Dansar med rävar

Sitter på bussen hem och stirrar trött ut på dom påstigande passagerarna genom den skitiga rutan. Ett bekant ansikte uppenbarar sig, i form av en flicka. Känner direkt igen henne. Tror jag iallafall. Jag tror att det är en tjej jag chattat med på msn och helgon under några månader. Hon går förbi. Hm. Visst fan var det hon. Eller? Ska jag snacka med henne? Och vad fan ska man säga då? Tänk om det inte är hon ens? ”Ursäkta är du Silverfox? Nähä inte det, ursäkta mig medans jag går och suger min egen kuk ett tag”. Äsch. Det är inte hon ändå. Och även om det varit hon så hade du inte haft nåt vettigt att säga ändå, så drop it Marcus. Bussen stannar, silverräven hoppar av, och jag efter. Stirrar på henne så till den milda grad att min blick nog började skava på henne. Är det hon? Hon är isåfall precis så vacker och sofistikerad som jag trodde. Rör sig som om hon svävade fram, skarpa ansiktsdrag med det kaffesvarta håret rinnandes ut över hennes smala skuldror. Är det hon eller inte?!

Bäst att kolla min status utifall om att. Det är ju inte hon ändå. Det vet jag ju. Men bättre att förekomma än att förekommas. Breathcheck. Nyss tuggat stimirol. Flax. Inga dillbitar mellan tänderna. Lite orakad. Dammit. Ditt lata as.Av alla dagar. Kläderna. Flanellskjorta... Ah! Men herregud. Fastnat i 1987? Och så klagar du på att du är singel. No shit Sherlock. Jackan får dölja skjortan. Frillan är iallafall att dö för. Ser ut som jag klivit direkt ur en mangafilm. Hm. Blicken. Fort! Se ut som du just dödat nån. Jag drar på mig en blick som ser ut som om jag haft en aubergine i röven. Tåget dundrar in och jag tar sista vagnen i besiktning. Tillsammans med 100 andra pers. Inklusive Silverfox. Hon tittar fortfarande inte på mig. Hon knuffas runt i folkmassan, och letar efter ett ledigt säte. Alla säten är dock upptagna utom just den framför mig. Då ser jag att det ÄR hon. No doubt.

Hon sätter sig ned framför mig och ler. Nickar. Ler tillbaka. ”Tänkte väl att det var du på bussen” säger hon, fortfarande med samma behagliga leende. Vad som följer efter det är ett oerhört krystat samtal, komplett med pinsamma tystnader och dumma frågor. Mest jag som får pladdra. Tänkte varje gång jag öppnade käften att ”vad fan var det där...? Vad ska du diskutera härnäst som kan vara mer orelevant än det du just sa, med henne? Ekonomin i Bulgarien?”. Mina 3 hållplatser som brukar ta 5 minuter blir till 50 minuter. Blir väldigt uppenbart att msn är betydligt mer av en välsignelse än irl. Borta är den kaxiga Instinct med svar på allt. Det visar sig att hon ska av på min hållplats också. Vi går en bit på vägen tillsammans, innan jag får springa till min buss. Vi säger hej, byter artiga fraser om hur trevligt det var, och vinkar. Bussen drar iväg och lämnar henne kvar på hållplatsen, dock inte innan den gör den obligatoriska u-svängen och passerar hållplatsen en gång till. Silverfox tittar i marken... Får mig att tänka på en scen ur ”I skottlinjen” med Clint Eastwood. När Rene Russo lämnar honom efter deras första möte, så sitter han kvar på trappan och säger till sig själv ”om hon vänder sig om så är hon intresserad...”... Rene Russo vänder sig efter en lång stund om en sista gång och tittar på Clintan.

”titta upp! Titta upp!” kommer jag på mig själv med att diskret säga från bussen. ”kom igen, bara en gång. titta upp.”. Precis när bussen nästan kört förbi så tittar hon upp från boken och ler återigen sitt fina leende. Ha! Hon vill ha mig. Jag susar iväg med den ack så genomskinliga lögnen om att så är fallet. Jag mår bättre av att tro det. Skitsamma om det är sant eller inte. Ignorance is bliss...