Life in vain
Rastlös själ, rastlös natt. Vaknade 3:02, kunde inte somna om. Regnet vräker ned på utsidan och vinden tjuter. Allting är becksvart. Hjärnan är fortfarande groggy efter alla ångestdämpare från föregående dag. Gör några halvtappra försök att somna om innan tankarna hinner få fäste på nytt, men det är försent. Nu är det bara att rida ut stormen tills klockan skulle ringt 5:45, och hoppas på det bästa.
Går in på nätet, och ber en tyst bön att det kommer finnas nåt snällt att läsa där. Nåt mail från nån. Vadsomhelst. Inget mer hat bara. Men det finns inget snällt där. Däremot fick jag ett mail av Xenu på helgon.net av som skrev att jag blivit avstängd från ett forum. Igen. Och inte heller denna gången hade jag skrivit nåt där som kunde få dom bräckliga svartrockarna att sätta lättmjölken i fel strupe. Denna orsak var ommöjligt ännu löjligare än Lunarstorms ”Du får inte skriva personers förnamn när du pratar med dom...”
Instinct har varit en snäll pojke för en gångs skull. Helt i onödan. Blockeringen ursäktades med ett mail, som jag skrev för över ett år sedan. DET var alltså orsaken till att jag blir blockaderad i en DISKUS NU...; ett mail för ett år sedan. Även om jag inte sörjer det direkt, så är det ändå tillräckligt för att inleda en ångestattack igen. Handen och underbettet darrar, nacken rycker åt ena hållet, än åt det andra. Andningen går över till hyperventilering på nolltid, och ögon flimrar innan det svartnar för dom.
Vad göra? Är inte så mycket att jag kommer sakna diskusen. Var bara inte beredd på att förvisas från ännu ett ställe. Att se ännu en översittare kasta ut mig utan att ha hört min sida av historien. Känner mig som antikrist ibland tack vare omgivningens behandling. Jag behövde inte höra mer att jag inte duger. För jag hör det varje dag. Inte bara från andra, utan från mig själv också.
Alla tankar på att jag är bra slår jag omedvetet undan. Jag intalar mig själv varje vaken timma att jag inte är värd att finnas. Att nån annan borde fått det här livet. Nån som kunde ge nåt, tillföra nåt, nån som kunde se allting positivare. Nån som inte orsakade så många andra smärta. Jag ser mig själv i spegelbilden och föraktar människan där. Jag ser bara svagheter. Misslyckanden. Jag är ful. Dum. Och ni som tycker annat gör så bara för att ni inte träffat mig. Annars skulle ni också tycka så.
Varje kväll innan jag somnar, så tänker jag hur värdelös jag är. Vilket dåligt jobb jag gjort. Vilket menlöst liv jag lever. Jag fokuserar på allt negativt som folk tycker om mig. Hur många gånger kan du höra att du är dum och ful, innan du börjar tro på det själv? Hur många mail där det står att du inte är önskvärd orkar du läsa, innan du börjar tro på det själv? Hur många gånger orkar du skrika på hjälp i natten, och hur många gånger orkar du lyssna inse att det inte finns nån där att svara?
Killen som stängde av mig verkade precis som dom andra ha sett det som sin uppgift att rädda världen från Instinct. Grimaserar lite åt bilderna av dom som några armageddon-hjältar. Slowmotion-gång, Aerosmith-sång, fast med amerikanska flaggan utbytt mot den svenska, och den oranga austronautdräkten utbytt till svartrockar-outfit 1 A. Klickar runt på Helgon lite paniskt. Ännu ett andningshål igentäppt. Ännu ett tecken på att man inte borde finnas. Ännu ett tecken på att man inte passar in. Jag stirrar tyst i bordet i några minuter. Ser återigen massa bilder av mig själv som en idiot återspeglas i skrivbordsskivan. Ser alla avstängningar passera revy. Från dagis, där jag fick äta i ett eget låst rum, till specialklasser, behandlingshem, anstalter där jag suttit, och jobb som jag aldrig fick. Tittar hastigt upp igen med lätt rödsprängda ögon och går in under ”avsluta”. Kontot DoveWithGun är nu ett minne blott. Bara Instinct kvar.
