Licens att gnälla
Inget kan förstöra ens dag som en räkning. INte min iallafall. Jag vet inget mer irriterande, än att betala räkningar. Att göra rätt för sig är klart överskattat. Jag har mycket att gnälla över. Mycket värre saker än en räkning på 300 spänn.
Jag kunde gnällt över att jag ska till tandläkaren imorgon.
Jag kunde gnällt över Gudruns mansskattförslag.
Jag kunde gnällt över att The Cult (se tidigare dagboksinlägg med samma namn, anm.) skickar ut en osjälvständig fjortis i veckan, för att göra livet surt för mig. Mizoe var det denna gången, som magsurt konstaterade att ”du kan ju lära dig att dela in din dagbok i stycken”.. ungefär som jag skrev för en dumbrud jag aldrig träffat, som har så lite att göra att hon kan springa sektledarens Satchels ärenden.
Jag kunde gnällt över att mamman vi anställde mer är intresserade av att fila naglarna än att jobba. Jobbar 5 gånger saktare än mig. Tar ledigt hälften av hennes tider vi gett henne. Och samtidigt deklarerar hon att ”hoppas ni ger mig mer tider, för jag tänker inte gå deltid hur länge som helst”... bah. Vad sägs om att börja med att jobba dom tider du fått biatch? Ska ni nån gång anställa nån, skit i att vara politiskt korrekta.
Men när jag kommer hem efter en fittig dag, en fittig helg, och en fittig vecka, och ser räkningen från landstinget på 300 kr för uteblivet psykologbesök på hallgolvet, så pallar jag inte mer. Det är den ökända droppen som fick bägarhelvetet att rinna över. Letar i plånkan. Nog fan hade jag väl ingen tid. Dom måste ju supit ihop det. Jag VET att jag avbokade den. Hittar lappen till Alica Shwts-nånting... Och visst avbokade jag den. Iallafall tiden för två veckor. Denna missade jag. Vill skylla på nåt. Doktorhelvetet som bokade in tiden. Alla mediciner hon skrivit ut, som fick mig att glömma den. Men jag vet att jag bara kan skylla på mig själv. Sätter mig på hallgolvet med handflatorna i pannan. Dumma jävel. Din hjärna är totalt sönderknullad psykiskt, du har inget liv, inga irlvänner, ingen flickvän. Och du bryter ihop för en räkning. Jävla tönt. Jävla snåla tönt t.o.m. Du har inte ens vett på att uppskatta katten som stryker sig mot dina fötter. Du svarar inte i telefonen som ringer. Bryt ihop för att du inte har nån istället.
Loggar in på internet. Hade för bara 1 timme sen konstaterat att jag inte behöver nån. ”Det är SKÖNT att vara ensam” hade jag t.o.m. sagt til lmig själv. Jag har ju McDonalds. Inget säger ”jag älskar dig” som en plusmeny. Det är lustigt hur mätthet kan döva kärlek. Åtminstone i några timmar. Sedan blir det som en baksmälla. Desperat letar man bland lowlifen på nätet. Nån som kan förstå. Nån som kan lyssna. Men det finns ingen. Dom flesta är bara mer intresserade av att berätta om sig själva. Om sin helg, om sina knull, om sina drinkar, om sina kompisar, om sina problem. Fuck it. Jag orkar inte!! Jag orkar inte höra ett till problem. Jaa, du knullade fel kille. Du lipade säkert dig igenom hela samlaget. Lyxproblem. Snart är det väl synd om Porah för att hennes plånbok är för liten för alla hennes pengar. Jag då? Låt mig knulla fel tjej. Jag vill också berätta om mina problem. Inte bara få följdfrågan ”och hur mår du då?” efter man frågat nån hur läget är, som en slags artig respons för att dom inte ska verka helt oengagerade. Kan inte nån fråga MIG först för en gång skull. Kan inte nån bry sig om MIG? Och även när dom frågar, så svarar jag. Ibland ljuger jag, lika genomskinligt som en blöt T-shirt, och säger ”allt är ok”. Eller så säger jag som det är. Men dom flesta orkar ändå inte lyssna. Får väl pröjsa nån hora eller nåt. Som dom känsliga killarna på film gör. Al Pacino, och skåiden i Young Guns som ingen kommer ihåg. Pröjsa en hora och prata ut. Ligga skeden kanske. Bättre än 300 spänn till fucking landstinget för luft iallafall.
Är fömodligen just nu nog världens osexigaste kille. Ja, so what. Jag är desperat. Jag är needy. Jag är ego. Jag är ledsen. Jag är patetisk. Jag har fucking rätt att vara det. Vill du inte höra på det så skit i att läsa dagbokshelvetet då. Finns säkert jättemånga andra fina lilla huset på prärien-dagböcker, med ett par som köpt en hundvalp tillsammans eller nåt. Det perfelta receptet på en tonfisksallad, eller nån prentiös dikt om nån lycklig kärlek nånstans. Säkert styckeindelade också. Pfft.
