl. 6:00 på morgonen och gungade gunga naken. När några byggjobbare garvade åt henne sa hon ”det är faktiskt synd om mig, jag har mens”. Ofta kom hon till skolan och skällde ut lärarinnan mitt framför ögonen på oss. Och då snackar vi utskällning. Konstant gapande utan andhämtning. Hon blev illröd i ansiktet och spottade. Allt detta ledde till att Linus blev kraftigt understimulerad och förblev som en 10-åring i sinnet under alla dom åren jag kände honom. Hans hjärna fick aldrig dom intryck den var ämnad att få. Varken tjejer eller killar ville umgås med honom.
Hans psykiska utveckling hämmades att han förblev fast i en 10-årings tänkande under nästan hela sin tonårstid. Dock var han ändå den smartaste i skolan, för under alla ensamma dagar hade han som jag sa utvecklat ett intresse för elektronik och visste vid 12 års ålder mer om kretskort, dioder, datorer än nån annan i hela bohuslän. Han skruvade upp precis allt som kom i hans väg, token. Microugnar, klockradios, TV-apparater. Skolan försökte förgäves ingripa mot hans mor. Det tappraste försöket gjorde skolkuratorn, som lyckades ta sig enda fram till halltröskeln då Laila hållt honom hemma från skolan i ett halvår. Hon kallade henne ”djävulens utsända” och smällde igen dörren.
Några sexuella övergrepp spekulerades det i, ett rykte som inte är bekräftat var att när man ringde på en gång öppnade Linus dörren naken, med läppstift avtryck på kroppen. Jag hade inte blivit förvånad om det stämde. När jag gick på toaletten hos honom en gång fann jag hennes könshår över hela muggen. Groce. Hittade Linus på Lunar för några år sen... han kallar sig Linux, och har tagit körkort, förlovat sig, och verkar trivas med livet. På hans krypin återspeglas mkt av 10-åringens naivitet då han berättar att han gillar dansband, och skriver vilka hans favorit-mat affärer är. Men jag beundrar att han ändå klarat sig så bra ändå. Jag hoppas att han inte har nån kontakt med sin mamma idag. Har tyvärr hört att hans tjej förtrycker honom, och vakar över honom som en hök. Men inget kan vara värre än hans mamma. Jag vet inte varför jag inte tagit kontakt med honom. Jag vet inte. Jag tänker på honom ofta. Blir nedstämd. Nästan lite lipig.
En dag för flera år sedan på lunar hittade jag ett svar på ett diskusinlägg jag skrev angående datorer. Linus svarade på det. Antagligen ovetande om att det är jag som dolde mig bakom signaturen Instinct21. Jag svarade men sa aldrig att det var jag. Vet inte varför. Antar att det är bäst såhär.
Varje gång jag ser hans bilder, är det som att se ett spöke. Kanske kunde jag gjort nåt mer för att hjälpa honom på den tiden. Hans mörka blick får mig att återigen tänka på hans mammas mörka, instängda illa luktande lägenhet, med den morrande hunden. Och inte minst leatherface morsan själv... Och där bodde han i nästan 20 år.
Jag vill inte blicka bakåt mer. För mycket coulda woulda shoulda. Jag vet inte ens om jag vill blicka framåt.
posted by Lita at 2:00 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home