Rädda oss från lajvhororna
Har åkt in och ut så ofta på diverse psykakuter genom åren, att jag i somras bestämde mig för att det fick räcka. Begrepp som ”svängdörr”, ”klippkort” och ”stammis” blev oroväckande aktuella. Då nådde (?) min depression sin kulmen och jag hamnade efter en rad bravader på Danderyds slutna psykakut.
Bestämde mig inte för att det fick räcka pga att jag på nåt sätt fått för mig att få ordning på mitt liv. Jag vet bättre. Det skulle krävas 11 skattefria miljoner, 28 tillgivna hårdsubbor med kraftigt nedsatta omdömen och 1 sommarstuga i härjedalen innan jag ens skulle komma i närheten av att få nån sorts inre frid. Jag har mer eller mindre mäjkat peace med mig själv att jag är bortom all hjälp. Har inga illusioner på att hitta den rätta, inga drömmar om miljoner, har inte ens några planer på att knulla igen.
All tid, energi och pengar går åt till att hålla allas vår favorit-fruktkaka Marcus i schack och vid liv, i den gladiatorarena som kallas livet. Så när jag vacklade ut från avdelning 37... eller 137... (Var fortfarande lika stenad som ett påse grus, skitsamma) från Danderyds slutna, så gjorde jag submedvetet upp en plan att inte försätta mig i samma situation igen; i klorna på sjukvården. Snubben vars underliv åker in under revbenen under en operation varpå han kolar i en scen ur Blackhawk Down hade bättre läkare än vad jag haft. Om jag var i USA hade jag kunnat stämma skiten ur dom. Hade jag varit i Irak hade jag kunnat sätta deras huvuden på pålar och använt dom som makabra trädgårdstomtar. Men nu är jag bara i sketna Svedala, och kvacksalvarna är fridlysta enligt lag. Kan på sin höjd mörda en minister för att få fram min poäng.
Vilket för mig till vad jag sa tidigare; Jag tänker inte hamna i vårdens händer igen. Så när ångesten sätter in, och alla små söta vita piller slutat verka, så måste jag ha en plan B. Något som räddar mig från mig själv. Det enda jag hade då var jobbet. Tro mig när jag säger att jag inte har många fördelar. Men en av dom har tagit mig dit jag är idag. Nämligen att vad jag än får serverad för uppgift, så gör jag det bättre än någon annan. Jag är maniskt pedant, jag slutför alltid jobbet på bästa möjliga sätt, på kortast möjliga tid och med bästa möjliga resultat. Jag vet inte varför. Jag bara gör det. Kanske för att man inte bör lämna något åt slumpen. Att alltid vara allt som man kan vara. Eller kanske för att någon för en gångs skull uppskattar det man gör. Om du inte gjort ditt bästa, så kommer du kanske alltid att undra om du missade ett bra tillfälle, oavsett om det är kärlek, befordran, pengar eller annat.
Jag har låtit min perfektion inom arbete gå till rent absurda proportioner. Och när lägenhetsdörren slår igen bakom mig efter varje dag, så intalar jag mig själv att jag gjorde dåligt ifrån mig. Att jag måste prestera bättre nästa dag. Oavsett hur bra jag än jobbat. Intalar mig själv att jag är misslyckad som är ensam, och inte förtjänar att kännamig tillfreds med min jobbinsats. På så sätt triggar jag mig själv att prestera ännu bättre dagen efter. Ingen har så höga krav på mig som jag själv.
Så i somras när jag klämde mig fast vid stupet med lillfingret, så blev jobbet räddningen. Från att ha varit sjukskriven av och till under ett års tid, till att vara på jobbet varje dag, och ännu mer. Jag spenderade så stor del av dagen, och så många dar av veckan på jobbet, att det till slut inte fanns något kvar att göra. Så då tog jag på mig ännu mer jobb. Våran butiks spelavdelning hade sedan januari saknat en ansvarig. Eftersom jag bl.a. var ansvarig för att kunder som handlade på vår hemsida fick sina saker, så blev jag tröttare och tröttare över att på daglig basis behöva ringa upp dom och säga att spelet dom nyss köpt inte fanns. Så jag gick in till chefen, sa att jag ville bli spelansvarig. Tror t.o.m. jag sa, dum som jag var, ”jag vet att du inte kan ge mig högre lön, så jag gör det gratis ... till en början”.
Chefen blev förvånad. Men glad. Här hade han en som erbjöd sig att jobba gratis. Han blev lite stum, men fann sig ganska snabbt och tackade givetvis ja. 5 minuter senare var jag ute på golvet. Nu hade jag nåt. Ett projekt. En baby. Det tog 2 dagar att märka om alla priser och kasta alla spel i 4 stora realådor. Jag flyttade om hela sektioner i butiken, larmade vartenda spel, inventerade, beställde hem drivor med nya spel, gick på priskontroller hos konkurrenterna, jagade snattare, höll avdelningen lika kliniskt ren som en räka rensar molusker från en korall och vakade över den likt en örnhona vakar över sina ägg.