Jag kunde gnällt över att jag ska till tandläkaren imorgon.
Jag kunde gnällt över Gudruns mansskattförslag.
Jag kunde gnällt över att The Cult (se tidigare dagboksinlägg med samma namn, anm.) skickar ut en osjälvständig fjortis i veckan, för att göra livet surt för mig. Mizoe var det denna gången, som magsurt konstaterade att ”du kan ju lära dig att dela in din dagbok i stycken”.. ungefär som jag skrev för en dumbrud jag aldrig träffat, som har så lite att göra att hon kan springa sektledarens Satchels ärenden.
Jag kunde gnällt över att mamman vi anställde mer är intresserade av att fila naglarna än att jobba. Jobbar 5 gånger saktare än mig. Tar ledigt hälften av hennes tider vi gett henne. Och samtidigt deklarerar hon att ”hoppas ni ger mig mer tider, för jag tänker inte gå deltid hur länge som helst”... bah. Vad sägs om att börja med att jobba dom tider du fått biatch? Ska ni nån gång anställa nån, skit i att vara politiskt korrekta.
Men när jag kommer hem efter en fittig dag, en fittig helg, och en fittig vecka, och ser räkningen från landstinget på 300 kr för uteblivet psykologbesök på hallgolvet, så pallar jag inte mer. Det är den ökända droppen som fick bägarhelvetet att rinna över. Letar i plånkan. Nog fan hade jag väl ingen tid. Dom måste ju supit ihop det. Jag VET att jag avbokade den. Hittar lappen till Alica Shwts-nånting... Och visst avbokade jag den. Iallafall tiden för två veckor. Denna missade jag. Vill skylla på nåt. Doktorhelvetet som bokade in tiden. Alla mediciner hon skrivit ut, som fick mig att glömma den. Men jag vet att jag bara kan skylla på mig själv. Sätter mig på hallgolvet med handflatorna i pannan. Dumma jävel. Din hjärna är totalt sönderknullad psykiskt, du har inget liv, inga irlvänner, ingen flickvän. Och du bryter ihop för en räkning. Jävla tönt. Jävla snåla tönt t.o.m. Du har inte ens vett på att uppskatta katten som stryker sig mot dina fötter. Du svarar inte i telefonen som ringer. Bryt ihop för att du inte har nån istället.
Loggar in på internet. Hade för bara 1 timme sen konstaterat att jag inte behöver nån. ”Det är SKÖNT att vara ensam” hade jag t.o.m. sagt til lmig själv. Jag har ju McDonalds. Inget säger ”jag älskar dig” som en plusmeny. Det är lustigt hur mätthet kan döva kärlek. Åtminstone i några timmar. Sedan blir det som en baksmälla. Desperat letar man bland lowlifen på nätet. Nån som kan förstå. Nån som kan lyssna. Men det finns ingen. Dom flesta är bara mer intresserade av att berätta om sig själva. Om sin helg, om sina knull, om sina drinkar, om sina kompisar, om sina problem. Fuck it. Jag orkar inte!! Jag orkar inte höra ett till problem. Jaa, du knullade fel kille. Du lipade säkert dig igenom hela samlaget. Lyxproblem. Snart är det väl synd om Porah för att hennes plånbok är för liten för alla hennes pengar. Jag då? Låt mig knulla fel tjej. Jag vill också berätta om mina problem. Inte bara få följdfrågan ”och hur mår du då?” efter man frågat nån hur läget är, som en slags artig respons för att dom inte ska verka helt oengagerade. Kan inte nån fråga MIG först för en gång skull. Kan inte nån bry sig om MIG? Och även när dom frågar, så svarar jag. Ibland ljuger jag, lika genomskinligt som en blöt T-shirt, och säger ”allt är ok”. Eller så säger jag som det är. Men dom flesta orkar ändå inte lyssna. Får väl pröjsa nån hora eller nåt. Som dom känsliga killarna på film gör. Al Pacino, och skåiden i Young Guns som ingen kommer ihåg. Pröjsa en hora och prata ut. Ligga skeden kanske. Bättre än 300 spänn till fucking landstinget för luft iallafall.
Är fömodligen just nu nog världens osexigaste kille. Ja, so what. Jag är desperat. Jag är needy. Jag är ego. Jag är ledsen. Jag är patetisk. Jag har fucking rätt att vara det. Vill du inte höra på det så skit i att läsa dagbokshelvetet då. Finns säkert jättemånga andra fina lilla huset på prärien-dagböcker, med ett par som köpt en hundvalp tillsammans eller nåt. Det perfelta receptet på en tonfisksallad, eller nån prentiös dikt om nån lycklig kärlek nånstans. Säkert styckeindelade också. Pfft.
posted by Lita at 2:14 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home