Instinct - rumskompisen från helvetet [PG18]

”Du skrämmer mig” säger en tjej på Lunarstorm.

Hon är inte den första att påstå detta. Till en början förstår jag ingenting. Hur kan JAG vara skrämmande. Jag ser mig själv som en ganska snäll person. Igår köpte jag blommor till min tandläkare. Till tandläkaren! Dom borrar och har sig. Sånt ska man fan inte uppmuntra. Men idag, 24 timmar senare, så hittar jag mig än en gång helt posessed av ångest och hat. Står bokstavligt talat och slår mina knogar blodiga, mot en trave Samsung-kataloger på jobbet. Tar tag i traven och kastar den över hela kontoret, till skriket av ett ”fittaaa!”. Återigen har jag änglavakt. Ingen varken såg mig eller hörde mig. Hinner t.o.m. plocka upp dom kladdiga broschyrerna och kastar in dom i städskrubben, innan nån ser röran. Nu i perspektiv så frågar jag mig själv vad fan jag sysslar med. Och bilden av mig som skrämmande kanske inte är så jävla avlägsen ändå. Jag är nog inte så jävla charmig som jag vill tro.

Men jag skyller allt på Instinct. Och Instinct skyller i sin tur allt på borderline. Eller borderfuckad som han kallar det.

Men vi tar det från början. Från dagis närmare bestämt. Jag var aldrig direkt mobbad, men fick aldrig direkt nån vän heller. Jag var tyst, snäll, blyg, gjorde inget väsen av mig. Satt i mitt hörn för mig själv och byggde lego. Minns att fröknarna hade satt upp en regel att allt man byggde fick rivas samma dag om dom andra barnen behövde klossar. Och allting revs skoningslöst ned, utom det jag knåpat ihop, tack vare att att dom andra barnen älskade att leka med det jag byggt; piratskepp, bensinmackar, racerbilar... u name it. Minns att det gav mig en liten egokick. Och vann t.o.m. ortens lokala legotävling i min åldersklass. Vad jag inte mindes till en början var alla aggressionsattacker jag fick. Redan som 3-åring slog och sparkade jag i väggar, välte ned spel från hyllorna, skrek, grät, och förstörde. Ungefär som idag på jobbet. Ibland så ofta som 1 gång om dagen. Varje gång var jag som en tornado, fröknarna kunde inte kontrollera mig, utan fick ringa mamma, som fick avbryta sitt jobb för dagen, och kvittera ut lilla mig. Jag kom hem, allt var bra, och nästa dag fick jag ett utbrott igen. Ingen visste över vad. Inte fröknarna, inte mamma. Inte jag själv heller. Inte ens idag. Jag fick bli påmind om det av min mamma för några år sen, för att ens komma ihåg det. Jag hade förträngt det. Men i eftermatten av dom senaste årens aggressionsutbrott så kan jag bara dra slutsatsen att det var Instinct som gjorde sina första försök till uppmärksamhet.

Instinct - Mitt alterego. Den elaka, sarkastiska, hetsiga, korttänkta sidan av mig. Som med tiden kom att bli en egen person i personen. Och efter femtielva liknande utbrott så är jag lika mycket Instinct som Instinct är mig. Vi delar kropp. Som en roommate från helvetet. Ensam Ung Kvinna Söker, fast med 1 person.

Efter dagis blev det fritis. Även om det var kul, vilket jag trots allt tyckte dagis var också, så dök Instinct upp desto oftare. Minns en dag särskilt väl. Jag och dom andra barnen satt och väntade på maten. Hade gjort något jag inte fick (kommer inte ihåg vad...), och en fröken vid namn Per predikade för mig, körde mig med, tjatade och tjatade. På ett väldigt provocerande sätt. Jag gillade inte hans ton. Kom inte ihåg hans ord, men Instinct uppfattade all hans nedlåtenhet mot mig. Det är en bra sak med Instinct, likt en gris som kan hitta tryffel, så kan Instinct spåra ett hot och förakt i andras röster...

Instinct tänkte ”säger han ETT jävla ord till, så ska jag ta upp kniven och hota honom som dom gör på film”.... Per sa ett jävla ord till. Han hade gjort sin poäng för flera minuter sen, men pushade sin tur. Enter Instinct. I ett nafs hade jag fattat den trubbiga matkniven, flugit upp på bordet, bredbent ställt mig mot honom och hållt fram kniven mot honom, samtidigt som jag väste ”håll käften”. Per, och alla dom andra barnen satt bara och gapade. Jag såg dom knappt. Bara stirrade ner Per med allt hat min lilla kropp kunde förmå att prestera. Hade aldrig tänkt göra nånting. Bara göra min poäng, med kniven i lagom filmisk pose. Sekunderna senare avväpnade han mig, och kastade in mig i ett låst rum. Varpå min mamma fick hämta mig, återigen. Nästa dag körde Per med mig igen. Sa att jag fick lämna matbordet, medans dom andra fick sitta kvar. Jag gick runt i korridoren och kände ilskan flöda fram. Då dök Instinct upp igen. Smällde upp dörren till matsalen jag nyss blev avvisad ifrån, och rusade mot Per. Per hade ryggen mot, och var oförberedd. Stångade honom så kraftigt, att han tappade balansen och trillade i väggen. Min hämnd. Signerad Instinct. Var bara 8 bast. Men fick en dubbelt så lång, dubbelt så tung och trippelt så gammal kille på fall. Instinct kunde inte slappna av innan han fått sin hämnd helt enkelt. Om nåt var ofärdigt, så fick han göra det färdigt. En sak har jag lärt mig om honom. Instinct börjar ingenting. Han avslutar bara.

