Certified Freak
Nu är det klart! Jag är nu officiellt lowlife!
Det enda som är tragiskare än mig torde vara 45-åriga amerikaner som heter Bob, har hår på ryggen, bor hemma, i sin mammas husvagn och har en pudel som heter Popsytox som juckar på deras ben medans dom tittar på en uppgjord footballsmatch med uppknäppta jeans och avslagen Heineken. Eller nej, vänta, jag är tragiskare än Bobarna. Flyttade nyligen om i min lya. ”Va fan ska jag med trettitvåtummarn i stora rummet...? får ju ändå aldrig besök” konstaterade jag bittert, och släpade in TVn, DVDn, Xboxen och stereon i mitt sovrum. Placerade dom framför min ekande tomma dubbelsäng, och spenderade återstoden av helgen med att ligga ner, spela, zappa, se på DVD och äta nonstop-karameller ur min egen navel. Allt medans livet rann förbi på utsidan. Som om inte dubbelsängen jag tvingas sova i varje natt var ett tillräckligt stort hån mot min existens.
Nåja. Såg Shrek. Igen. Insåg att den antagligen har det finaste budskap en film haft. Identifierade mig lite med Shrek himself. Hur naivt och töntigt det nu kan låta. Har ni inte sett den så se den. Om ni inte ser budskapet som jag, så kanske ni iallafall kan garva åt Eddie Murphy som åsnan.
Har iallafall orkat ta mig till jobbet för att göra livet surt för mina kollegor. Och för dom som bokstavligt talat råkar stå i min väg när jag ska gå dit och ifrån. Sitter ensam i mitt obligatoriska hörne på bussen och stirrar bistert ut på regnet och morgons gråa rusk som rinner nedför rutan, när en blondin dimper ner i sätet framför mig. Minsann. 25 år och en vagina som kan knäcka valnötter om hon bara försökte. Hennes hår väller över min hand som har ett stadigt tag om hennes nackstöd. Oops. Håller kvar handen. Var längesen jag kände kvinnohår. Jag gillar det. Skulle kunna ta fram en sax och klippa av henne en tofs utan problem. Som hårfetischen i Charlies Angels. Men jag har ingen sax. Känner på det lätt med fingertopparna, låter det glida mellan fingerspetsarna. Blundar och tar in hennes parfym, ämnad för vemsomhelst utom mig. Japp. Jag är ett Certified Freak. Kanske inte skulle hänt om jag fick lagom dos fitta som alla andra. Ditt fel. Bitch. (och överlever mittt lunarkonto denna dagboken blir jag mäkta förvånad). Äh. Egentligen är det inte det jag vill. Jag är ganska asexuell när allt kommer omkring. Livet fuckar med mig ändå, så jag blir knullad på annat håll. Oroa sig inte.
När jag stiger av bussen pinnar den potentiella nötknäpparen iväg på sina två spiror. Billig techno vräker på in min nya MP3-spelare. Bortsprungen Blondie, speedad musik, regn, morgon och åsynen av Svenssons på min 100 m sträcka fram till perrongen gör att Instinct tittar fram. Han har kommit på ett jävligt bra sätt att dämpa ångest. Det fungerar varje gång. Det är att gå in i folk. Det är inte riktigt som det låter. Eller så är det exakt som det låter. Det är ganska enkelt. När du går i en folkmassa, så väjer du automatiskt när du möter nån som går emot dig. Din axel vänder lite lätt på sig, och snäll som du är så släpper du förbi den mötande personen. Och så fortsätter det tills du är igenom. Så brukar jag själv göra. Men när ångesten nalkas, så dyker Instinct upp. Och hans metod är inte lika finkänslig. Han väljer ut en sträcka, från A till B. Sedan får folket som står på hans sträcka antingen flytta på sig, eller se sig bortknuffade. Med stadiga, snabba kliv plöjer jag in i folkmassan. Fjortisar, tonårsgäng, pendlare, mammor, pappor, ingen tas nån hänsyn. Dom flesta ser redan innan på mig att jag inte tänker väja, där jag blänger på dom med lätt nedsänkt huvud. Många väjer då klokt nog. Dom som inte gör det flyger åt sidan, gör piruetter eller stapplar bakåt av kollisionen. Jag är beredd på smällen. Dom är det inte. Och innan dom hinner fatta vad som hänt, och ge mig stryk (vilket jag borde ha) så är jag borta i massan. Roligast var i sommar när jag mitt på stockholms T-central en varm sommardag fick kristallklar ångest. Hade solglasögon på, och Linkin Park i lurarna. Knockade säkert 40 pers innan jag var framme. Firade med en milkshake vid mållinjen. Skönast var att knocka omkull 2 översminkade fjortisar som garanterat alltid låtit andra väja. Lärde dom på 1 sekund att livet inte är en dans på rosor, och att andra viljor än deras existerade. Läxan är gratis. Bitch. Men i slutändan är det inte så hemkt som det låter. Varför väjade dom inte? För att dom tog förgivet att JAG skulle väja. Det handlar om mer än bara ångestkontroll. Det handlar om att inte vika sig. Att inte låta egoister bestämma. När kollisionen väl uppstår, så har dom haft chans att undvika den. Men dom antog. Antog att deras vilja skulle gälla. Livet är för kort för att låta andra bestämma din väg. Och detta kommer från mannen som lät hela sin förra helg gå åt till xbox i sängen.
