Ingenmansland [PG15]
Muppade runt på Luderstorm igår. En flicka skickade ett lajv-mess. Klickade, och fick se att det var Anna, min klasskamrat i 7:an och 8:an, fortfarande kvar på andra sidan landet. Kvar i samma ort t.o.m. Liten jävla värld. Men det slutar inte där. Jag ströläser hennes dagböcker, och fastnar för ett inlägg långt tillbaka, med rubriken ”F E M I N I S M” (med stora bokstäver och mellanrum). Klickar och ser hur det inleds med typ ”såg ett pucko på lajv idag... han skrev typ antifeminist - javisst...*suck*...att ingen fattar att feminism inte betyder manshat....” unt so weiter. Dom vanliga mantrana om hur feminismen är missförstådd. Jag kan dom alla. Men börjar fundera. Och ta mig fan om det inte var JAG som skrev det messet hon syftar på. Jag hade en 5:a över på mobben den gången, och var sugen på att fajtas genom att framhäva det mest opolitiskt korrekta som finns: antifeminismen. Vill minnas att några feminister nappade, och jag fick mig serverad kvällens distrahering av min egen ångest på silverfat. Sjuk cirkel: Jag ser klasskompis jag inte sett på 10 år på internet - hon skriver om mig, utan att veta om det, några månader innan.
Kan tillägga att jag inte är antifeminist längre. Inte heller feminist. Senast igår skrev jag så tangenterna glödde mot feminismen. Var länge väldigt aktiv på http://www.antifeminist.nu där jag skrev en del artiklar som
http://www.antifeminist.nu/?si...
http://www.antifeminist.nu/?si...
m.fl. Ett tag var jag nära att hamna i vad som skulle bli den första antifeministiska styrelsen. Men jag bangade ur. Av diverse anledningar. En hel massa faktiskt. Sen dess blev jag mindre och mindre aktiv, och slutade till slut helt att besöka sidan. Men kallade mig fortfarande stolt antifeminist. Debatterade i år efter år, i feministforum efter feministforum. Jag skar på den tiden i min arm med r*kblad, hade ingen respekt för mig själv, hur skulle jag då kunna ha det för feminister? För mig var dom bara ett sätt att lindra ångest. Läste på om löneskillnader, våldtäkter, rakning och gud vet allt. Debatterade dag och natt. Jag käkade feminister till frukost. Kunde snacka ner dom flesta i sömnen. Då och då unnade jag mig lyxen att spy galla på dom ohämmat, och lyckades på så sätt med konststycket att bli portad 2 gånger från feministforumet på lunarstorm, och var orsaken till att helgon.net fick införa blockningsfunktion i sitt forum. Härjdade mest pga att det kändes bra. Att få spy. Men varför emot just feminism? För att ta det korta svaret: jag anser mig inte ha en avundsvärd position pga mitt kön. Vi är alla människor i detta träsk som kallas livet. Jag har misshandlats. Jag har lönediskriminerats. Även jag har blivit trampad på. Och faktum är att jag en gång blivit sexuellt trakasserad. Jag säger inte att det är synd om mig, men väldigt få feminister hade pallat en dag i mina skor. Låt mig iaf slippa höra gnället som är dagens feminism 2004.
Men...
Även antifeministerna har gått mig på nerverna på sista tiden, då dom växt sig till en manlig motsvarighet av feminismen, gnälliga som ooljade dörrar. När jag skummade igenom inläggen på mitt gamla tillhåll, antifeminist.nu, så trillade jag över ett inlägg om våldtäkt. Upphovsmakaren skrev att en tjej som tar en svarttaxi och våldtas, mer eller mindre får skylla sig själv. Jag kunde inte hålla mig, och ställde honom mot väggen. Här är hela kaoset:
http://www.antifeminist.nu/mes...
