******* *********
Pga Lunars äckligt politiskt korrekta ide om att man inte får lämna ut personuppgifter, inte ens när det rör sig om vidriga barnmisshandlare som nedanstående, så har jag efter den värsta ilskan lagt sig bestämt att publicera gårdagens dagboksinlägg utan namn och nr. Har inte hört nåt från dom, men bättre att förekomma än att förekommas.
23 december och julstressen är i full gång. Jag är fett sliten efter att ha jobbat 12 timmar om dagen i snart två månader. Även om det kommer ge mig en karriärboost år 2005, så kan jag inte förneka att all den obetalda övertiden svider. Efter 8 timmar så slutar nämligen min lönemätare att ticka. Har fått dissa läkare, gym, kärlek (ok, det finns ingen att få, men oddsen är rätt slimma när man spenderar sitt liv på jobbet) och tid att handla och laga mat till förmån för Svenne Banans julklappshysteri. Pga detta var jag ute i sista minuten med att boka min årliga tågbiljett till familjen på andra sidan landet. Jag fick köpa en svindyr biljett i en öppen, obokad tågvagn och fick med nöd och näppe den sista. När jag så står där bland dom andra getterna i vagn 15 och trängs efter ett långt köande, så känns det mer som en deportering till aushwitz än en julresa... fast minus duschen då.
Lyckas precis knipa mig ett säte, och kan börja ställa mig in på en 5 timmar lång färd. Räls och skog i 5 timmar. Som att se På Spåret 5 gånger i rad. Whohoo. Stirrar som bäst ut genom rutan och försöker komma på nåt roligt att skriva om i dagboken, då uppslaget dimper ned som en skänk från ovan. Hör hur en hes kvinnostämma från sätet framför börjar svära. En svordom. Två. Tio. Nu är inte jag den som tar så illa vid mig av svordomar. Faktum är att jag brukar förespråka det ibland, då det hjälper att lossa spänningar inom en själv. Om inte annat så piffar det upp att slänga in en ”fitta” här, och ett ”jävlar” där. Men denna damen svär som en borstbindare. Och den som får ta emot alla svordomarna är hennes 12-åriga son. Hon levererar dom dessutom med sådant påtagligt hat att man undrar om hon verkligen är frisk. Jag brukar försöka att hålla svordomarna borta inför mindre. Så inte denna damen.
”Du och din JÄVLA jul! Nu är du nöjd va? Ungjävel...”
Morsan fortsätter...:
”Vill du sova i en trappuppgång va? För det är precis det vi kommer få göra. När vi kommer till Göteborg. Ge mig telefonen...GE HIT TELEFONEN SA JAG!!!”, skriker morsan, och slår på armstödet med knuten näve i ren aggression. Sonen ger henne mobilen, men morsan glömmer i sin hysteri att trycka på luren. Sonen sträcker sig fram för att hjälpa.
”LÄGG AV! JÄVLA SNORUNGE! tror du inte jag kan slå själv? Tror du inte det? Lilla skit. Underskatta mig inte för fan. Du ska visa mig RESPEKT! Fattar du? Jag är din mamma!”
Märker direkt att sonen verkar inte ta åt sig. Han tycks ha stängt av. Han skäms inte ens. Han är nog van. Han gör sitt bästa för att försvara sig, men morsan bara kör över honom...:
”Håll käften med dig...” väser hon.
Samtalet kopplas fram, och morsan slår direkt på en len stämma:
”Ja, hej... mitt namn är ******* *********, vi skulle behöva ett rum inatt. Vad kostar det? två personer... han är 11 år... 1700 kr? Ok. Hur...”
Samtalet bryts... vi sitter ju trots allt på ett tåg.
”JÄVLA SKITTELEFON! SAMTALET BRÖTS!!!”
Det krävs ingen större fantasi för att förstå att detta är ett specimen av vitt slödder. Whitetrash-morsa ut i fingerspetsarna. Faktum är att hon förmodligen i rak ättelinje härstammar från den första vit-slödder-mamman som nånsin besudlade jorden. Frågan är vad hon gör på detta tåget. Fått punka på sin husvagn månne? Har god lust att fråga henne där jag sitter och laddar upp. Plötsligt vänder hon sig mot sonen igen, och väser med en oerhört grym och plågad röst, nästan som om nån drog ut en spik ur hennes fot medans hon pratade.
