Dom odödliga från 1920

Diskuterade med en tjej på lunar om förhållanden. Hon frågade om jag hade ett förhållande. Har fått frågan bokstavligt talat 1000 gånger tidigare på nätet. När man säger ”nä” så får man alltid följdfrågan ”varför inte?”. Så även denna gång. Ungefär som att det bara var att gå ut på stan och klubba ner nån brud och dra med henne hem till grottan, och så var det bra med det. Människans parningslekar 2004 är mer sofistkerade än så. För det är inget annat än en billig parningslek, livet. Vi tror vi är mer än djuren, men det är vi inte.

Först kopplar man upp sig, spenderar 1-6 månader med att skriva om sin musiksmak, ge komplimanger, lyssna, berätta om sig själv, klämma in lite smileys, för att sedan träffas (Förutsatt att du överhuvudtaget vågar erkänna för dig själv och andra att du faktiskt letar efter nån. Många misslyckas redan här. ”Nä, jag är bara här för att det är kul”...”Nä, jag tycker det är skönt att vara singel” osv).

Därefter är det vinna eller försvinna. Antingen blir det nåt, eller inte. Blir det nåt, så tar det enligt statistiken slut inom 2,4 år. Blir det inget, så är det tillbaks till datorn, leta upp ett nytt objekt och börja fyra av charmiga oneliners och intressanta anekdoter om sig själv. Alternativet är krogen, som är det mer accepterade sättet att träffas. Drick så mycket du kan, spy upp dina känslor (som du är för feg för att dela i nyktert tillstånd) på nån som inte vill höra dom, dansa fult (i tron om att det är sexigt), ge ytliga komplimanger (som alla utom du hör hur smöriga dom låter), gå hem och knulla som en halt gasell (under falska förhoppningar om att det betydde nåt för någon av er), skaffa barn, skilj er, upprepa processen igen. Inom några sekler har ditt knullande bidragit till att jorden överbefolkats, och därmed tar människan kål på sig själv. Grattis,

Ett hopplöst företag, likt hamstern i hjulet. Innan vi vet ordet av så har vi diabetes, bältros och lungsot, och måste ha hjälp med att byta blöja. Och då frågar vi oss vad vi gjort med våra liv.

Jag såg en man på bussen häromdagen. Karlen var väl 90 i runda slängor. Rosslade och skakade. Såg knappt ut att överleva till nästa hållplats. Får en vision av honom när han var liten. 1920-talet kanske. Förmodligen fanns inte denna ålderdomens dag i hans sinne då. Solen sken, fåglarna kvittrade och han var mätt och belåten.

Även om vi alla vet att vi kommer bli gamla och dö, så reflekterar vi inte över det. Vi får lära oss det när vi är små att vi ska dö, sedan dyker grubblerierna inte upp förräns räkenskapens dag är här. DÅ börjar vi tänka. DÅ börjar vi önska att vi hade mer tid. Alla saker vi skulle hunnit med. Alla platser vi skulle sett, alla folk vi skulle knullat, alla rätter vi skulle ätit, alla band vi skulle rockat till, alla jobb vi skulle haft, alla droger vi skulle testat, alla råd vi borde tagit. Säkert var det likadant för denna herre 1920. Ung, framtiden för sig. Förmodligen trodde man att samhället var så hightech som det kunde bli. Modet var så trendigt som det kunde bli. Han själv ansåg sig säkert så vis som han kunde bli. Men gå till dig själv. Hur stor skillnad är det på hur smart du är idag, och för 2 år sen? Förmodligen ganska stor. Vi märker inet av våran egen kunskap förrän vi jämför med en tidpunkt längre bak i våra liv.

Hans syn på sig själv och sin värld var förmodligen att han och den var odödlig. Inte för att han såg sig som odödlig, men i och med att tankarna om döden var så långt borta, så existerade inte döden för honom. 2004? Det var ju ljusår frammåt.

Och här sitter han nu. En skugga av sitt forna stolta jag. För oss andra är han bara en gammal gubbe. Man ser ju ingen skillnad på dom. Samma hårfärg, samma kläder, och ansiktena är alla lika fulla i rynkor. Liksom han inte tänkte på döden 1920, så tänker inte vi på vilket liv som döljer sig bakom hans ögon. Vad han sett, vad han gjort och vad han skapat.

Själv är jag 25. Döden är varje dag i mitt sinne. Inte så mycket för själva dödsögonblicket, utan för att jag ska sitta på lunarstorm och hoppas att nån ska gilla mig när jag är 90 bast också. Om jag ens lever så länge.

Jag VILL ha ett förhållande. Jag VILL ha det där ytliga, meningslösa. Det där som precis alla andra har. Nån att komma hem till. Nån som länkar till mig från sitt krypin och stoltserar med att hon faktiskt är ihop med MIG. Bilder på prylar där vi ser allmänt kära ut. Jag vill ha hela svenssonpaketet. Men ensamhet är allt jag kan. Jag känner mig konstig när jag är med andra. Har så höga krav på mig och min omgivning att jag inte går att vara med. Även om nån mot förmodan skulle kunna bryta igenom mitt skal, så skulle jag förmodligen dissa henne.

Vilket är en annan aspekt som bör tilläggas. Jag är inte desperat i den bemärkelsen. Desperat för mig är nån som tar vem som helst. Jag ser sånt varje dag. Folk på stan som valt hopplösa partners. Det praktiskt taget skriker om dom att dom inte passar ihop. Förmodligen har dom tagit nån för att dom inte kan få nåt bättre. Och valt att hellre ha någon, än ingen alls. Hellre äta gröt tillsammans än oxfile ensam som klåparen Moodyson skrev. Jag vägrar vara med nån för sakens skull. Faktum är att jag har en del nobbar på mitt samvete. Kanske kunde jag haft nån i min soffa just nu. Men jag vill inte ha nån bara för sakens skull. Det måste kännas äkta. Jag måste vara kär.

Även om jag är stolt på ett sjukt sätt, att ha en förhållandebakgrund som är som en vit målarduk, så är det samtidigt en av mina många förbannelser. Det är den största lyxen, att ha nån man älskar, och som älskar en tillbaka. Kanske går det inte tillfullo att uppskatta detta förrän man varit riktigt ensam.