Nörd för en dag

I lördags var jag nörd för en dag. Gick ner till Sollentunas årliga Sci-Fi mässa. Eller ”hur många oskulder kan vi få in på 1000 kvadratmeter?” som jag föredrar att kalla den. Hallen var fylld med spel, filmer, böcker, filmrekvisita, från fantasyfilmer till sciencefictionfilmer och inte minst då nördkillar som annars aldrig brukade se utsidan av sin mammas källare. Även en del kändisar var där, och jag fick mig t.o.m. en autograf från Sala Baker som spelade Sauron i Lord Of The Rings. Efter ett par timmar kom dock en panikattack, och jag fick knuffa mig ur massan och rusa hem innan Mordors portar öppnades. På söndagen eskalerade skiten. Låg i min säng i flera timmar efter jag vaknat. Skakade som en gammal kärrings tärningsfyllda hand vid ett spelbord i Vegas. Lyckades ta mig upp, men åt inget. Gick in i duschen och sprang in i duschkaklet med pannan före tills jag knockat bort det mesta av ångesten. Föll ner i hörnet och höll med handen för den ömma skallen medans det varma vattnet rann nedför min kropp. Bestämde mig för att ringa psyk nästa dag. Inte för att jag förväntar mig hjälp, hell, då hade den dykt upp för flera år sen.
Vet inte om det är svenska sjukhusen som inte har kapacitet att ta emot så många med depression, eller om jag haft otur. Eller otur... av alla läkare man träffat genom åren (har tappat räkningen när det passerade 30) så borde ju nån visat empati eller hjälpt mig en bit på vägen. Alla dessa förnedrande förhör dom utsatt mig för... bara för att få kastat i ansiktet att ”vi har kommit fram till att du är frisk”. Som om man tyckte det var så jävla roligt att frivilligt gå till sjukhuset. Än mindre träffa Mengeles barnbarn till läkare. Kanske ska bre på lite med att jag hör röster när jag ringer imorgon. Japp, så får det bli.

Är inte pigg på att hugga en utrikesminister bara för att få vård. Inte nån annan heller för den delen. Inte än.