Blood in blood out
Många som besöker mitt krypin får intrycket av att jag är en elak person. Att jag skulle vara alltifrån rasist, till homofob och kvinnohatare. Jag är ingetdera. Faktum är att jag nog är en ganska snäll person i verkligheten. Så snäll, att du garanterat skulle avfärdat mig på krogen, vänt ryggen åt mig i busskuren eller t.o.m. ignorerat mig om jag bet dig i rumpan. Om jag nu skulle gjort det. Men det gör jag inte. För jag är snäll. Och snälla killar kommer som bekant obönhörligt sist. Men jag är andra saker också. Spruträdd bl.a.
Klockan är tidig. Svensson har inte ens hunnit få i sig sitt frukostkaffe då jag sömndrucket står och väntar utanför den låsta porten till mitt jobb. ”Ge blod - ge liv!” står det på en rosa affisch uppsatt på tegelväggen. Blodgivarbussen ska tydligen göra ett stopp 10 meter från mitt skrivbord. Har alltid velat ge blod, men pga sprutfobin, eller ännu hellre pga bristen på bedövning, så har jag vägrat år efter år. ”Kan dom inte fixa mig bedövning så behåller jag blodet för mig själv” tänker jag tjurigt. Dock hinner jag stirra på affischen så länge att jag faktiskt bestämmer mig för att gå dit. Inte för att vara hygglig och ge blod, eller för att få en trisslott utan vinst. Mer för att det skrämmer mig. För länge har jag tagit den lätta stigen, nu ska jag fan göra nåt obehagligt. Kanske t.o.m. kan känna mig levande av den annalkande sprutan, om än bara för en sekund. Eller iallafall få en trisslott.... utan vinst.
Senare på dagen visar det sig att flera andra ur personalstyrkan också ska dit. Hela 3 stycken till. Dom hakar på mig, och jag tänker ’fine’... På väg dit inser jag plötsligt att min vänstra överarm är fylld med ärr, från den tiden då jag dansade med djävulen långt inpå nätterna. Nu ska sprutan visserligen tas i armväcket, men om dom ska kavla upp ärmen på fel arm, så är det kört. Men nu står redan våran hurtiga blodgivarpakt utanför bussaset, så ingen återvändo nu. Bussen påminner mer om en gigantisk korvmojje. När vi stiger på sitter en luttrad gubbe bakom en disk, och ber 2 av mina kollegor att visa leg. Eftersom jag och en till lämnar blod för första gången, så måste vi fylla i ett formulär. Och jävlar i min själ vad frågor.
”Röker eller snusar du?”
”Har du druckit alkohol den senaste veckan?”
”Har du någongång tagit droger eller andra olagliga preparat?”
”Har du piercing på kroppen?”
”Har du tatueringar på kroppen?”
”Har du varit utomlands dom senaste 6 månaderna?”
”Har du haft sex dom senaste 6 månaderna?”
”Nej, nej, nej, nej, nej, nej” blir svaren. Vad fan är jag, en jävla mormon?! Detta är inte hälsofrågor inför en bloddonation. Det är ett test för att se om man fortfarande lever överhuvudjävlataget. Blir förbannad på mig själv där jag sitter längst bak i bussen. Vad fan har jag gjort med mitt liv? Kokat potatis, handlat ekologiska örngott och förhandsbokat Björn Afzelius DVD... Jävlar vilken rebell. Vilket drag. Var nästan sugen på att be om en kopia på formuläret, bara för att ha en checklista på vad man ska hinna med innan man är 30. Borde fan rätteligen ha både lungsot, malaria och syfilis vid det här laget, som frågorna 12,13 och 14 undrar. Innan jag steg på bussen var jag lite glad över att kanske äntligen få veta min blodgrupp. Nu var jag nära på att be sjuksköterskan kolla om jag hade nån kuk alls.
Dom andra frågorna lättade dock upp mitt humör lite.
Fråga 23: ”Har du bott i england någongång under perioden 1980 - 1996”.
Fråga 26: ”Har du någongång haft sex mot betalning?”
Fråga 31: ”Om du är man (Ja, det var ju just den stora frågan, Instincts anm.), har du någongång haft sex med killar?”
Ok, vad fan har hänt i snälla England av alla länder? Ruttet te eller?
Sex mot betalning? Hell, jag knullar inte alls, skulle jag dessutom få betalt för att knulla hade nån lika gärna kunnat ge mig ett dass av guld och ett röststyrt kylskåp med kalkonklubbor i.
Och även om sista frågan om sex med killar inte var så värst fnissbetonad för en luttrad ironiker som mig själv, så log jag åt tanken på den politiskt okorrekta sötman som tydligen nu endast kan återfinnas i blodgivarstenciler.
