Fart och fläkt
Ska snart flytta. Igen. Har tappat räkningen nu. Borde fan kasta in handduken och skaffa en sån där Musse Pigg-husvagn och mjölka kor i förbifarten. Bott på mer platser än det finns kalorier i en Whopper vid det här laget.
En tradition vid varje flytt har blivit att försöka bli av med så mycket junk som möjligt. Innan var jag sentimental och sparade alltifrån mina illa gjorda kycklingar av gula flippkulor från tidigt 80-tal till fucking yatzy utan tärning. Sedan bestämde jag mig för att göra det motsatta; Allt som jag inte använder och som inte har extrem minnesfaktor skulle bort. Har gjort mången räd till sopförrådet om nätterna innan flyttarna och proppat den stackars gröna vagnen full med frigolit, saker, skit, möbler och inte minst sop-påsar för ett helt regemente.
Brukar även donera bort en hel del. Ställer ut dom sakerna jag inte vill ha i trappuppgången, sedan får först till kvarn hugga attiraljerna. Ibland lägger jag dit en i deras ögon riktigt värdefull sak, som jag brukar roa mig med att kika i titthålet hur snabbt den plockas. En E-Z crunch (tortyrredskapet från TV-shop... fråga inte...) på Skogslyckan hann ligga där i 3 minuter innan kärringen från 6 B plockade in den i sin blottar-rock.
Denna gången var jag dock så ambitiös att jag printade ut A4 med bilder på skräpet och satte upp på torgets anslagstavla. Efter en timme ringde det en herre med grav brytning på Rinkeby -svenska och frågade ivrigt ”Är den takfläkt fortfarande kvar??”.
Fläkten ifråga har hängt med mig i snart 10 år i en Dole-låda utifall om att. Men jag lär inte börja röka vid 26 år ändå, så det var lika bra att face the facts och ge den till bättre behövande. När jag lade på luren undrade ändå om jag inte gav bort den lite för lätt. Eller kanske till fel person. Jag kanske borde haft en audition, som Joey i ”Vänner” när han ska sälja sin egenhändigt gjorda bokhylla.
När libanesen, som det visar sig vara, plingar på dörren känns det dock som helt rätt person. Han ler brett och skakar hand. ”Tusen tackar! Jag har likadan hemma, men det fattas den och den och den!” säger han och pekar snabbt på 2 fläktblad och en grunka som jag inte tror har nåt namn ens. ”Jag såg fläkten på bilden och jag ringde direkt!” fortsätter han överlycklig. Jo du min skatt, såg på hemvägen att han i sin iver att få den ryckte ner hela annonsen, så ingen annan skulle hinna ringa. Men who cares.
”Harr du fler saker du vill sälja eller ge om do ska flytta?!” säger han sen. Jag bjuder in honom och pekar på några hyllor och videobandshållare som han kan få, men han vill inte ha dom. Han börjar småprata med mig istället.
”Vart ska do flytta?”
”Väsby...!”
”Vart i Väsby! Jag har bott där hela mitt liv nästan!! Den är fin. Fast den är jävligt jobbig; det bor så mycket invandrare där....”
Jag ger honom en blick som säger att ’du är medveten om att DU är en sådan va?’. Han ler ännu bredare och viftar med handen. ”Äh, jag tycker inte om dom. Jag vill bli integrerad med den svenskar! När jag flyttade till Sollentuna jag såg ett bostadshus med paraboler, jag sa ’där jag inte vill bo’, för jag vet att det är fett med invandrare där. Mina barn ska växa upp med den svenskar!
Jag flinar åt hans tokerier, vi pratar lite till, sedan lämnar han efter ett handskak mitt liv och lägenhet lika fort som han kom in. Och jag är en fläkt fattigare, men ett minne rikare.
En tradition vid varje flytt har blivit att försöka bli av med så mycket junk som möjligt. Innan var jag sentimental och sparade alltifrån mina illa gjorda kycklingar av gula flippkulor från tidigt 80-tal till fucking yatzy utan tärning. Sedan bestämde jag mig för att göra det motsatta; Allt som jag inte använder och som inte har extrem minnesfaktor skulle bort. Har gjort mången räd till sopförrådet om nätterna innan flyttarna och proppat den stackars gröna vagnen full med frigolit, saker, skit, möbler och inte minst sop-påsar för ett helt regemente.
Brukar även donera bort en hel del. Ställer ut dom sakerna jag inte vill ha i trappuppgången, sedan får först till kvarn hugga attiraljerna. Ibland lägger jag dit en i deras ögon riktigt värdefull sak, som jag brukar roa mig med att kika i titthålet hur snabbt den plockas. En E-Z crunch (tortyrredskapet från TV-shop... fråga inte...) på Skogslyckan hann ligga där i 3 minuter innan kärringen från 6 B plockade in den i sin blottar-rock.
Denna gången var jag dock så ambitiös att jag printade ut A4 med bilder på skräpet och satte upp på torgets anslagstavla. Efter en timme ringde det en herre med grav brytning på Rinkeby -svenska och frågade ivrigt ”Är den takfläkt fortfarande kvar??”.
Fläkten ifråga har hängt med mig i snart 10 år i en Dole-låda utifall om att. Men jag lär inte börja röka vid 26 år ändå, så det var lika bra att face the facts och ge den till bättre behövande. När jag lade på luren undrade ändå om jag inte gav bort den lite för lätt. Eller kanske till fel person. Jag kanske borde haft en audition, som Joey i ”Vänner” när han ska sälja sin egenhändigt gjorda bokhylla.
När libanesen, som det visar sig vara, plingar på dörren känns det dock som helt rätt person. Han ler brett och skakar hand. ”Tusen tackar! Jag har likadan hemma, men det fattas den och den och den!” säger han och pekar snabbt på 2 fläktblad och en grunka som jag inte tror har nåt namn ens. ”Jag såg fläkten på bilden och jag ringde direkt!” fortsätter han överlycklig. Jo du min skatt, såg på hemvägen att han i sin iver att få den ryckte ner hela annonsen, så ingen annan skulle hinna ringa. Men who cares.
”Harr du fler saker du vill sälja eller ge om do ska flytta?!” säger han sen. Jag bjuder in honom och pekar på några hyllor och videobandshållare som han kan få, men han vill inte ha dom. Han börjar småprata med mig istället.
”Vart ska do flytta?”
”Väsby...!”
”Vart i Väsby! Jag har bott där hela mitt liv nästan!! Den är fin. Fast den är jävligt jobbig; det bor så mycket invandrare där....”
Jag ger honom en blick som säger att ’du är medveten om att DU är en sådan va?’. Han ler ännu bredare och viftar med handen. ”Äh, jag tycker inte om dom. Jag vill bli integrerad med den svenskar! När jag flyttade till Sollentuna jag såg ett bostadshus med paraboler, jag sa ’där jag inte vill bo’, för jag vet att det är fett med invandrare där. Mina barn ska växa upp med den svenskar!
Jag flinar åt hans tokerier, vi pratar lite till, sedan lämnar han efter ett handskak mitt liv och lägenhet lika fort som han kom in. Och jag är en fläkt fattigare, men ett minne rikare.
posted by Lita at 1:15 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home