”Den där jäääävla gubbjäveln. Du vet att det är hans fel va? Inte mitt. Bli fan inte arg på mig. Han har alltid ställt till det för oss. Jävla idiot. Nu måste vi ringa polisen tack vare din far. Just en snygg farsa du har. Han älskar dig inte vet du va?”
Hon rycker åt sig luren på nytt och börjar slå polisens nummer. Vid det här laget bestämmer jag mig för att anteckna allt hon säger, och tar jag fram en penna ur fickan, och ett nr av Press Magazine som sitter i tidningsnätet på sonens säte, att kladda på. Dagsboksmaterial a plenty. Om inte annat så kanske dåren gör något dumt, och då har jag lite notes om det krävs vittnesmål.
Jag kan hela tiden se slynan snett bakifrån. Kraftig, för att inte säga tjock. Stora brillor, rösten låter skrapig av flera decennier av cigarettmissbruk. Och givetvis kan man även ana en mustasch. Hennes blick är helt i kaos. viftar vilt med armarna, och tycks inte ta nån notis om mig eller killen på andra sidan som häpet står och stirrar åt deras håll. Polisen svarar. Direkt åker den lena rösten fram igen:
”Ja hej, jag heter ******* *********, jag kan inte prata så länge för mina pengar tar snart slut, men jag sitter på väg till Göteborg med min 12 åriga son...”
12-åriga? Han var ju 11 nyss? Har vi åkt in i en annan tidszon mellan Herrljunga och Alingsås eller?
”...ni måste i vilket fall som helst ordna ett boende till oss. prata med socialtjänsten i uppsala, dom vet vad det handlar om. Vi har blivit mordhotade av min far. vi måste ha nånstans att bo. det är ett barn det handlar om, så ni måste faktiskt ställa upp. taxi? Vi har inga pengar, och pengarna på mitt kort tar snart slut. kan ni ringa upp?...”
*trycker luren till sonens öra*
”Fort nu, säg vad du har för nummer! FORT DÅ!”
”**********”
Jag antecknar allting hon säger som en dåre. ******* *********, ********** och alla hennes glåpord till sonen. Efter samtalet, som förövrigt bröts på nytt, så är det dags för mer glåpord till sonen:
”Fan, varför gör du alltid så jag får skämmas? Ge hit luren, jag ska ringa igen från där där jävla saken! Du vet, dom kan inte neka oss. Det handlar ju om ett barn. Då kan dom inte neka oss” säger hon om och om igen.
Jag kan se hennes liv spelas upp framför mig. Hur en bror och en syster hade sex med varann på tidigt 60-tal, vilket resulterade i bitchzilla framför mig. Förmodligen har hon även rökt cigaretter nog för att sysselsätta 100 tobaksfarmare om året, gått på bidrag i säkert 20 år, fått sparken fått ett dussin jobb och skilt sig 3-4 gånger. Nu börjar hon ta till ännu mer hårda ord, och kastar dessutom en tidning på sin son.
”Ge hit luren!”
”Nä, jag väntar på att pappa ska ringa!” säger sonen bestämt.
”GE HIT LUREN! annars får du stryk! Jag svär, jag slår till dig här och nu. Vill du det? Vill du ha stryk, va?”
”Kom igen då”, tänker jag bakom sätet. ”Slå honom en gång. Ge mig en orsak att flyga på dig. Kom igen.”
Hon lägger band på sig. Slår honom aldrig. Men fortsätter i evigheter att tjata om luren.
”Ok, så du vill alltså att vi ska sova i en farstu? Med knarkare och alkoholister? Är det det du vill?”
Tänker att så länge dom inte har en spegel i farstun så lär hon inte se vare sig alkoholister eller knarkare. Sitter och klämmer mitt armstöd krampaktigt, redo att rusa upp om hon får för sig nåt. Och Elvira bara fortsätter. Ända fram till Göteborg. Strax innan ändhållplats brister sonen ut i gråt. Morsan blir då from som ett lamm, och försöker trösta honom.
”Du vet att det inte är mitt fel... det är ju din pappas. Det är han som gör mig sån. Du...” säger hon mesigt samtidigt som hon smeker hans hår.