”Tar du några mediciner?” lyder en fråga. Ja du Sixten, det hade varit lättare att skriva medicinerna jag INTE tar. Kollegan sitter dock brevid, och jag är inte sugen på att skriva ”Stesolid” så att han ser. Har fullt upp med tankar på piercingar, min kuks eventuella existens, den söta lilla blondyn i sjuksköterske-outfit i andra ändan av bussen och sist men inte minst mitt ärr-prydda dilemma. Vill inte visa upp mitt medicinskåp heller. Kör en kompromiss. Skriver bara ”Stilnoct” och ”Remeron-S”. Även om han trots min kassa handstil ser vad jag skrivit, så lär han inte veta vad det är. Det kan ju vara penicillin for all he knows.
Vi lämnar efter en del grabbiga skämt om bögsex till slut in våra papper, och får en snoffsig kylskåpsmagnet i form av en bloddroppe. Sedan bär det av till dräneringen. Inser att jag måste få sängen till vänster i bussen. På så sätt tar dom min högra, ärrfria arm. Sedan behöver jag bara oroa mig för själva sticket. Kollegan tar som tur var den högra sängen, men precis när jag ska lägga mig i min slaf, så stoppas jag av en sjuksyster. Tyvärr inte blondy, men likväl en trevlig donna. Hon ber mig följa med till bussens front. Hon stänger dörren bakom oss, och jag kan nästan känna jobbarkompisarnas undrande blickar mot den.
Vi slår oss ned vid ett bord, och hon går igenom mina mormonsvar en efter en. Tills vi kommer till medicinerna. Inser då att min vita lögn i form av vilka mediciner jag tar kanske kan leda till att dom tar blod av mig som är dåligt, och ger det till nån stackare. Erkänner för henne att jag även tar både det ena och det andra i pillerväg. Som tur är så är hon riktigt cool, och är bara snäll. Hon tar fram en tjock bok, och slår i tur och ordning upp pillrena. Redan vid den andra medicinen är det kört. Tydligen får man inte ta tyngre mediciner och lämna blod. Så hon säger med ett leende ”tyväääärr... men du är ung, och välkommen tillbaka om du slutar ta dom längre fram...” och hon ser uppriktigt ledsen ut över att jag inte får lämna. Nåja. Kan komma på roligare saker än att bli stucken. Och jag hade i och med påstigningen redan vunnit över min rädsla principiellt. ”Hm, hoppas det inte blir jobbigt för dig med tanke på att dina kompisar är därute” säger hon empatiskt och oroande... ”Äh, jag hittar på nåt” säger jag med ett leende. Knatar ut, och får direkt frågan av dom varför jag inte ska lämna blod...
”Man sätter på EN kille, och man får betala för det hela livet...” säger jag torrt. Räddad av ett bögskämt. Inget blod denna gången. Jag fick ju iallafall en kylskåpsmagnet. Och en knäckemacka.
Klockan är tidig. Svensson har inte ens hunnit få i sig sitt frukostkaffe då jag sömndrucket står och väntar utanför den låsta porten till mitt jobb. ”Ge blod - ge liv!” står det på en rosa affisch uppsatt på tegelväggen. Blodgivarbussen ska tydligen göra ett stopp 10 meter från mitt skrivbord. Har alltid velat ge blod, men pga sprutfobin, eller ännu hellre pga bristen på bedövning, så har jag vägrat år efter år. ”Kan dom inte fixa mig bedövning så behåller jag blodet för mig själv” tänker jag tjurigt. Dock hinner jag stirra på affischen så länge att jag faktiskt bestämmer mig för att gå dit. Inte för att vara hygglig och ge blod, eller för att få en trisslott utan vinst. Mer för att det skrämmer mig. För länge har jag tagit den lätta stigen, nu ska jag fan göra nåt obehagligt. Kanske t.o.m. kan känna mig levande av den annalkande sprutan, om än bara för en sekund. Eller iallafall få en trisslott.... utan vinst.
Senare på dagen visar det sig att flera andra ur personalstyrkan också ska dit. Hela 3 stycken till. Dom hakar på mig, och jag tänker ’fine’... På väg dit inser jag plötsligt att min vänstra överarm är fylld med ärr, från den tiden då jag dansade med djävulen långt inpå nätterna. Nu ska sprutan visserligen tas i armväcket, men om dom ska kavla upp ärmen på fel arm, så är det kört. Men nu står redan våran hurtiga blodgivarpakt utanför bussaset, så ingen återvändo nu. Bussen påminner mer om en gigantisk korvmojje. När vi stiger på sitter en luttrad gubbe bakom en disk, och ber 2 av mina kollegor att visa leg. Eftersom jag och en till lämnar blod för första gången, så måste vi fylla i ett formulär. Och jävlar i min själ vad frågor.
”Röker eller snusar du?”
”Har du druckit alkohol den senaste veckan?”
”Har du någongång tagit droger eller andra olagliga preparat?”
”Har du piercing på kroppen?”
”Har du tatueringar på kroppen?”
