A man’s gotta know his limitations
Klockan närmar sig 17:00 och jag är på G ut. Julbord med jobbet står på programmet ikväll. Äta, dricka, skämta och ha kul. Hela tanken är för ett pillerknaprande freak som undertecknad absurd; Instängd i en lokal i X antal timmar med krav på att ha det roligt. Hur kan man på förhand bestämma sig för att ha kul? Tänk om man har en dålig dag, men ändå lovat att komma? Jag kan inte ens veta hur min nästa timma ska bli, än mindre 1 vecka i förväg. Och nu när dagen D är inne, så kan jag surt konstatera att jag inte är upplagd. Eller upplagd är inte ordet. Varenda nerv är i uppror, varje muskel på spänn. Men jag måste. Måste tvinga mig. Har ju redan betalt. Och orkar inte med alla frågor på måndag om varför jag inte kom.
Jag har minst sagt en dålig dag. Men tvingar mig iväg ändå. Jag lämnar lägenheten packad till bredden med dålig energi. En svart katt över den regnvåta vägen är det enda som fattas. Hela prylen har ’fucked and up’ skrivet överallt. Ändå finns det ingen återvändo. Inget altenativ. Jag måste dit och smila upp mig i 5 timmar. Sedan kan jag pusta ut i friheten som är ensamheten i en kvav lägenhet, ackompanjerad av en billig fylla.
Jag klär upp mig med det finaste jag har. Stylar frillan, sminkar mig, drar på mig min badmotherfuckerblick och knatar ut. Missar bussen med 1 minut. Pga att fanskapet är 1 minut för tidig. Strike one. Andra bussen är 10 minuter sen. Strike two. Ångesten puttrar inom mig som en kastrull vatten med vredet på 4:an. Fingrar lätt på mina 2 stesolid i fickan. Dom ligger där för absoluta nödfall. Alternativt att ge ett skönt rus till den stundande fyllan. Ska jag ta en? Ångesten kryper inom mig. Antingen exploderar den närsomhelst, eller så mattas den av. Tar jag en, så kommer kanske jag sluddra och ha dåsiga ögon på festen sen. Tar jag ingen, så finns inga garantier för något. Tittar mot horisonten där bussen ska dyka upp. Ingen buss. Tar upp stesen och sväljer den på ett ögonblick utan att tänka. Har jag tur hinner den sluta verka innan jag är framme.
Bussen dyker upp direkt efter stesen landat i maggropen. Nästan som om han däruppe väntade på att jag skulle svälja den innan jag fick komma iväg. Sätter mig på bussen och åker in mot festen. Min spegelbild i bussfönstret ser butter och desillusionerad ut. Även om jag känner mig sexig under allt smink, gel och attityd, så är spegelbilden ett slags ont tecken. ’Stay da fuck home’ säger den till mig. Sollentuna station, och jag hinner precis med tåget till Rotebro, där det är dags för det sista bytet till jobbet. På tågfärden funderar jag på om jag ska hoppa av i Rotebro som jag brukar, eller månne välja Upplands Väsby. På den förstnämnda stationen är det jävligt snålt med turer på helgen. I Väsby är bussarna flera men å andra sidan vet jag inte vilken buss i Väsby jag ska ta, och riskerar att missa den i mitt letande. I Rotebro vet jag åtminstone vilken det är. Är i valet och kvalet, innan jag av en nyck väljer Rotebro.
Jag hoppar av, går ut till hållplatsen och ser det som jag redan visste i maggropen; Nästa buss går inte förräns om 20 minuter. Strike three. Här slår det slint. Även om 20 minuter är det enda som står mellan en uppsnoffsad Marcus och festen, så klarar jag inte av att gå på festen. Min insida är som en krigszon. Ångesten hugger tag i mig helt, och jag kan inte ta ett steg längre. Jag klarar inte av festen i mitt skick. En del av mig vill gå dit bara för att slippa alla frågor på måndag. Men jag kan inte. Jag står i den kalla kuren och inser att jag inte kan fortsätta. Stänger av mobilen för att slippa jobbiga samtal om vart jag är och när jag kommer. Rusar tillbaks till perrongen förbi spärrvakten som tycks tänka ”var inte du här nyss?!”. Faller ner på en bänk mitt i den minusgradiga kvällen. Det klirrar från min ryggsäck. Ölen. Hm. Jag kan behöva en. Flera stycken t.o.m. Öppnar en Lapin Kulta och låter den på ett kick rinna ner i min hals. Och en till. Och ännu en. När tåget hem dundrar in tar jag även den sista av stesen. Farligt att blanda alkohol och medicin? Bullshit.
Nu har jag dock fått mig en ganska bra fylla. Stannar på Ica på hemvägen. Som en kula i ett flipperspel kryssar jag mellan hyllorna, och får folk att väja än dit än hit. Jag är så packad. Och det är skönt. Jag fnittrar för mig själv där jag stapplar runt bland dagligvarorna. Impulsköper så det står härliga till. Underbart att handla på fyllan. Vilka otroliga jävla saker man får se på bandet. Inte fan kommer jag ihåg att jag lade ner en jävla julost för 140 spänn i korgen. Vad fan ska jag med en ost stor som en jävla basketboll? Har ändå ingen att spela med. En halvtimme senare är jag hemma i friheten, och börjar spåna på ursäkter på måndagen. Väljer i skrivandets stund mellan magsjuka eller att jag fick ta katten till akuten. Nån som har nåt bättre förslag?