Pfft. Tell that bullshit to the tourists. På måndag ringer jag socialtjänsten i Uppsala och anmäler ******* *********. God jul. Fitta.
23 december och julstressen är i full gång. Jag är fett sliten efter att ha jobbat 12 timmar om dagen i snart två månader. Även om det kommer ge mig en karriärboost år 2005, så kan jag inte förneka att all den obetalda övertiden svider. Efter 8 timmar så slutar nämligen min lönemätare att ticka. Har fått dissa läkare, gym, kärlek (ok, det finns ingen att få, men oddsen är rätt slimma när man spenderar sitt liv på jobbet) och tid att handla och laga mat till förmån för Svenne Banans julklappshysteri. Pga detta var jag ute i sista minuten med att boka min årliga tågbiljett till familjen på andra sidan landet. Jag fick köpa en svindyr biljett i en öppen, obokad tågvagn och fick med nöd och näppe den sista. När jag så står där bland dom andra getterna i vagn 15 och trängs efter ett långt köande, så känns det mer som en deportering till aushwitz än en julresa... fast minus duschen då.
Lyckas precis knipa mig ett säte, och kan börja ställa mig in på en 5 timmar lång färd. Räls och skog i 5 timmar. Som att se På Spåret 5 gånger i rad. Whohoo. Stirrar som bäst ut genom rutan och försöker komma på nåt roligt att skriva om i dagboken, då uppslaget dimper ned som en skänk från ovan. Hör hur en hes kvinnostämma från sätet framför börjar svära. En svordom. Två. Tio. Nu är inte jag den som tar så illa vid mig av svordomar. Faktum är att jag brukar förespråka det ibland, då det hjälper att lossa spänningar inom en själv. Om inte annat så piffar det upp att slänga in en ”fitta” här, och ett ”jävlar” där. Men denna damen svär som en borstbindare. Och den som får ta emot alla svordomarna är hennes 12-åriga son. Hon levererar dom dessutom med sådant påtagligt hat att man undrar om hon verkligen är frisk. Jag brukar försöka att hålla svordomarna borta inför mindre. Så inte denna damen.
”Du och din JÄVLA jul! Nu är du nöjd va? Ungjävel...”
Morsan fortsätter...:
”Vill du sova i en trappuppgång va? För det är precis det vi kommer få göra. När vi kommer till Göteborg. Ge mig telefonen...GE HIT TELEFONEN SA JAG!!!”, skriker morsan, och slår på armstödet med knuten näve i ren aggression. Sonen ger henne mobilen, men morsan glömmer i sin hysteri att trycka på luren. Sonen sträcker sig fram för att hjälpa.
”LÄGG AV! JÄVLA SNORUNGE! tror du inte jag kan slå själv? Tror du inte det? Lilla skit. Underskatta mig inte för fan. Du ska visa mig RESPEKT! Fattar du? Jag är din mamma!”
Märker direkt att sonen verkar inte ta åt sig. Han tycks ha stängt av. Han skäms inte ens. Han är nog van. Han gör sitt bästa för att försvara sig, men morsan bara kör över honom...:
”Håll käften med dig...” väser hon.
Samtalet kopplas fram, och morsan slår direkt på en len stämma:
”Ja, hej... mitt namn är ******* *********, vi skulle behöva ett rum inatt. Vad kostar det? två personer... han är 11 år... 1700 kr? Ok. Hur...”
Samtalet bryts... vi sitter ju trots allt på ett tåg.
”JÄVLA SKITTELEFON! SAMTALET BRÖTS!!!”
Det krävs ingen större fantasi för att förstå att detta är ett specimen av vitt slödder. Whitetrash-morsa ut i fingerspetsarna. Faktum är att hon förmodligen i rak ättelinje härstammar från den första vit-slödder-mamman som nånsin besudlade jorden. Frågan är vad hon gör på detta tåget. Fått punka på sin husvagn månne? Har god lust att fråga henne där jag sitter och laddar upp. Plötsligt vänder hon sig mot sonen igen, och väser med en oerhört grym och plågad röst, nästan som om nån drog ut en spik ur hennes fot medans hon pratade.