Går in på nätet, och ber en tyst bön att det kommer finnas nåt snällt att läsa där. Nåt mail från nån. Vadsomhelst. Inget mer hat bara. Men det finns inget snällt där. Däremot fick jag ett mail av Xenu på helgon.net av som skrev att jag blivit avstängd från ett forum. Igen. Och inte heller denna gången hade jag skrivit nåt där som kunde få dom bräckliga svartrockarna att sätta lättmjölken i fel strupe. Denna orsak var ommöjligt ännu löjligare än Lunarstorms ”Du får inte skriva personers förnamn när du pratar med dom...”
Instinct har varit en snäll pojke för en gångs skull. Helt i onödan. Blockeringen ursäktades med ett mail, som jag skrev för över ett år sedan. DET var alltså orsaken till att jag blir blockaderad i en DISKUS NU...; ett mail för ett år sedan. Även om jag inte sörjer det direkt, så är det ändå tillräckligt för att inleda en ångestattack igen. Handen och underbettet darrar, nacken rycker åt ena hållet, än åt det andra. Andningen går över till hyperventilering på nolltid, och ögon flimrar innan det svartnar för dom.
Vad göra? Är inte så mycket att jag kommer sakna diskusen. Var bara inte beredd på att förvisas från ännu ett ställe. Att se ännu en översittare kasta ut mig utan att ha hört min sida av historien. Känner mig som antikrist ibland tack vare omgivningens behandling. Jag behövde inte höra mer att jag inte duger. För jag hör det varje dag. Inte bara från andra, utan från mig själv också.
Alla tankar på att jag är bra slår jag omedvetet undan. Jag intalar mig själv varje vaken timma att jag inte är värd att finnas. Att nån annan borde fått det här livet. Nån som kunde ge nåt, tillföra nåt, nån som kunde se allting positivare. Nån som inte orsakade så många andra smärta. Jag ser mig själv i spegelbilden och föraktar människan där. Jag ser bara svagheter. Misslyckanden. Jag är ful. Dum. Och ni som tycker annat gör så bara för att ni inte träffat mig. Annars skulle ni också tycka så.
Varje kväll innan jag somnar, så tänker jag hur värdelös jag är. Vilket dåligt jobb jag gjort. Vilket menlöst liv jag lever. Jag fokuserar på allt negativt som folk tycker om mig. Hur många gånger kan du höra att du är dum och ful, innan du börjar tro på det själv? Hur många mail där det står att du inte är önskvärd orkar du läsa, innan du börjar tro på det själv? Hur många gånger orkar du skrika på hjälp i natten, och hur många gånger orkar du lyssna inse att det inte finns nån där att svara?
Killen som stängde av mig verkade precis som dom andra ha sett det som sin uppgift att rädda världen från Instinct. Grimaserar lite åt bilderna av dom som några armageddon-hjältar. Slowmotion-gång, Aerosmith-sång, fast med amerikanska flaggan utbytt mot den svenska, och den oranga austronautdräkten utbytt till svartrockar-outfit 1 A. Klickar runt på Helgon lite paniskt. Ännu ett andningshål igentäppt. Ännu ett tecken på att man inte borde finnas. Ännu ett tecken på att man inte passar in. Jag stirrar tyst i bordet i några minuter. Ser återigen massa bilder av mig själv som en idiot återspeglas i skrivbordsskivan. Ser alla avstängningar passera revy. Från dagis, där jag fick äta i ett eget låst rum, till specialklasser, behandlingshem, anstalter där jag suttit, och jobb som jag aldrig fick. Tittar hastigt upp igen med lätt rödsprängda ögon och går in under ”avsluta”. Kontot DoveWithGun är nu ett minne blott. Bara Instinct kvar.
posted by Lita at 1:20 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home