1 månad senare var allt tiptop. Vi hade gått från den sämst säljande butiken på software, till den fräschaste och kanske en av dom bästsäljande i hela Stockholms län. Under hela denna tiden måste chefen trott att det var han som gjorde den bra dealen av oss. På ett sätt var det väl det. Men jag gjorde allting med ett leende. För arbetet jag gjorde var bara för mitt eget välbefinnandes skull. Gratis terapi.
Igår hade vi den bästa försäljningsdagen sedan jag började på avdelningen. Chefen kom in till mitt kontor. Bjöd mig på en sprillans ny mobiltelefon för allt mitt slit. Vilket kändes kul. Inte lika mycket för mobilen, som för uppskattningen. Första gången på alla dessa månader som folk börjat ta min idiotiska kärlek till spelhyllorna på allvar. Innan hade dom bara sett mig flänga och skälla som en dåre. Nu såg dom siffrorna, och med dom följde respekten. Nu är den enda som inte har respekt för mig jag själv.
***
Rädda mig från lajvhororna!
*Nån mer än jag som är kär? tihi*
*Nån mer än jag som gillar bakifrån? tihi*
*Puss till Andreas Gunnarsson, chanserna att du läser detta är minimala och därmed har jag gett lunarstorm 5 kr i onödan, men min sönderblonderade hjärna lär inte fatta det ändå, för jag är ju på lajv och därför finns jag ju*
*Puss till Jenny Kristiansson, du läser inte heller detta, och kommer dessutom dumpa mig om 2 månader, men vem tänker så långt fram?*
*Kommentera kollage...rösta guru...ge mig pro...se mig... notera mig...bekräfta min existens... se att jag har ett liv...*
*Snyft! Ingen som vill prata*
No shit Sherlock. Jävla osjälvständiga husvagnsmaterial. Skottpengar.
***
Lunarstorms framsida... artikelserie om Lunarcrew. Som om det skulle behövas. ”Först ut är Andreas som ser till att våra servrar mår bra”. Bra jobbat Andreas! Verkligen rätt man på rätt plats. Kalasbra jobbat. Särskilt iden med den där skylten som säger att det är stressigt kl 06:00 på morgonen med 745 pers inloggade, och som hänvisar till lite skrytiga siffror om hur populär Luderstorm är, istället för att faktiskt fixa så att man kan logga in på aset. Vem kommer i nästa artikel? Killen som kom på att allt på Luderstorm ska kosta? Genierna avlöser varandra.
Bestämde mig inte för att det fick räcka pga att jag på nåt sätt fått för mig att få ordning på mitt liv. Jag vet bättre. Det skulle krävas 11 skattefria miljoner, 28 tillgivna hårdsubbor med kraftigt nedsatta omdömen och 1 sommarstuga i härjedalen innan jag ens skulle komma i närheten av att få nån sorts inre frid. Jag har mer eller mindre mäjkat peace med mig själv att jag är bortom all hjälp. Har inga illusioner på att hitta den rätta, inga drömmar om miljoner, har inte ens några planer på att knulla igen.
All tid, energi och pengar går åt till att hålla allas vår favorit-fruktkaka Marcus i schack och vid liv, i den gladiatorarena som kallas livet. Så när jag vacklade ut från avdelning 37... eller 137... (Var fortfarande lika stenad som ett påse grus, skitsamma) från Danderyds slutna, så gjorde jag submedvetet upp en plan att inte försätta mig i samma situation igen; i klorna på sjukvården. Snubben vars underliv åker in under revbenen under en operation varpå han kolar i en scen ur Blackhawk Down hade bättre läkare än vad jag haft. Om jag var i USA hade jag kunnat stämma skiten ur dom. Hade jag varit i Irak hade jag kunnat sätta deras huvuden på pålar och använt dom som makabra trädgårdstomtar. Men nu är jag bara i sketna Svedala, och kvacksalvarna är fridlysta enligt lag. Kan på sin höjd mörda en minister för att få fram min poäng.
Vilket för mig till vad jag sa tidigare; Jag tänker inte hamna i vårdens händer igen. Så när ångesten sätter in, och alla små söta vita piller slutat verka, så måste jag ha en plan B. Något som räddar mig från mig själv. Det enda jag hade då var jobbet. Tro mig när jag säger att jag inte har många fördelar. Men en av dom har tagit mig dit jag är idag. Nämligen att vad jag än får serverad för uppgift, så gör jag det bättre än någon annan. Jag är maniskt pedant, jag slutför alltid jobbet på bästa möjliga sätt, på kortast möjliga tid och med bästa möjliga resultat. Jag vet inte varför. Jag bara gör det. Kanske för att man inte bör lämna något åt slumpen. Att alltid vara allt som man kan vara. Eller kanske för att någon för en gångs skull uppskattar det man gör. Om du inte gjort ditt bästa, så kommer du kanske alltid att undra om du missade ett bra tillfälle, oavsett om det är kärlek, befordran, pengar eller annat.