När jag väl klivit av bussen så fejsar jag sista etappen mellan mig och jobbet: vägen. Bilar kör som galningar över övergångstället. Till deras försvar måste jag säga att det inte finns några rödljus, knappt några fotgängare alls, och övergångsstället är sedan länge utsuddat av alla däck. Men där finns faktiskt en stor jävla härgårman-skylt. Men ingen ser den. Återigen tar dom förgivet att jag ska stanna. Men det gör jag inte. Jag går rätt ut i gatan. Till vänster om mig tvärnitar en bil, och efter honom ytterligare 3 bilar. På andra sidan tvärnitar en buss. Och över går jag, without a care in the world, med ett lätt sadistiskt leende på läpparna. Nykickad av tanken på att ha stoppat ett gäng bilar, och vunnit en lek med döden än en gång. Certified Freak var det ja. Äh. Får skylla på TV-spelet. Och läser ni i Metro om en snygg kille som blev köttfärspaj på Infracitys norra övergångställe, så skicka honom en tanke. Förmodligen dog han lycklig.
Det enda som är tragiskare än mig torde vara 45-åriga amerikaner som heter Bob, har hår på ryggen, bor hemma, i sin mammas husvagn och har en pudel som heter Popsytox som juckar på deras ben medans dom tittar på en uppgjord footballsmatch med uppknäppta jeans och avslagen Heineken. Eller nej, vänta, jag är tragiskare än Bobarna. Flyttade nyligen om i min lya. ”Va fan ska jag med trettitvåtummarn i stora rummet...? får ju ändå aldrig besök” konstaterade jag bittert, och släpade in TVn, DVDn, Xboxen och stereon i mitt sovrum. Placerade dom framför min ekande tomma dubbelsäng, och spenderade återstoden av helgen med att ligga ner, spela, zappa, se på DVD och äta nonstop-karameller ur min egen navel. Allt medans livet rann förbi på utsidan. Som om inte dubbelsängen jag tvingas sova i varje natt var ett tillräckligt stort hån mot min existens.
Nåja. Såg Shrek. Igen. Insåg att den antagligen har det finaste budskap en film haft. Identifierade mig lite med Shrek himself. Hur naivt och töntigt det nu kan låta. Har ni inte sett den så se den. Om ni inte ser budskapet som jag, så kanske ni iallafall kan garva åt Eddie Murphy som åsnan.
Har iallafall orkat ta mig till jobbet för att göra livet surt för mina kollegor. Och för dom som bokstavligt talat råkar stå i min väg när jag ska gå dit och ifrån. Sitter ensam i mitt obligatoriska hörne på bussen och stirrar bistert ut på regnet och morgons gråa rusk som rinner nedför rutan, när en blondin dimper ner i sätet framför mig. Minsann. 25 år och en vagina som kan knäcka valnötter om hon bara försökte. Hennes hår väller över min hand som har ett stadigt tag om hennes nackstöd. Oops. Håller kvar handen. Var längesen jag kände kvinnohår. Jag gillar det. Skulle kunna ta fram en sax och klippa av henne en tofs utan problem. Som hårfetischen i Charlies Angels. Men jag har ingen sax. Känner på det lätt med fingertopparna, låter det glida mellan fingerspetsarna. Blundar och tar in hennes parfym, ämnad för vemsomhelst utom mig. Japp. Jag är ett Certified Freak. Kanske inte skulle hänt om jag fick lagom dos fitta som alla andra. Ditt fel. Bitch. (och överlever mittt lunarkonto denna dagboken blir jag mäkta förvånad). Äh. Egentligen är det inte det jag vill. Jag är ganska asexuell när allt kommer omkring. Livet fuckar med mig ändå, så jag blir knullad på annat håll. Oroa sig inte.