”Har du varit utomlands dom senaste 6 månaderna?”
”Har du haft sex dom senaste 6 månaderna?”
”Nej, nej, nej, nej, nej, nej” blir svaren. Vad fan är jag, en jävla mormon?! Detta är inte hälsofrågor inför en bloddonation. Det är ett test för att se om man fortfarande lever överhuvudjävlataget. Blir förbannad på mig själv där jag sitter längst bak i bussen. Vad fan har jag gjort med mitt liv? Kokat potatis, handlat ekologiska örngott och förhandsbokat Björn Afzelius DVD... Jävlar vilken rebell. Vilket drag. Var nästan sugen på att be om en kopia på formuläret, bara för att ha en checklista på vad man ska hinna med innan man är 30. Borde fan rätteligen ha både lungsot, malaria och syfilis vid det här laget, som frågorna 12,13 och 14 undrar. Innan jag steg på bussen var jag lite glad över att kanske äntligen få veta min blodgrupp. Nu var jag nära på att be sjuksköterskan kolla om jag hade nån kuk alls.
Dom andra frågorna lättade dock upp mitt humör lite.
Fråga 23: ”Har du bott i england någongång under perioden 1980 - 1996”.
Fråga 26: ”Har du någongång haft sex mot betalning?”
Fråga 31: ”Om du är man (Ja, det var ju just den stora frågan, Instincts anm.), har du någongång haft sex med killar?”
Ok, vad fan har hänt i snälla England av alla länder? Ruttet te eller?
Sex mot betalning? Hell, jag knullar inte alls, skulle jag dessutom få betalt för att knulla hade nån lika gärna kunnat ge mig ett dass av guld och ett röststyrt kylskåp med kalkonklubbor i.
Och även om sista frågan om sex med killar inte var så värst fnissbetonad för en luttrad ironiker som mig själv, så log jag åt tanken på den politiskt okorrekta sötman som tydligen nu endast kan återfinnas i blodgivarstenciler.
”Tar du några mediciner?” lyder en fråga. Ja du Sixten, det hade varit lättare att skriva medicinerna jag INTE tar. Kollegan sitter dock brevid, och jag är inte sugen på att skriva ”Stesolid” så att han ser. Har fullt upp med tankar på piercingar, min kuks eventuella existens, den söta lilla blondyn i sjuksköterske-outfit i andra ändan av bussen och sist men inte minst mitt ärr-prydda dilemma. Vill inte visa upp mitt medicinskåp heller. Kör en kompromiss. Skriver bara ”Stilnoct” och ”Remeron-S”. Även om han trots min kassa handstil ser vad jag skrivit, så lär han inte veta vad det är. Det kan ju vara penicillin for all he knows.
Vi lämnar efter en del grabbiga skämt om bögsex till slut in våra papper, och får en snoffsig kylskåpsmagnet i form av en bloddroppe. Sedan bär det av till dräneringen. Inser att jag måste få sängen till vänster i bussen. På så sätt tar dom min högra, ärrfria arm. Sedan behöver jag bara oroa mig för själva sticket. Kollegan tar som tur var den högra sängen, men precis när jag ska lägga mig i min slaf, så stoppas jag av en sjuksyster. Tyvärr inte blondy, men likväl en trevlig donna. Hon ber mig följa med till bussens front. Hon stänger dörren bakom oss, och jag kan nästan känna jobbarkompisarnas undrande blickar mot den.
Vi slår oss ned vid ett bord, och hon går igenom mina mormonsvar en efter en. Tills vi kommer till medicinerna. Inser då att min vita lögn i form av vilka mediciner jag tar kanske kan leda till att dom tar blod av mig som är dåligt, och ger det till nån stackare. Erkänner för henne att jag även tar både det ena och det andra i pillerväg. Som tur är så är hon riktigt cool, och är bara snäll. Hon tar fram en tjock bok, och slår i tur och ordning upp pillrena. Redan vid den andra medicinen är det kört. Tydligen får man inte ta tyngre mediciner och lämna blod. Så hon säger med ett leende ”tyväääärr... men du är ung, och välkommen tillbaka om du slutar ta dom längre fram...” och hon ser uppriktigt ledsen ut över att jag inte får lämna. Nåja. Kan komma på roligare saker än att bli stucken. Och jag hade i och med påstigningen redan vunnit över min rädsla principiellt. ”Hm, hoppas det inte blir jobbigt för dig med tanke på att dina kompisar är därute” säger hon empatiskt och oroande... ”Äh, jag hittar på nåt” säger jag med ett leende. Knatar ut, och får direkt frågan av dom varför jag inte ska lämna blod...
”Man sätter på EN kille, och man får betala för det hela livet...” säger jag torrt. Räddad av ett bögskämt. Inget blod denna gången. Jag fick ju iallafall en kylskåpsmagnet. Och en knäckemacka.
posted by Lita at 1:34 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home