I mellanstadiet flyttade vi ifrån Göteborg, jag och mamma. 10 mil norr hamnade vi. Blev snabbt retad i nya klassen, men lyckades hitta min plats och bli en i gänget. Dock var inte killarna och tjejerna i parallelklassen lika lättblidkade. Varje tillfälle dom kunde, så retade dom mig, pratade högt om min göteborgska dialekt, så jag skulle höra dom. Ibland gick dom t.o.m. fram till mig och hånade mig. Alltid flera stycken samtidigt. En gång då det ringt in tryckte 3 killar in mig i ett hörn och sparkade ner mig. Vid ett senare tillfälle kom en av dom killarna fram till mig, Christoffer hetta han, med sin klass strax bakom, och började återigen sitt hånartal. Vad han inte visste den dagen var att Marcus inte var där. Bara Instinct. Utan att blinka flög Instinct på honom. Med flera år av mobbning som eld, så började han intensivt att slå honom. När Per provocerat honom tidigare, så var det bara några minuter som behövdes. Nu hade han laddat i flera år. Genast sprang hans klass till undsätttning, men dom vågade inget göra; min klass stod på andra sidan. Och på kort tid, så började massan att hurra. Ena sidan på mig, andra på Christoffer. Fler och fler folk anslöt sig, från andra klasser. Hela skolan såg hur Christoffer, som byggt upp en kaxig översittarimage fick sin kropp och sin stolthet slagen. Instinct höll inte tillbaka. Matade sparkar och slag som det inte fanns nån morgondag, på killen som var ett huvud längre. Vid ett tillfälle så stod han på knä i sandlådan, Instinct stod bakom och höll i hans hår med ena handen, och slog på hans huvud, nacke och rygg med den andra. Efter den dagen såg han aldrig åt mig igen. År av mobbning upphörde på mindre än en lunchrast. Efter det försvann Instinct i flera år.

Istället grävde sig depressionen grävde sig allt djupare inom mig. Samtidigt som jag blev besatt av tanken på en tjej. En flickvän. Vill inte ge mig själv nån jävla scoutgloria nu, men jag tänkte aldrig som mina kompisar gjorde, och gör inte än idag. Jag ville aldrig ha nån bara för att sätta på. Jag ville hålla handen, kela, ha en låt tillsammans med nån, smågnabba tillsammans med nån. Dela livet med nån helt enkelt. Men ingen kom. Blev tjejens bästa vän. Killen som lyssnade, som förstod, som man kunde prata med. Men som man inte blir ihop med. Som den brudjunkie jag var, så nöjde jag mig med detta. Hade en sjuk dyrkan och respekt för dessa varelser, som med sin blotta uppenbarelse kunde ge mig så mycket värme. Bara tanken på dom gjorde mig lyrisk. Inombords hoppades jag att nån skulle se mig. Hitta mig. Insåg aldrig på pappret att det var dödsdömt. Tjejerna jag umgicks med gillade farliga och snygga killar Men jag hoppades ändå. Mest för att det gjorde att jag orkade mig ta igenom vardagen. Men priset för att få umgås med dom blev att man utnyttjades känslomässigt. Jag fick ständigt se mig trampad på. Några blåste mig på pengar, men dom flesta på känslor. Lät mig tro att det skulle bli nåt, innan dom smätte bort mig ur deras liv. Om och om igen. Väldigt destruktivt. Det skulle ta för lång tid att gå in på alla som använde mig som dörrmatta. Men en dag, när jag var runt 22. Då sa det bara pang. Jag kunde inte ta mer. Kunde inte. Det var inte bara tjejernas behandling som var nog, vänner som utnyttjat mig, folk i allmänhet. Allting stod mig up i halsen.

Instinct dök upp, och bosatte sig för gott. Vänskapens dagar var över. Jag gick inte att umgås med, iaf inte om du råkade vara tjej. På internet var jag en plåga. Drog på mig blockning efter blockning, utkastning efter utkastning. Fjortisar och feminister stod på menyn. Men så gott som alla, som hade attityd, såg jag till att ge igen dubbelt på, och gör än idag. Jag kan gå till extremes bara för att få min hämnd. Och jag gör det enbart för att själv få closure. Om jag inte avslutar det, om jag inte får min hämnd, så kommer jag dras med minnet i 20 år framåt. Likt en film du måste se slutet på, för att inte undra vad som hände. Även om filmen sög, så måste du ändå se klart den.

Så är jag skrämmande? Hm. Vill ändå inte tro det. Jag vill fortfarande se mig som snäll. Visst kan Instinct fortfarande gå över stock och sten för att få peace of mind. Men även jag kan gå över stock och sten för att få eller få behålla en vän. Och instinct är inte bara bra på att upptäcka skitsnack och hån. Han kan även se en bra människa under en hård yta. Klyshan ’jag kan vara din bästa vän eller värsta fiende’ gjordes nog med oss i åtanke. Jaja min ssskatt, det gjorde den. Äkta vänskap är mycket värt. Man inser inte det förrän den runnit en genom fingrarna. Förrän den är 50 mil bort.

Och förlåt för en förmodligen väldigt trist och ego dagbok. Måste sluta ändå... Instinct kom just ut från duschen. C ya!