När jag stiger av bussen pinnar den potentiella nötknäpparen iväg på sina två spiror. Billig techno vräker på in min nya MP3-spelare. Bortsprungen Blondie, speedad musik, regn, morgon och åsynen av Svenssons på min 100 m sträcka fram till perrongen gör att Instinct tittar fram. Han har kommit på ett jävligt bra sätt att dämpa ångest. Det fungerar varje gång. Det är att gå in i folk. Det är inte riktigt som det låter. Eller så är det exakt som det låter. Det är ganska enkelt. När du går i en folkmassa, så väjer du automatiskt när du möter nån som går emot dig. Din axel vänder lite lätt på sig, och snäll som du är så släpper du förbi den mötande personen. Och så fortsätter det tills du är igenom. Så brukar jag själv göra. Men när ångesten nalkas, så dyker Instinct upp. Och hans metod är inte lika finkänslig. Han väljer ut en sträcka, från A till B. Sedan får folket som står på hans sträcka antingen flytta på sig, eller se sig bortknuffade. Med stadiga, snabba kliv plöjer jag in i folkmassan. Fjortisar, tonårsgäng, pendlare, mammor, pappor, ingen tas nån hänsyn. Dom flesta ser redan innan på mig att jag inte tänker väja, där jag blänger på dom med lätt nedsänkt huvud. Många väjer då klokt nog. Dom som inte gör det flyger åt sidan, gör piruetter eller stapplar bakåt av kollisionen. Jag är beredd på smällen. Dom är det inte. Och innan dom hinner fatta vad som hänt, och ge mig stryk (vilket jag borde ha) så är jag borta i massan. Roligast var i sommar när jag mitt på stockholms T-central en varm sommardag fick kristallklar ångest. Hade solglasögon på, och Linkin Park i lurarna. Knockade säkert 40 pers innan jag var framme. Firade med en milkshake vid mållinjen. Skönast var att knocka omkull 2 översminkade fjortisar som garanterat alltid låtit andra väja. Lärde dom på 1 sekund att livet inte är en dans på rosor, och att andra viljor än deras existerade. Läxan är gratis. Bitch. Men i slutändan är det inte så hemkt som det låter. Varför väjade dom inte? För att dom tog förgivet att JAG skulle väja. Det handlar om mer än bara ångestkontroll. Det handlar om att inte vika sig. Att inte låta egoister bestämma. När kollisionen väl uppstår, så har dom haft chans att undvika den. Men dom antog. Antog att deras vilja skulle gälla. Livet är för kort för att låta andra bestämma din väg. Och detta kommer från mannen som lät hela sin förra helg gå åt till xbox i sängen.
När jag väl klivit av bussen så fejsar jag sista etappen mellan mig och jobbet: vägen. Bilar kör som galningar över övergångstället. Till deras försvar måste jag säga att det inte finns några rödljus, knappt några fotgängare alls, och övergångsstället är sedan länge utsuddat av alla däck. Men där finns faktiskt en stor jävla härgårman-skylt. Men ingen ser den. Återigen tar dom förgivet att jag ska stanna. Men det gör jag inte. Jag går rätt ut i gatan. Till vänster om mig tvärnitar en bil, och efter honom ytterligare 3 bilar. På andra sidan tvärnitar en buss. Och över går jag, without a care in the world, med ett lätt sadistiskt leende på läpparna. Nykickad av tanken på att ha stoppat ett gäng bilar, och vunnit en lek med döden än en gång. Certified Freak var det ja. Äh. Får skylla på TV-spelet. Och läser ni i Metro om en snygg kille som blev köttfärspaj på Infracitys norra övergångställe, så skicka honom en tanke. Förmodligen dog han lycklig.
posted by Lita at 2:12 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home