”Den där jäääävla gubbjäveln. Du vet att det är hans fel va? Inte mitt. Bli fan inte arg på mig. Han har alltid ställt till det för oss. Jävla idiot. Nu måste vi ringa polisen tack vare din far. Just en snygg farsa du har. Han älskar dig inte vet du va?”
Hon rycker åt sig luren på nytt och börjar slå polisens nummer. Vid det här laget bestämmer jag mig för att anteckna allt hon säger, och tar jag fram en penna ur fickan, och ett nr av Press Magazine som sitter i tidningsnätet på sonens säte, att kladda på. Dagsboksmaterial a plenty. Om inte annat så kanske dåren gör något dumt, och då har jag lite notes om det krävs vittnesmål.
Jag kan hela tiden se slynan snett bakifrån. Kraftig, för att inte säga tjock. Stora brillor, rösten låter skrapig av flera decennier av cigarettmissbruk. Och givetvis kan man även ana en mustasch. Hennes blick är helt i kaos. viftar vilt med armarna, och tycks inte ta nån notis om mig eller killen på andra sidan som häpet står och stirrar åt deras håll. Polisen svarar. Direkt åker den lena rösten fram igen:
”Ja hej, jag heter ******* *********, jag kan inte prata så länge för mina pengar tar snart slut, men jag sitter på väg till Göteborg med min 12 åriga son...”
12-åriga? Han var ju 11 nyss? Har vi åkt in i en annan tidszon mellan Herrljunga och Alingsås eller?
”...ni måste i vilket fall som helst ordna ett boende till oss. prata med socialtjänsten i uppsala, dom vet vad det handlar om. Vi har blivit mordhotade av min far. vi måste ha nånstans att bo. det är ett barn det handlar om, så ni måste faktiskt ställa upp. taxi? Vi har inga pengar, och pengarna på mitt kort tar snart slut. kan ni ringa upp?...”
*trycker luren till sonens öra*
”Fort nu, säg vad du har för nummer! FORT DÅ!”
”**********”
Jag antecknar allting hon säger som en dåre. ******* *********, ********** och alla hennes glåpord till sonen. Efter samtalet, som förövrigt bröts på nytt, så är det dags för mer glåpord till sonen:
”Fan, varför gör du alltid så jag får skämmas? Ge hit luren, jag ska ringa igen från där där jävla saken! Du vet, dom kan inte neka oss. Det handlar ju om ett barn. Då kan dom inte neka oss” säger hon om och om igen.
Jag kan se hennes liv spelas upp framför mig. Hur en bror och en syster hade sex med varann på tidigt 60-tal, vilket resulterade i bitchzilla framför mig. Förmodligen har hon även rökt cigaretter nog för att sysselsätta 100 tobaksfarmare om året, gått på bidrag i säkert 20 år, fått sparken fått ett dussin jobb och skilt sig 3-4 gånger. Nu börjar hon ta till ännu mer hårda ord, och kastar dessutom en tidning på sin son.
”Ge hit luren!”
”Nä, jag väntar på att pappa ska ringa!” säger sonen bestämt.
”GE HIT LUREN! annars får du stryk! Jag svär, jag slår till dig här och nu. Vill du det? Vill du ha stryk, va?”
”Kom igen då”, tänker jag bakom sätet. ”Slå honom en gång. Ge mig en orsak att flyga på dig. Kom igen.”
Hon lägger band på sig. Slår honom aldrig. Men fortsätter i evigheter att tjata om luren.
”Ok, så du vill alltså att vi ska sova i en farstu? Med knarkare och alkoholister? Är det det du vill?”
Tänker att så länge dom inte har en spegel i farstun så lär hon inte se vare sig alkoholister eller knarkare. Sitter och klämmer mitt armstöd krampaktigt, redo att rusa upp om hon får för sig nåt. Och Elvira bara fortsätter. Ända fram till Göteborg. Strax innan ändhållplats brister sonen ut i gråt. Morsan blir då from som ett lamm, och försöker trösta honom.
”Du vet att det inte är mitt fel... det är ju din pappas. Det är han som gör mig sån. Du...” säger hon mesigt samtidigt som hon smeker hans hår.
Pfft. Tell that bullshit to the tourists. På måndag ringer jag socialtjänsten i Uppsala och anmäler ******* *********. God jul. Fitta.
posted by Lita at 1:26 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home