Innan jag vet ordet av, så har jag fått hela mitt gamla gäng på mig. Inte för att jag gråter. Vill ändå inte förknippas med folk som anser att en våldtagen tjej får skylla sig själv. Men det är lite påtagligt att finna sig själv i ingenmansland. Som en pusselbit som inte vill passa in nånstans. Men kanske är det så det ska vara. Kanske är det mitt öde *cue the fucking violins*
I slutändan tar allting bara så mkt energi. Sitta på nätet och snacka om en politisk åsikt. Döfött. Lämnar mer och mer allt vad politik heter bakom mig. För varje dag som går ägnar kommer jag ett steg längre från skiten. Det är skönt. Frigörande. Livet ska inte vara politiskt tjafs. Livet är idag, just nu. Livet är det som passerar medans vi tjafsar. En klyscha, men ack så sant, är att livet är för kort.
Livet är en gåva, och jag vill inte slösa mer med den än vad jag redan gjort. Nu vill jag börja leva. Nån som vill följa med?
Kan tillägga att jag inte är antifeminist längre. Inte heller feminist. Senast igår skrev jag så tangenterna glödde mot feminismen. Var länge väldigt aktiv på http://www.antifeminist.nu där jag skrev en del artiklar som
http://www.antifeminist.nu/?si...
http://www.antifeminist.nu/?si...
m.fl. Ett tag var jag nära att hamna i vad som skulle bli den första antifeministiska styrelsen. Men jag bangade ur. Av diverse anledningar. En hel massa faktiskt. Sen dess blev jag mindre och mindre aktiv, och slutade till slut helt att besöka sidan. Men kallade mig fortfarande stolt antifeminist. Debatterade i år efter år, i feministforum efter feministforum. Jag skar på den tiden i min arm med r*kblad, hade ingen respekt för mig själv, hur skulle jag då kunna ha det för feminister? För mig var dom bara ett sätt att lindra ångest. Läste på om löneskillnader, våldtäkter, rakning och gud vet allt. Debatterade dag och natt. Jag käkade feminister till frukost. Kunde snacka ner dom flesta i sömnen. Då och då unnade jag mig lyxen att spy galla på dom ohämmat, och lyckades på så sätt med konststycket att bli portad 2 gånger från feministforumet på lunarstorm, och var orsaken till att helgon.net fick införa blockningsfunktion i sitt forum. Härjdade mest pga att det kändes bra. Att få spy. Men varför emot just feminism? För att ta det korta svaret: jag anser mig inte ha en avundsvärd position pga mitt kön. Vi är alla människor i detta träsk som kallas livet. Jag har misshandlats. Jag har lönediskriminerats. Även jag har blivit trampad på. Och faktum är att jag en gång blivit sexuellt trakasserad. Jag säger inte att det är synd om mig, men väldigt få feminister hade pallat en dag i mina skor. Låt mig iaf slippa höra gnället som är dagens feminism 2004.
Men...
Även antifeministerna har gått mig på nerverna på sista tiden, då dom växt sig till en manlig motsvarighet av feminismen, gnälliga som ooljade dörrar. När jag skummade igenom inläggen på mitt gamla tillhåll, antifeminist.nu, så trillade jag över ett inlägg om våldtäkt. Upphovsmakaren skrev att en tjej som tar en svarttaxi och våldtas, mer eller mindre får skylla sig själv. Jag kunde inte hålla mig, och ställde honom mot väggen. Här är hela kaoset:
http://www.antifeminist.nu/mes...
Innan jag vet ordet av, så har jag fått hela mitt gamla gäng på mig. Inte för att jag gråter. Vill ändå inte förknippas med folk som anser att en våldtagen tjej får skylla sig själv. Men det är lite påtagligt att finna sig själv i ingenmansland. Som en pusselbit som inte vill passa in nånstans. Men kanske är det så det ska vara. Kanske är det mitt öde *cue the fucking violins*
I slutändan tar allting bara så mkt energi. Sitta på nätet och snacka om en politisk åsikt. Döfött. Lämnar mer och mer allt vad politik heter bakom mig. För varje dag som går ägnar kommer jag ett steg längre från skiten. Det är skönt. Frigörande. Livet ska inte vara politiskt tjafs. Livet är idag, just nu. Livet är det som passerar medans vi tjafsar. En klyscha, men ack så sant, är att livet är för kort.
Livet är en gåva, och jag vill inte slösa mer med den än vad jag redan gjort. Nu vill jag börja leva. Nån som vill följa med?
posted by Lita at 2:06 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home