Jag har låtit min perfektion inom arbete gå till rent absurda proportioner. Och när lägenhetsdörren slår igen bakom mig efter varje dag, så intalar jag mig själv att jag gjorde dåligt ifrån mig. Att jag måste prestera bättre nästa dag. Oavsett hur bra jag än jobbat. Intalar mig själv att jag är misslyckad som är ensam, och inte förtjänar att kännamig tillfreds med min jobbinsats. På så sätt triggar jag mig själv att prestera ännu bättre dagen efter. Ingen har så höga krav på mig som jag själv.
Så i somras när jag klämde mig fast vid stupet med lillfingret, så blev jobbet räddningen. Från att ha varit sjukskriven av och till under ett års tid, till att vara på jobbet varje dag, och ännu mer. Jag spenderade så stor del av dagen, och så många dar av veckan på jobbet, att det till slut inte fanns något kvar att göra. Så då tog jag på mig ännu mer jobb. Våran butiks spelavdelning hade sedan januari saknat en ansvarig. Eftersom jag bl.a. var ansvarig för att kunder som handlade på vår hemsida fick sina saker, så blev jag tröttare och tröttare över att på daglig basis behöva ringa upp dom och säga att spelet dom nyss köpt inte fanns. Så jag gick in till chefen, sa att jag ville bli spelansvarig. Tror t.o.m. jag sa, dum som jag var, ”jag vet att du inte kan ge mig högre lön, så jag gör det gratis ... till en början”.
Chefen blev förvånad. Men glad. Här hade han en som erbjöd sig att jobba gratis. Han blev lite stum, men fann sig ganska snabbt och tackade givetvis ja. 5 minuter senare var jag ute på golvet. Nu hade jag nåt. Ett projekt. En baby. Det tog 2 dagar att märka om alla priser och kasta alla spel i 4 stora realådor. Jag flyttade om hela sektioner i butiken, larmade vartenda spel, inventerade, beställde hem drivor med nya spel, gick på priskontroller hos konkurrenterna, jagade snattare, höll avdelningen lika kliniskt ren som en räka rensar molusker från en korall och vakade över den likt en örnhona vakar över sina ägg.
1 månad senare var allt tiptop. Vi hade gått från den sämst säljande butiken på software, till den fräschaste och kanske en av dom bästsäljande i hela Stockholms län. Under hela denna tiden måste chefen trott att det var han som gjorde den bra dealen av oss. På ett sätt var det väl det. Men jag gjorde allting med ett leende. För arbetet jag gjorde var bara för mitt eget välbefinnandes skull. Gratis terapi.
Igår hade vi den bästa försäljningsdagen sedan jag började på avdelningen. Chefen kom in till mitt kontor. Bjöd mig på en sprillans ny mobiltelefon för allt mitt slit. Vilket kändes kul. Inte lika mycket för mobilen, som för uppskattningen. Första gången på alla dessa månader som folk börjat ta min idiotiska kärlek till spelhyllorna på allvar. Innan hade dom bara sett mig flänga och skälla som en dåre. Nu såg dom siffrorna, och med dom följde respekten. Nu är den enda som inte har respekt för mig jag själv.
***
Rädda mig från lajvhororna!
*Nån mer än jag som är kär? tihi*
*Nån mer än jag som gillar bakifrån? tihi*
*Puss till Andreas Gunnarsson, chanserna att du läser detta är minimala och därmed har jag gett lunarstorm 5 kr i onödan, men min sönderblonderade hjärna lär inte fatta det ändå, för jag är ju på lajv och därför finns jag ju*
*Puss till Jenny Kristiansson, du läser inte heller detta, och kommer dessutom dumpa mig om 2 månader, men vem tänker så långt fram?*
*Kommentera kollage...rösta guru...ge mig pro...se mig... notera mig...bekräfta min existens... se att jag har ett liv...*
*Snyft! Ingen som vill prata*
No shit Sherlock. Jävla osjälvständiga husvagnsmaterial. Skottpengar.
***
Lunarstorms framsida... artikelserie om Lunarcrew. Som om det skulle behövas. ”Först ut är Andreas som ser till att våra servrar mår bra”. Bra jobbat Andreas! Verkligen rätt man på rätt plats. Kalasbra jobbat. Särskilt iden med den där skylten som säger att det är stressigt kl 06:00 på morgonen med 745 pers inloggade, och som hänvisar till lite skrytiga siffror om hur populär Luderstorm är, istället för att faktiskt fixa så att man kan logga in på aset. Vem kommer i nästa artikel? Killen som kom på att allt på Luderstorm ska kosta? Genierna avlöser varandra.
posted by Lita at 1:33 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home