Jag har minst sagt en dålig dag. Men tvingar mig iväg ändå. Jag lämnar lägenheten packad till bredden med dålig energi. En svart katt över den regnvåta vägen är det enda som fattas. Hela prylen har ’fucked and up’ skrivet överallt. Ändå finns det ingen återvändo. Inget altenativ. Jag måste dit och smila upp mig i 5 timmar. Sedan kan jag pusta ut i friheten som är ensamheten i en kvav lägenhet, ackompanjerad av en billig fylla.
Jag klär upp mig med det finaste jag har. Stylar frillan, sminkar mig, drar på mig min badmotherfuckerblick och knatar ut. Missar bussen med 1 minut. Pga att fanskapet är 1 minut för tidig. Strike one. Andra bussen är 10 minuter sen. Strike two. Ångesten puttrar inom mig som en kastrull vatten med vredet på 4:an. Fingrar lätt på mina 2 stesolid i fickan. Dom ligger där för absoluta nödfall. Alternativt att ge ett skönt rus till den stundande fyllan. Ska jag ta en? Ångesten kryper inom mig. Antingen exploderar den närsomhelst, eller så mattas den av. Tar jag en, så kommer kanske jag sluddra och ha dåsiga ögon på festen sen. Tar jag ingen, så finns inga garantier för något. Tittar mot horisonten där bussen ska dyka upp. Ingen buss. Tar upp stesen och sväljer den på ett ögonblick utan att tänka. Har jag tur hinner den sluta verka innan jag är framme.
Bussen dyker upp direkt efter stesen landat i maggropen. Nästan som om han däruppe väntade på att jag skulle svälja den innan jag fick komma iväg. Sätter mig på bussen och åker in mot festen. Min spegelbild i bussfönstret ser butter och desillusionerad ut. Även om jag känner mig sexig under allt smink, gel och attityd, så är spegelbilden ett slags ont tecken. ’Stay da fuck home’ säger den till mig. Sollentuna station, och jag hinner precis med tåget till Rotebro, där det är dags för det sista bytet till jobbet. På tågfärden funderar jag på om jag ska hoppa av i Rotebro som jag brukar, eller månne välja Upplands Väsby. På den förstnämnda stationen är det jävligt snålt med turer på helgen. I Väsby är bussarna flera men å andra sidan vet jag inte vilken buss i Väsby jag ska ta, och riskerar att missa den i mitt letande. I Rotebro vet jag åtminstone vilken det är. Är i valet och kvalet, innan jag av en nyck väljer Rotebro.
Jag hoppar av, går ut till hållplatsen och ser det som jag redan visste i maggropen; Nästa buss går inte förräns om 20 minuter. Strike three. Här slår det slint. Även om 20 minuter är det enda som står mellan en uppsnoffsad Marcus och festen, så klarar jag inte av att gå på festen. Min insida är som en krigszon. Ångesten hugger tag i mig helt, och jag kan inte ta ett steg längre. Jag klarar inte av festen i mitt skick. En del av mig vill gå dit bara för att slippa alla frågor på måndag. Men jag kan inte. Jag står i den kalla kuren och inser att jag inte kan fortsätta. Stänger av mobilen för att slippa jobbiga samtal om vart jag är och när jag kommer. Rusar tillbaks till perrongen förbi spärrvakten som tycks tänka ”var inte du här nyss?!”. Faller ner på en bänk mitt i den minusgradiga kvällen. Det klirrar från min ryggsäck. Ölen. Hm. Jag kan behöva en. Flera stycken t.o.m. Öppnar en Lapin Kulta och låter den på ett kick rinna ner i min hals. Och en till. Och ännu en. När tåget hem dundrar in tar jag även den sista av stesen. Farligt att blanda alkohol och medicin? Bullshit.
Nu har jag dock fått mig en ganska bra fylla. Stannar på Ica på hemvägen. Som en kula i ett flipperspel kryssar jag mellan hyllorna, och får folk att väja än dit än hit. Jag är så packad. Och det är skönt. Jag fnittrar för mig själv där jag stapplar runt bland dagligvarorna. Impulsköper så det står härliga till. Underbart att handla på fyllan. Vilka otroliga jävla saker man får se på bandet. Inte fan kommer jag ihåg att jag lade ner en jävla julost för 140 spänn i korgen. Vad fan ska jag med en ost stor som en jävla basketboll? Har ändå ingen att spela med. En halvtimme senare är jag hemma i friheten, och börjar spåna på ursäkter på måndagen. Väljer i skrivandets stund mellan magsjuka eller att jag fick ta katten till akuten. Nån som har nåt bättre förslag?
posted by Lita at 1:29 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home