Invandrare tar våra jobb [PG18]

Ha! Trodde ni att det skulle bli en rasistisk dagbok, så sket ni i det blå skåpet. Ingen utkastning av Instinct idag. No Siree Bob. *drar ett hårstrå från Lunaj-Jicks blekfeta jumpa*. Däremot har EN invandrare tagit mitt jobb. Nämligen Al-Amrid Niya eller nåt. Så helt ute är jag inte med rubriken. Efter 2 veckors tortyr i form av väntan på om jag skulle få en ledig plats som krönikör i Stockholm City, hädanefterbenämnd Fitty, samt en otroligt snäll (med mina mått) vädjan om att typ ”snälla preciousss Fitty, kan jag få ett meddelande om jag inte skulle få platsen”, så kom kallduschen. Idag när jag sömndrucket slår upp nya upplagan av Fitty, så ser jag mr mr Al-Caponyihad kaxigt stå och posera med spelande muckler, välansat fittskägg och irakiska rådjursögon. Det är lite som att komma hem och hitta sin flickvän påsatt av en annan. Man visste att det förmodligen var i görningen, och att man inte platsade, men hade ändå intalat sig att allt var ok. För även om jag sagt till mig själv varje dag under dessa 2 veckor att det är kört, jag kommer inte få det, så hoppades jag ändå. Långt därinne. Och om inte annat, så trodde jag åtminstone, naiv som jag var, att jag skulle få ett mail några dagar innan där det stod sorry mac. Icke. Jävla Fitty. vad som irriterar mig mest är att jag ljugit för mig själv under dessa veckor. Ljugit att jag faktiskt skulle trivts på den mensröda tidningen. Packat till bredden med feminister, svenne-rasister och gräddan av allt det andra som den röda vänstern i dagens samhälle erbjuder. Har flitigt bojkottat tidningen ett bra tag, aldrig plockat den direkt från utdelaren, då hamnar man i statistiken. Alltid läst de exen jag hittat på bänkar etc. Metro har jag kunnat stödja, men icke Fitty. Men ända sedan annonsen, så har jag alltid plockat den från utdelaren. Blir arg på mig själv när jag sitter där på pendeltåget. Allt hopp man byggt upp, alla småkrönikor och utkast till krönikor man skrivit under veckorna utifall om att... och så möts man av Capones billiga krönika. För den var verkligen billig. Visst, han skrev väl ok, men den sög. Och det säger jag inte för jag är fetpartisk. Försöker mildra det genom att hitta bra saker med avslaget. Tja, jag slipper iallafall sanera all skit jag skrivit om tidningen och dess skribenter under ett halvårstid i diverse feministforum runt om på nätet. Sedan kommer bitterheten igen. Visioner om Big Mac mega meny med extra pommes frites och flott hägrar. Tröstmat at its finest. Sedan går tankarna tillbaka till aset som tog min plats. Och Fittys dubbelmoral. Här förnekar man sig inte. ”är du från förorten?” stod det i annonsen. Whattafack! Spela fucking roll! Måste man fucking bli pimp för att få skriva?! Dumt av mig att tro jag, svenne in i märgen skulle ha en chans på illröda Fitty, särskilt med den uttryckliga önskan om att få nån direkt från förorten. Då kommer ljuset. Inser att jag inte gjorde nåt fel. Jag skulle egentligen kunnat skrivit hur bra som helst. Och ändå inte få platsen. För mitt namn är inte på Al-nånting... Det är Marcus. Min hudfärg är inte nötrost-aktig. Den är grisrosa. Det var kört redan när jag tog mina första andetag på BB 1979. Fel namn, fel ras, fel land. Lurar mig själv igen. Jag har blivit buttfuckad av den svenska dubbelmoralen i allmänhet, och Fitty i synnerhet. Så det skriker om det. Ironiskt nog är detsamma buttfuck som blir plåster på själen. Men kanske kan vetskapen om att det inte spelat nån roll hur jag än skrivit göra det lite bättre. Eller ljuger jag bara för mig själv igen? Nåja.

Jag tänker ändå ta Big Macen ikväll...